tre färger, många garner

Jag har stickat 3 Color Cashmere Cowl i restgarner.

Jag brukar sällan sticka mönster som många andra stickar samtidigt. Det är en liten hang-up jag har med stickningen, att jag vill göra grejer som är värda alla de timmars jobb jag lägger på dem och blir så speciella som arbetet och hantverket är. Då faller en del av tjusningen för mig när många andra stickar samma sak samtidigt. Ibland är det nästan synd, för jag har gett upp mönster som jag tycker är jättefina, för att "alla andra" redan gör dem...

Men jag gillar många KAL-projekt också! Det beror ju på hur KALen görs. Ibland är det att sticka samma mönster, ibland bara peppa varann att göra klart eller sticka i ett visst garn... Och ibland gör alla helt unika projekt inom ett tema. Men när Dödergök visade det här mönstret sa jag genast "Jag vill också!" för den här cowlen passade perfekt där jag var mellan olika stora planerade projekt och dessutom mitt i en inventering av mina restgarner. Den här kragen blev verkligen stickad av stumpar!

Sen är Dödergök himlans inspirerande och på instagram blev #3colorcashmerecowl extra populär tack vare hennes fina version tror jag!

Även om jag höll mig till grått, grått och rött är det fler än tre olika garner i den. Det mörkgrå har jag skrapat ihop av tre olika kvaliteter och de ljusgrå av två, så sammanlagt är det sex olika garnkvaliteter i min krage. Jag är väldigt nöjd med att jag valde lite tjockare, tyngre garner och tajtare stickfasthet än mönstrets föreslagna fluff, för min krage är precis lagom tajt att vara både krage och luva.

Övre kanten skulle vara åtta varv resår, men garnet tog slut så det blev bara fyra... Så tyvärr räckte inte blockningen. Kanten rullar sig.

Det röda garnet tog slut när jag hade fem varv spets kvar att sticka... så det blev en tvåfärgad spets-rand.

Det största mörkgrå fältet skulle egentligen ha varit bredare, men gissa vad som hände? Jo, garnet tog slut, så det blev så här stort.

Men lika glad för det är jag...

...för det här mönstret gick verkligen att leka med. Nu har jag sett en himla många varianter på den och alla är fina! Och jag gillar min, trots alla oplanerade modifikationer. Och hurra för att alla fina små stumpar kom till användning! Grått och rött är en favoritkombination helt klart!

Så vilka garner använde jag egentligen? Nerifrån och upp är det Onion Organic Wool&Nettles i mörkgrå, sen handfärgat ljusgrå från YarnYard. Det röda tror jag är Colinette Jitterbug. Det breda mörkgrå fältet är Schoppelwolle Cashmere Queen och det ljusgrå i spetsfältet är Easyknits Cherish. De mörkgrå ränderna längst upp är i ett ullgarn jag inte har en aning om varifrån det kommer eller vilket märke det är... Så länge har den stumpen legat i restgarnskorgen.

Apropå restgarner har jag nu äntligen fått ihop till mitt paket i Stickameras Restgarnsbyte och jag hoppas min mottagare blir nöjd... Jag postar det i helgen! (Om vi kommer ut! Vi är alldeles insnöade i vårt skogstorp!) 

#Filten

Den. Är. Färdig.
(Och jag är inte helt nöjd med bilderna. Men jag är nöjd med Filten!)
Jag planerade det här projektet i nästan ett år innan det kom igång och nu är det nästan det enda jag stickat på sedan början av november. Första veckan med det här projektet tog ett varv ca 40 minuter. På slutet tog ett likadant varv ungefär en kvart. Jag vågar nog påstå att jag fick lite flyt...

Nej Q. Den är inte till dig.

Nej Grimm. Den är verkligen inte till dig. Särskilt inte efter att du visat vad du kan göra med handstickade sockar.

Ja, den kan vara lite för virkade figurer. Okej då.

Men mest är den förstås till Alve.

Jag inser att jag nästan bara fotograferat den lila sidan, men den är liksom framsidan för mig.

