Spinnrocken har blivit min vän. Jag är nybörjare, men det blir ganska fint garn om jag får säga det själv. Jag är inte så bra på inställningar och bestämma precis vilket sorts garn det ska bli och så, men det är inte det viktiga. Jag spinner för vilans skull. För att händerna ska få skapa medan jag försvinner i här och nu. Koncentrationen på att mata fibrer och på rytm. Här och nu. Det räcker så.
Det är en bonus när det blir fint också.
Nån gång blir jag säkert perfektionist när det gäller spinnandet också, men jag längtar verkligen inte dit. Jag njuter av att det får bli vad det blir och att det är det som är bra.
Nu har jag i alla fall spunnit, tvinnat och härvat en av de två flätorna med BFL jag fick med mig från Easyknits på Unravel i februari. Det blev en lugnt och vänligt garn i rödlila skiftningar. Jag har en likadan fläta fibrer kvar. Undrar om det garnet blir likadant...
Det är lite tyst på bloggen. Jag fick frågan om vart mina självporträtt tog vägen, och vet ni, jag tar dem fortfarande! Faktiskt. Men de hamnar oftast på instagram. Inte här. Det var ett jäkla jobb att faktiskt blogga dem, men min utmaning var till mig själv. Det handlar om att bli bekväm med mig och min självbild. Det är nyttigt på nåt vis.
Jag välkomnar ljuset och äter extra D-vitamin på läkares inrådan. Börjar känna igen mig själv. Hitta energi till lite mer än det allra nödvändigaste. Gör om lite i rummet det är tänkt att jag ska må bra i här hemma, men som på sistone bara känts som en hög med saker och dåligt samvete. Rens, rens. Röj, röj.
Jag avundas andra när jag är nere, men när jag mår mer som mig själv kallar jag det inspiration. Jag ser färgglada människor och i stället för "Den som ändå..." tänker jag "Jag ska också!" och väljer knallgröna tajts dagen efter. Jag har varit lite mer färgglad senaste veckan. Jag ser det lite som mitt eget vårtecken.
Men... jag verkade ju så glad och uppåt när du träffade mig? Ja, jag är bra på att samla energi när andra behöver den. Sämre på att samla den bara för mig själv. Om jag vågade visa dig att jag varit lite svag är du nog någon jag räknar som någon ganska nära. Ta det som en komplimang... om det går.
Här på torpet saknar vi Ika idag. I bröllopspresent fick nämligen jag och Tobbe att hon skulle vara torpvakt en helg, om vi vill komma bort bara vi nån gång. Så medan vi har varit och njutit i Vadstena har hon och fyrbeningarna slappat på torpet. Men det betydde också att jag fick träffa Ikan fredag kväll, lördag morgon, söndag kväll och en stund idag. Hurra! Det har varit fint att få rå om älskade Ulrika lite.
Ännu bättre blev det när jag fick prova Ulrikas sockor som blev aningen för stora för henne och ramlade av hennes små fossingar. De passade perfekt! Så Ikas humörhöjare fick flytta hem till mig!
Så jag och Rolff dansar "nya-fina-glad-sockor-dansen":
(Om du klickar på länken i texten får du se bättre bilder på sockorna, som Ulrika har tagit.)
Min make fick sin fru i present. I födelsedagspresent fick han nämligen en helg med mig någon annanstans. Någon annanstans ligger i Vadstena.
Vi bodde en natt på Klosterhotellet. Det var allt som var bokat. Men det blev en riktig liten kvalitetssemester, då nästan det enda vi hade med oss var varandra.
Vi har skrattat, vi har promenerat, vi har kramats, vi har ätit god mat, vi har tittat på fina, roliga, gulliga, konstiga, gamla, fantastiska och finurliga saker.
Vadstena är fantastiskt gulligt!
Jag kan rekommendera att åka Någon Annanstans ibland, oavsett var det är (även om Vadstena varmt rekommenderas). Vardagen kan vänta en helg, medan man upptäcker att man fortfarande är nykära i varandra. Kärleken har vi. Den bor på torpet och trivs här, men det Förälskade kan ibland gömma sig ett tag, bakom frukostdisken eller dammråttan, eller i tröttheten.
På vägen hem stannade vi och förundrades vid Rökstenen...
