Jag har läst sista boken om Harry Potter. Om ni inte har gjort det måste ni sluta läsa nu.
Jag varnade er. Fortsätter ni läsa nästa stycke kommer jag att avslöja alldeles för mycket. Det här blogg-inlägget är en spoiler av stora mått. Jag lägger in en bild som buffert-zon här. Läser ni nedanför den får ni skylla er själva. Seriöst, även om ni inte tänkt läsa böckerna, men det finns en chans att ni ska, läs inte nedanför bilden.
Så var det över. Den sjunde boken om Harry Potter ligger där på soffbordet, utläst, död som en uttjänt
portkey, vad nu de kan heta på svenska. Jag har läst dem alla (på engelska) och varje gång kastats in i en värld som för mig blivit mycket levande. Serien lever upp till mycket av både de förväntningar och de besvikelser man kan tänka sig efter den uppståndelse de orsakat. Det är en magisk värld. Karaktärerna du får lära känna i den blir mycket verkliga och kommer dig nära under resans gång. Men precis som alla långa serier, i världar som lyder under andra naturlagar än våra egna, blir förklaringarna allt längre och allt mer långsökta ju längre in i världen man kommer. Se på Star Wars där de sista filmerna handlade mer om politik än om action, Matrix som började som en filosofisk fråga men som slutade i medioker sci-fi… Listan kan göras lång. Så också i Harry Potters värld. Rowling lyckas inte täppa till alla hål för att göra historien om en parallell magisk värld helt vattentät. Efter sista boken har hon väl i och för sig knutit ihop storyn, men många trådar, livsöden och trollformler har hon låtit hänga osagda, oavslutade utanför
the Deathly Hallows.
Sen är ju Harry så dum! Jamen förlåt alltså... Tillsammans med hans vänner är han ute och letar svar på hemska mysterier (som i de flesta sagor). Med sig har han fått sex liknande äventyr dessförinnan, ett arv på tre magiska föremål och en massa förtroende från hela den magiska världen. Sjutton år gammal, med två lika hormonstinna vänner vid sin sida, kliver han ut i ett liv på flykt på väg in i äventyret. Men han missar inte bara det som ligger framför hans näsa många gånger, utan lider av dåligt minne (som tur är kommer han alltid på det i sista sekund, Surprise!) och en förfärligt irriterande förmåga att inte använda sig av tillgängliga medel.
Att som landets mest eftersökte ge sig in mitt i
Ministry of Magic, kort efter att alla han kallar vänner riskerat sina liv för att rädda hans, kan faktiskt inte kallas annat än korkat och otacksamt.
Eller: "Nej, vi ser inte till att Kreacher kommer hit och inte kan avslöja nåt för alla inkräktare i huset. För chansen finns att de håller i honom hela tiden och då Skulle Han Kunna ha med sig nån hit…" Vad anses egentligen som den största risken här? Det finns många exempel i boken på tillfällen då åtminstone inte jag är nöjd med Rowlings bortförklaringar. Värst måste ändå vara det ganska krampaktigt komponerade skämtet Voldemort bestämmer sig att ge sig på med Neville Longbottom…
Neville vet att "Ormen måste dö", men stackarn har ingen aning om att det krävs väldigt speciella vapen för att ha ihjäl en
horcrux, så hur gör man då? Jo, när Neville står öga mot öga med Voldemort och hans orm och käftar emot bestämmer sig
the Dark Lord för att inte döda en renblodig trollkarlspojke, utan att spela honom ett litet spratt. Denne Gryffindor-pojke ska få lära sig att i framtiden ska alla sorteras in i
Slytherin House på skolan (Ett öde värre än döden eller hur?), även Neville, och kallar därför till sig sorteringshatten för att demonstrera sin briljanta idé...
Hur dum är denne tidernas bäste trollkarl egentligen? I bok två var det just sorteringshatten som blev hans fall eftersom Harry kunde dra ett magiskt svärd ur den. Och mycket riktigt kan Neville, trogen Gryffindor som han är, smidigt få tag på Gryffindors svärd som (nämen!) är ett passande vapen för att ha sönder en horcrux.
När flera av mina älskade karaktärer i en underbar saga råkar ut för situationer, som till skillnad från många andra snitsiga lösningar från Rowling, känns krampaktigt konstruerade för att få det att gå ihop blir jag lite ledsen.