Filten är alltså stickad med dubbelstickning i DK-garn och den är kanske mer ett täcke än en filt. Stunsigt tjock och mysig. Garnet är Deeply Wicked DK från Easyknits. Det vita är ofärgat och det lila kallas "Rajesh". Mönstret på filten var från början ett vantmönster i Twist Collective som heter Perianth. Sen gjorde Pinneguri en filt med mönstret på och om man köper vantmönstret får man nu tillgång till det förstorade diagrammet också. Rapporten är 52 maskor bred och 64 varv hög.

Idag var filten på premiärpromenad i snövirvlande väder. Och Alve är klädd även i annat hemstickat förstås. Och så ligger han på en fårfäll. Det här barnet ska läras älska ull!

Jag räknade och gjorde provlapp och testade upplägg, avmaskningar och kanter för att få till filten i dubbelstickning precis som jag ville ha den. Min filt är till slut 162 maskor bred på var sida med en enfärgad kant som är 5 maskor bred. Jag startade och avslutade  med 5 enfärgade varv.

Kanterna bör få ett eget kapitel: Jag lade upp 162 maskor med tillfällig uppläggning, stickade tre varv slätstickning i ena färgen, sedan tre i den andra färgen. Sedan vek jag det lilla stycket på mitten och plockade upp min uppläggning som de aviga i dubbelstickningen. Då blir det ingen kant utan tyget liksom viker sig runt kanten. När det var dags att maska av tänkte jag ett varv extra, för jag ville inte sy ihop på kanten utan jag ville att mötet mellan färgerna skulle bli som i uppläggningen. Så sista varvet så plockade jag av de räta på en ny sticka och stickade de aviga. Sedan sydde jag ihop de räta med de aviga med kitchener stitch och de sydda maskorna blev då det sista varvet på ena sidan så att säga. Bra blev det i alla fall.

I sidorna lyfte jag sista paret maskor för att få en fin kant. Så här: Lyft varvets sista räta med garnerna bakom arbetet. Lyft fram mönsterfärgen över bottenfärgen att ligga framför arbetet och lyft sedan den sista aviga. Vänd. Nu sticker garnerna ut på varsin sida mellan första och andra maskan. Sticka den första räta i bakre maskbågen och fortsätt sedan med dubbelstickningen som vanligt.

Den vita sidan är också himla fin. Kanske tar jag fler bilder på den... en annan dag.

Nej Q. Den är inte till dig! 

Han är här.

Alve.

Han heter Alve. Vår son. Mitt barn.
Det är helt otroligt och ofattbart att kunna skriva så. Vi har längtat länge. Och nu är han här. Undrar om kroppen någonsin kommer ikapp den känslan så att den verkligen landar?

Beräknad till den första januari, så kom han den första januari. En Bomble kommer på utsatt tid? I alla fall den här. Vi lever i bebisbubblan och försöker hitta rutiner och system för sysslorna i torpet nu när vi är tre. Det är lugna dagar och tur är det, för jag har en del ork att försöka ta igen.

Amma. Byta blöja. Jollra lite. Stirra ner i det lilla sovande ansiktet och försöka förstå att han är på riktigt. Amma. Byta blöja. Jollra lite. Stirra ner i det lilla sovande ansiktet och försöka förstå att han är på riktigt. Amma. Byta blöja. Jollra lite. Stirra ner i det lilla sovande ansiktet och försöka förstå att han är på riktigt. Ungefär så ser mina dagar ut.

Djuren har accepterat hans ankomst och är fantastiskt gulligt försiktiga med honom. Det känns väldigt tryggt. Den lilla torp-flocken känns harmonisk.

Och att se Tobbe med Alve i famnen kanske är det allra häftigaste av allt. Känslorna blir liksom ännu större av att se dem speglade i Tobbes ansikte. Och orden som har blivit våra - Vårt barn, pappa, mamma, familj - liksom kittlar i munnen varje gång vi använder dem. Jag är upp över öronen nyförälskad i min man samtidigt som jag har mer ny kärlek i kroppen än någonsin förut. Det får inte alltid plats och hormoner, känslor och tårar svämmar över ganska ofta.

Det är verkligen enormt stora känslor åt alla håll och egentligen finns så många ord som behöver skrivas för att jag ska minnas och ta vara på den här första tiden. Men de flesta av de orden skriver jag med en penna i en bok i stället för i bloggen...

Älskade, efterlängtade Alve. Välkommen.