Jag mår mycket bättre, men håller på något vis på att komma ikapp mig själv. Idag vaknade jag med tanken "bara en vecka till"... Det var en hoppfull tanke för den betydde att det känns som att om en vecka kommer jag att ringa till dig, umgås med er, gå på stickcafé och ge mig ut på långpromenad. Lämna in cykeln på service och börja cykla, bli kallad på den där intervjun, plötsligt hitta den där lägenheten...
Nåja, jag börjar med att försöka höra av mig igen. Eremit-livet passar mig egentligen väldigt väldigt dåligt. Bara en vecka till i mitt eget huvud. Jag håller ju på att samla ihop mig.
Vi hörs snart!
