Den initiala flammande förälskelsen i min tröja som blev klar i höstas har vuxit till en djup och innerlig kärleksrelation. Jag har den Jämt. Den är mitt ytterplagg sedan den blev klar. Jag bara varierar ett par lager under den. Och när jag ser alla prassliga jackor gå omkring mig tänker jag hur mycket bekvämare min tysta, mjuka, lilla privata ullsfär måste vara... (och så bekräftar jag den känslan när jag då och då drar på mig en skaljacka ändå!)
Nu var ju min tröja Kate Davies tolkning av islandströjor (och det är inte fy skam!), men när nu maken skulle invigas i min ulliga lopapeysa-kärlek, så valde jag ett mönster av G. Dagbjört Guðmundsdóttir och mer isländskt än så blir inte ett namn. Eller jo, mönstret i sig heter
Veðurfræðingurinn och det är ju snäppet värre. Det finns även på engelska och då heter det Weatherman. Jag döper härmed om min till Forestman, för det passar maken och färgkombinationen.
Ordet Lopapeysa som används för de här traditionella islandströjorna betyder kort och gott "ulltröja". Jag gillar den sortens enkelhet. Och så gillar jag småkrångliga fiffigheter också... Så för att tröjan skulle passa just Tobbe perfekt, så gjorde jag några små ändringar. Bland annat så höjde jag den lite precis i nacken - i mönstret! För det där sista motivet var så tacksamt att lägga till två par med korta varv i. Räkna de små tvärsgående linjerna i översta motivet så ser du hur fiffigt jag fick till det där! Jag är mycket nöjd!
Maken är också nöjd och det syns faktiskt hur det där trixet gjorde den ännu bättre.
Och så valde jag att lägga lite extra grått och en liten tagg-kant längst ner på kropp och ärmar också. Mest för att vi tyckte det blev snyggt. Och så är den längre bak än fram...
Nu måste Alve också få en islandströja. Jag har redan valt mönster...
Men först ska jag sticka på en tröja till ett hantverksbyte! Har ni hört så fantastiskt!? Och så har jag lite provlappande kvar inför mina programpunkter på Stickfesten... Kärt besvär!