...och vid Alvastra Klosterruin. Hit vill jag komma tillbaka en solig och torr dag. Då kan jag tänka mig att krypa upp i ett klostervalv och njuta av andetagen. Det här besöket blev jag mest blöt om fötterna och kall om öronen, men fint är det ju.
Förresten är min man galen. Härligt, tokigt vansinnig. Så om man åker och tittar på Rökstenen och man råkar hitta en sån där labyrint upptrampad i marken... då kan han få fnatt. Härligt, vårsoligt, sjungande fnatt. Älskade galenpanna.
Det är lite tyst på bloggen då jag har fullt upp att få minuterna vid datorn att räcka till jobbet. Jag har ont i ryggen/ axeln och försöker ha så korta pass vid datorn jag kan.
Ni får hålla till godo ett tag med en igelkott i hatt som jag hittade på cheezburger.com.
Nu har jag också sett den: Cirkus Cirkörs Knitting Peace. Jag fick i julklapp av mamma att vi skulle se den på Dansens Hus i Stockholm på Påskaftonen. Det gjorde vi.
Föreställningen dyker upp i bakhuvudet ibland och jag har funderat mycket på den. Och jag har funderat en hel del på mig själv och hur jag tittade på den. Såklart såg jag stickning och stickinspiration. Men utifrån mina erfarenheter såg jag även scenografi, planering av scenografi, rumsligheter, förvaringslösningar, fiffiga byten och utnyttjande av teknik och material och... Och plötsligt såg jag en massa olika sätt att titta på föreställningen!
Jag satt och såg att alla fotografer måste se ljussättning och perfekta ögonblick. Hur alla som tränar yoga såg kroppspositioner och vighet. Hur alla musiker såg och hörde timing och komposition och stil och skicklighet. Hur alla modeintresserade såg kostymlösningar och fina små stilistiska symboler som gjorde en helt naturvit kostym till en viss epok, modetrend... Och så såg jag såklart hur skickigt hopfogat det var. Hur många kockar som kryddat den här magiska soppan. Och jag såg hur mycket träning som låg bakom de fenomenala rörelserna. Dans och akrobatik och cirkus och... Jag rördes till tårar av alltihop tre gånger innan paus.
I pausen stod vi i kö till kaffet och jag var fylld av intryck. Jag ville dela dem med mamma och mammas väninna M som var med oss. "Och vackert och bra och såg du och tänkte du på och..."
"Äh, jag bara njöt." sa M. Slappna av. Sluta tänk. Bara njut.
Är inte att låta tankarna rusa att njuta? Är inte att bli inspirerad att slappna av? En tankeställare.
Knitting Peace har hela tiden handlat om fred - Kan man sticka fred? Men kanske jag för egen del vill översätta peace med stillhet. Kan man sticka stillhet? Lugn? Vila?
Under andra akten lät jag intrycken komma som under första, men jag tittade lite på min egen tankeprocess också och såg plötsligt hur spretigt det var. Hur stort och smått inspirerade och associerade, födde idéer, formulerade små meningar, anknöt till en gammal tanke... Är jag sån här? När slappnar jag av? Hur slappnar jag av? Oj så svårt det var, för nej, inte slappnade jag av. Hjärnan gick ju i spinn av allt som hände på scenen. Menade M att hon kunde vila i det? Kan jag inte vila i det?
Jag gick från Knitting Peace inspirerad och berörd. Men frågan är om jag inte tänkt mer på mina egna tankar och stressen i mitt huvud än på föreställningen i sig. Det är lite synd, för jag hade gärna vilat tanken ett tag till i det där ojämna nätet, i de där skickliga, vackra ögonblicken, i den där magiska världen av vitt garn och akrobatik jag fick hälsa på i en stund.
Jag har semester den här veckan. Det märks. Orden vill inte ställa sig i rätt ordning för att bli till text som i sin tur ska berätta om påskhelgen och veckan som just nu går förbi oss. Det finns saker att berätta, men tills jag fått pli på orden blir det till att vänta.
I morgon ska jag flytta mitt garnskåp till väggen mitt emot, om projektet hinner så långt. Det blir ett äventyr det också. Något av äventyren ska nog landa i bloggen också. Om bara orden behagar ställa sig på led...
Men tills vidare kan ni få lyssna på mitt nya soundtrack:
