strålande

 

Att hitta två plagg i rea-korgen på Prickig Katt; det är verkligen strålande.
Ett hundra kronor styck kostade de. En kjol (som jag får världens sötaste rumpa i) som hade kostat 950, och en grön tunika med fransiga kanter som hade kostat 650 satt som en smäck.
Jag är inte helt stabil, men helgen har i alla fall varit något sånär i balans, och delar av den har varit rent av strålande.

Förresten... Tog inte åttiotalet slut för 17 år sedan? Läste i GP att Anna Book och Tommy Nilsson gått vidare i Melodifestivalen. Jag kände mig helt vilse i decennierna plötsligt.

kreativt spret

Jag stickar inte så mycket som jag har inspiration till. Dels håller jag på med en egen-komponerad tröja i lin-ull som skulle kunna bli riktigt jättebra, men det kan gå hur som helst. Håll tummarna. (Om den blir bra delar jag med mig av mönstret, så håll tummarna på riktigt!) Dels håller jag på med skisser på tofflor åt höger och vänster. Jag vill vara med i sticknätverkets utmaning med fotvärmare nämligen. Så vad det blir där tänker jag inte avslöja alls (på ett tag).
Sedan har jag en alpacka-halsduk (som jag nog kommer att repa upp och göra nåt annat av), ett gäng UFOn i en korg, planer på tre andra tröjor, en mössa på väntelista...

Nu får jag snart bjuda hem ett gäng stickerskor igen så jag riktar inspirationen åt nåt håll. Jag är så spretig.

tant

"Men gå förbi henne då! Varför tar det sån tid? Ska vi vänta så här?"

Buss-kortet blippade fel, men det stod rätt på kvittot. Kvinnan framför mig tog därför cirka trettio sekunder längre tid på sig än oss andra vid busschauffören för att fastslå att hennes biljett var giltig. På dessa trettio sekunder hann damen bakom mig häva ur sig tre klagomål. Sen såg hon sur ut hela bussresan också. Blängde. Det var fel på oss. Alla omkring henne som inte var som hon var det fel på. Eller så kanske hon satt och var avundsjuk på oss som har leendet kvar.

För jag kunde inte föreställa mig hur den här tanten skulle se ut om hon log. Alla linjer i hennes ansikte underströk den här bestämda, missnöjda minen som passade så bra ihop med hennes blängande blick. Missnöjd. Hon hade dessutom varit missnöjd länge. Så länge att missnöjet hade format hennes ansikte till en grimas.

När jag gjorde en grimas när jag var liten fick jag ibland höra att jag skulle akta mig, för "om vinden vänder nu så fastnar du så där". Vinden måste ha vänt när tanten bet i något beskt.

Idag var en ganska jobbig dag, men jag kom ihåg att kosta på mig ett extra leende åt den söta hunden, det gulliga barnet, den friska vinden - ändå. För jag vill inte bli en blängande tant med mungiporna nedåt och klagomål på tungspetsen.

Akta dig så inte vinden vänder och livet rusar förbi när du har skaffat dig rynkor åt fel håll.

husgud

Härom dagen blev jag intervjuad.

Jag blev intervjuad av en flicka som skriver uppsats i kursen jag varit handledare i de senaste två åren, men inte i år. En grupp i kursen har tema "arkitektur och kommunikation".

Det är mitt ämne.


Jag skrev exjobb om det. Jag har tänkt alla tankarna de skriver om hundra gånger. Jag har startat ett eget företag på de tankarna. Jag tar de jobb som finns i en nisch jag nästan skapar själv. Så då mailar en student och säger att: "Du har ju skrivit allt det jag ville skriva så jag undrar om jag kan få intervjua dig".
Smickrad? Javisst.

