Imorgon kanske jag ritar något? Hoppas det.

En ung kvinna, några år över tjugo, berättade för mig om inspiration. Om hur en krokig, liten syrén kunde bli en krokig, liten skiss som i sin tur blev en liten text, ett slags litet kåseri om en krokig, liten man som drömde om ett liv i Paris och odlade tulpaner. En dag satt hon på ett kafé när en krokig, liten man kom in och beställde en kopp te. Earl grey bad han om, men han uttalade det ”En vanlig öl grej blir bra”. Hon gick hem och formulerade om kåseriet och lade till detaljer från den lille mannen hon just sett. Tweedkavajen och de fyrkantiga glasögonen, som gjorde de små ögonen ännu mer små och plirande. Närsyntheten gick inte att ta miste på, så i den nya versionen av texten gick han allt närmare tulpanerna i sin lilla rabatt. Nu drömde han inte längre om Paris, utan om att få vara en liten lord på ett litet, brittiskt herresäte. Det matchade tweeden bättre.

Hon berättade om hur ett klädesplagg på en främling plötsligt kunde definiera en huvudkaraktär i hennes texter. Eller om hur ungdomen på spårvagnen stod på ett så hängande, ihopsjunket sätt att hon tog fram penna och papper och skissade något som kunde vara en ungdom i kollektivtrafiken, eller kanske ett vindpinat träd. Hon berättade om en gång när en kurvig krokimodell fick henne att rita vackrare, böljande linjer och att handen slappnade av. Samma linjer hittade hon senare i både blomstjälkar och vägsträckningar när hon skissade vidare.

Hennes linjer var alltid dubbla, trippla, kvadruppla i skisserna för hon sökte och sökte. Färdigt visste man aldrig när det kunde vara? Kanske nu. Kanske sen. Likadant fungerade skrivandet ofta. Sökandet efter ord gjorde att hon skrev och skrev om, skrev och skrev om. Att skriva poesi kändes för henne konstlat och pretentiöst, men ibland staplade hon ord som behövde vara med. Det blev någon slags lista, prioriteringsordning, hierarki, ordning… som ibland gick att läsa som en slags sökande poesi. Sökande efter exakta eller målande beskrivningar. Sökande efter skeenden och handling. Berättande.

Jag har alltid berättat. Ofta nedskrivet, alltid i tanken. Ibland i bilder. Oftare i ord. Jag saknar henne, den där unga kvinnan strax över tjugo, som liksom levde med både inspirationen och skapandet hela tiden. Simultant och kontinuerligt. Känslan av att inte ha tid känns alltid mest stressande i mig när inspirationen blir… förgäves, bortslösad, oanvänd, bortprioriterad? Sparad till sen. Ikväll skrev jag en liten text om inspiration och skapande, skissande. Imorgon kanske jag ritar något? Hoppas det.