Det vita rummet man kommer till i tillståndet mellan liv och död känns lite… uttjatat. Men det är klart att man måste få till samtalet mellan mästare och lärling (Dumbledore och Harry) i slutet av boken. En sådan petitess som att Dumbledore är död kan inte stå i vägen, och så vinner Harry över döden med sitt rena hjärta och goda intentioner. Med all sagornas symbolik är det snyggt ihopfogat, men varför det vita stationsrummet på dödens tröskel? I Matrix kallades det ett blankt dataprogram och det känns… långtråkigt som idé.
Många livsöden knyter Rowling ihop snyggt. Att Snape inte var ond gläder mig trots min förtvivlan över att en av de mest välskrivna karaktärerna var tvungen att sätta livet till. Det är fantastiskt av en författare att ge en karaktär en sådan balansakt som Snape haft genom sju böcker. Och få sidokaraktärer har genom litteraturhistorien fått så hängivna fans.
Förutom de lite krystade förklaringarna på några ställen så är det några frågor som jag inte fått svar på alls efter bok nummer sju. Jag undrar följande:
- När Nagini bet Snape satt Harry bakom en tunna och såg vad som hände dels genom Voldemorts ögon, men delvis också genom en springa i väggen. När ormen inte längre var skyddad av sin magi-bubbla hade Harry kunnat ta sig in och döda ormen (horcruxet) OCH rädda Snapes liv. Var Nevilles hjältedåd med svärdet viktigare än Snapes liv? Verkligen? (Kanske är det min jag-vill-att-Snape-ska-leva som talar här, men jag tyckte ändå att scenen var för snabb och okomplicerad för någon som Snape) Snygg touch dock att Snape ber Han-Utan-Näsa att få leta efter Potter om och om igen direkt då han ser Ormen vid Voldemorts sida.
- Vem är rektor på Hogwarts 19 år senare? Att Neville skulle bli naturbiologilärare hade jag kunnat räkna ut med bakdelen, men eftersom det inte är Harry så måste jag ju undra vem som sitter i Dumbledores kontor? McGonagall?
- HUR kan ungarna sitta och diskutera i veckor att Dumbledore har gett dem för få ledtrådar, när de sitter med varsin present de ärvt i fickan? Hermione verkar åtminstone ha läst sin bok, men verkar mest ha sett det som ett Soduku, nåt att fördriva tiden med. Harrys snitch gick inte att öppna fastän de fått fram ledtråden
”I open at the close” från den… nähä, då stoppar vi den i fickan och svär lite åt den gamle gubben som gav för dåliga presenter? Hallå?
Hade Tolkien gjort detsamma hade gänget i Sagan om Ringen stått vid Morias portar fortfarande och buttert muttrat att ”Vafan, krävs det lösenord för att komma in, nej då ger jag upp!”
- Varför ropade de inte på Kreacher?
- Varför ropade de inte själva på Dobby?
- Hur hittade egentligen Malfoys sin son Draco inne på Hogwarts efter striden och vad sa han? Och som en fotnot till denna fråga – efter alla BRILJANTA namn i böckerna, varför, åh varför, heter Dracos son Scorpius?
- Varför kunde inte Snape få leva? (Ja ja,
Elder Wand bla bla... Men det löste ju egentligen Snape och Dumbledore lika snyggt som Harry, eller hur?)
Allt detta till trots älskar jag sagan om Harry Potter. Skriven på sagornas språk, med sagans symboler kliver den lätt och ledigt mellan generationerna. Det finns många nivåer att läsa dem på. Tycker ni att ni uttömt dem alla, eller att det är barnböcker jag pratar om? Börja fundera på vad folks namn betyder och försök hitta på bättre själva. Om ni inte har läst latin och redan tycker att trollformlerna är ganska självklara - kolla upp dem. Eller rita ett släktträd över alla som någonsin nämns i böckerna och ni kommer att hitta fler av alla de kopplingar som Rowling haft klart för sig från början och som vi hängivna läsare säkert hittat hälften av. Och om ni har börjat läsa serien på svenska; Läs böckerna på engelska i den mån ni kan! (Fast om ni läst den här bloggen hit och läst de sex första böckerna på svenska... får ni som sagt skylla er själva)
Böckerna om Harry Potter är, trots att Snape är död, ett mästerverk. När jag läst har jag varit helt uppslukad i en värld där magi är lika naturlig som tyngdkraft. Det bugar jag för.
Nu ska jag fortsätta läsa Pratchett. Böcker är ju en fantastisk chans att fly Newtons lagar, Darwins teorier och Einsteins motsatser. Jag trivs i världar där allt är möjligt.
Accio Snape!
Köpte nya örhängen. Små garnnystan med stickor i som dinglar i öronen. 