Vi möts i receptionen på museet där jag just hållit en lektion. Vi sätter oss på ett café i huset intill. Jag är uppspelt över att få prata om mitt ämne med nån som bryr sig igen, smickrad över förfrågan. Hon visar sig vara lika uppspelt hon. Hon börjar intervjun med orden:

"Det känns nästan konstigt att sitta och prata med dig. Du har ju blivit vår husgud på kursen! 'Lisa sa så här' hit, och 'Lisa skriver ju att' dit... hela tiden"

Och vi pratar. Kanske jag babblar. Men en del bra saker säger jag nog. Och jag är expert på mitt ämne. Mitt ämne är mitt igen. Och jag sitter samtidigt och tänker på hur jag håller lektioner och springer från ett jobb till ett annat och har ångest för att administrera det hela. Hur jag inte är just här, i mitt ämne, särskilt ofta egentligen. Det är mycket planering och administration just nu. Och planering och administration är jag inte alls bra på.

Jag är bra på att teckna roliga gubbar, på att sticka, på att pyssla och på det här. Mitt ämne. Kommunikation. Det goda samtalet. Språket. Orden. Ett ämne som är i ropet. Som efterfrågas. Och var är jag? Experten? Jo, jag pratar om CocaCola-flaskans design med högstadie-elever (vilket i och för sig är roligt). I ämnets periferi.

Jag har valt min egen karriär. Jag är väldigt bortskämd på det viset. Så hur lät jag mig bli bortlurad så här? När jag är på rätt plats känns det i hela kroppen, och så känns det ju inte att jobba just nu. Alls.

TACK Elin, för vår intervju. Du gav mig inspiration att våga fundera på vart jag ska igen. Jag ska försöka svänga tillbaka. Till mitt ämne.

Där jag är husgud.

abercrombie drive

Så här mycket reklam hade han nog inte tänkt sig, men jag kan inte låta bli! Min vän och före detta kollega Tomas är en talangfull man. Han har lagt upp en myspace med sin musik. Myspop, melodiskt men skuttigt och bra! Han ursäktar sig en massa för inspelningskvalitet och sånt bjäfs, men det är ju BRA musik ju. Jag blev i alla fall glad i den direkt!

emballage

En liten extra notering om att köpa ny dator:

Jag har fått ett helt nytt i-landsproblem. Jag bor i en etta och har köpt ny dator. Det betyder plötsligt att jag har lika mycket emballage i lägenheten som jag har övrig inredning. Extra roligt blir det när det står på lådorna att "spara gärna mig för ev framtida bruk" typ. Jag gissar att de menar nästa gång jag köper ny dator då jag får lika många lådor igen, så att jag när jag så småningom kanske skaffar smått kan ge dem lådor nog att bygga ett fort över hela gården av. Eller vad menar de?

Just nu har jag fyllt min balkong med lådor, för att jag snart ska komma mig för att kasta ner dem och bära dem runt knuten till grovsoprummet. Spara? Pfff...

nu svordom...

...ska det bli bloggat.

Jag har blivit periodare med min blog. Det smickrar mig att ni verkar sakna mig när jag inte skrivit på ett tag, men det stressar mig lite också. När jag inte skriver betyder det oftast att huvudet är så fullt med annat att det inte är kluriga formuleringar om vardagen jag sitter och funderar på, utan jobbet, livet, ekonomin, stressen, hälsan… eller vad det nu må vara. De senaste gångerna jag försvunnit lite har det varit allt sånt och lite till som snurrat mellan öronen.

Jag börjar inse att mitt liv oundvikligen börjar närma sig ett sånt där vägskäl. Hit eller dit? Bo här eller där? Arbeta si eller så? Ha råd eller inte? Satsa eller fega ur? Byta kurs eller gasa framåt? Eller rentav bromsa.
Jag är lite rädd för livet för jag har inte orkat med det så bra det senaste året. När man fått prova på hur svajig den här balanslinan vi går på kan vara, när man får knuffar härifrån och därifrån på samma gång, då tvekar man inför tunnare linor, större utmaningar. Det kanske inte är så konstigt?

Hur som helst går jag vidare, förstås, på något sätt, för tiden tänker inte stanna och vänta medan jag tänker efter. Frågan är vad som händer vid det där vägskälet i horisonten? Det får vi se. Och så får vi se om jag orkar blogga om det. Jag hoppas det.

Just nu sitter jag och stavar fel en massa. Men så använder jag backspace-knappen och rättar en massa också, så ni märker inte hur mysko jag skriver. Jag har nämligen nytt tangentbord. Det är ovant, men häftigt. Det är liksom brutet på mitten så att fingrarna ska ramla ner på rätt knappar utan att jag får ont i axlarna är det tänkt, men hittills betyder det mest att jag sitter och är fascinerad över att H-knappen är dubbelt så stor som A-knappen…
Jag har inte bara nytt tangentbord heller. Jag tittar på en ny skärm och styr med en ny datormus. Och under bordet står en svart, stor, snygg låda som döpts till JackBlack och surrar lite lagom tyst så där. Det går fort. Det är snyggt. Och jag måste bygga om skrivbordet för att det ska bli optimalt… (Äsch, sladdarna tar lite onödiga omvägar och så just nu bara.)

Det har varit mycket datatrassel som lett fram till inköpet av JackBlack med familj, och det är inte helt över än. Min router och JackBlack är inte bästa vänner än, och det är nåt spökfel dem emellan som får nätet att svaja lite ibland, men jag hoppas lösa det.

Så, vad händer annars i mitt liv då, förutom en massa väder och datorinköp? Tja, jag stickar lite ibland förstås. Just nu håller jag på med en tröja i lin-ull-garn som jag hittar på allt eftersom, en bred halsduk i svart alpacka, rosenknoppssjalen som inte är färdig än (jag behöver mer garn) och så håller jag på att räkna och planera tre (ja, tre) tröjor som jag ska hitta på själv. Sen tittar jag på så många mönster, hittar på så många idéer att hälften vore nog, men ni som stickar känner förstås igen er i det.

Stickningsinsprirationen tog fart i helgen som gick då jag tog mig till Borås med några stickerskor och var på vernissage på textilmuseet. Utställningen var tyvärr hälften så inspirerande som stickcafét, tyckte jag. Kanske var jag bara på fel humör för att ta till mig muséet. Det var ju fint, och jag gillade särskilt garderobsutställningen med 1900-talets kläder. Och så köpte jag mig en nålbindningsnål och ett häfte i butiken, så nu står en ny teknik att lära sig på kö i inspirationscentrat igen.

Något som dock tar mycket av tiden jag annars skulle sticka på är något jag nog inte vill erkänna egentligen. Det skulle ju aldrig hända mig! Men jag skyller på att jag verkligen behöver en flykt från verkligheten när den blir för jobbig. Här kommer det:

Jag spelar World of Warcraft (för er oinvigda: Världens största dataspel som utspelar sig i en fantasy-värld). Alldeles för många timmar. Men jag har roligt. Mest spelar jag med en orc-jägare som nu är uppe i level 27. Han heter Signore och är så där grön, som orcer är. Så om jag plötsligt börjar blogga alltför mycket om hur uppdraget att dräpa den där dvärgen gick fel, eller hur den ena yxan är bättre än den andra… så får ni säga till. Jag vill nog inte bli sån. Faktiskt.

Och så vädret:
Det kom snö. Och grannens barn var överlyckliga. Det rullades bollar och byggdes fort på gården (Det är tappert arbete vi pratar om här, då det hade kommit en knapp decimeter bara). Gubben Vinter skrattade lite åt dem och lät sedan hela rasket töa till dagen därpå. Grannbarnens tappra slit hade reducerats till detta i söndags.
Men de fick sin revansch! Nu är det vitt igen. Men orken för att bygga snögubbar verkar nu vara som bortblåst. Undra på det förresten när ens älskade gubben Snö bara blir till stora snöbajskorvar över en natt.

vitt

Jag hade gett upp för länge sen, men nu tar ju Kung Bore i ordentligt! För att vara stackars Västkusten (Ja, när det gäller riktig vinter är det faktiskt synd om oss här) är ju en decimeter snö jättemycket!

Det är vitt utanför fönstret. Ljuset är vitt, kylan är vit, snön är vit.
Om huvudvärken släpper ska jag banne mig ut och göra mig en snöängel.

Det är inte tänkt att det här ska vara en blog om vädret... Lite mer än så bör jag ha att säga. Jag ska snart berätta om Jackblack som bor under mitt bord, om stickning och sånt där... Jag lovar!

stormen Per

De har döpt stormen nu. Pappa har fått konkurrens.

stabilt

Huset jag bor i stod klart 1963 och är byggt i gult tegel. Det har fyra våningar och fem trappuppgångar. En stadig bit som ligger i en dalgång, i en korsning, mittemot en bensinmack med konstiga öppettider.
Det står två odiskade muggar på mitt soffbord (en för kaffe och en för te). Nyss skallrade de mot varandra när huset huttrade till i vinden. Tomkartongerna som jag inte orkat bära ner i grovsoprummet kastades nyss till andra änden av balkongen. Balkongen är liksom infälld i husfasaden och borde vara det säkraste stället att hitta lä på. I stället hoppar små mini-tromber in och möblerar om där ute. Ventilationen i huset har flöjtkonsert. Det är lite oklart om vilken som är melodistämman, men stundtals ger huset ifrån sig åtminstone fyra urskiljbara flöjttoner.
Bensinmacken med de konstiga öppettiderna flaggar med att de tillhör en kedja bensinmackar (även om alla andra jag känner till i den kedjan har bättre öppettider). Flaggan ser ut som om den vill ut på äventyr. Flagglinan försöker härma bokstaven D med flaggstången som rak rygg. Det går inte så bra, för flaggstången vill inte vara med på leken och böjer sig i vinden den också.
Det blåser.

ur spår

Jag har spårat ur. I tanke och handling. Det gör mig arg. Jag hänger upp mig i gamla tankemönster där jag fastnar som en mal vid lampan i formuleringar som "Jag borde ha gjort si i stället för så", "Jag kan inte", "Varför gjorde jag..."

De leder ingenvart. Jo, till ilska. Och att vara arg på sig själv hjälper inte heller.
Frågan är om det inte är lättare att vara knäpp i huvudet när man inte är så plågsamt medveten om vad man gör fel och hur.

Jag har spårat ur och behöver dras ut på banan igen. Igen.
Någonstans ska jag hitta energi för att ta tag i det här igen. Snarast.

farväl

Idag dog min dator. En ny är redan beställd (Jag längtar så!)

Min dator har varit en trotjänare på många vis, men har också gått igenom många trotsåldrar och besvärliga faser. Jag har vid flera tillfällen varit tvungen att ta hjälp utifrån med dess uppfostran. Det är med ett styng av saknad, men också med mycken lättnad jag nu tar farväl av en förvisso trogen vän, men också av en hatad ärkefiende.

Jag kommer i nästa vecka att bjuda vänner på bubbel i fint glas då jag under en kort ceremoni, med några väl valda ord, låter den avlidne flyga en sista färd över balkongräcket för att sedan begrava den med den värdighet den förtjänar - i grovsoprummet.

happy feet

Jag har frusit om fötterna i flera dagar, vilket fick mig att göra de här:
Före tovning:

Efter tovning:

Så ljuvliga! Enkla, snabba och fina.

blogenkät

Myggan lade upp en lista med frågor om bloggande. Det här passade mig bättre som sammanfattning av lite förflutet:

Bloggenkät 2006

1. Hur länge har du bloggat?
Mitt första bloginlägg skrevs i den engelska bloggen den 8 december 2004. Innan dess hade jag dock skrivit nätdagbok annanstans och i annat format i några år redan.
2. Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut, en månad innan du själv började blogga?
Jag visste inte att vi bloggare var ett eget släkte, och det finns ju så många sorter av oss. Innan jag började blogga var jag redan en bloggare – jag skriver utåtriktat. Liksom.
3. Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Kär? Jag gillar postsecret väldigt mycket, men det är inte i förälskelsenerven det pirrar av bloggar.
4. Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
En del är bra. En del är nostalgi. En del är saknad (att läsa om när jag mår bra när jag mår mindre bra är en märklig sorts tröst till exempel). En del är så bra så jag undrar vilken musa som bodde i mitt tangentbord då. En del är kasst. Och jag är glad att jag skrivit alltihopa.
5. Hur många bloggar återvänder du till regelbundet, som läsare?
På bloglines bevakar jag just nu 56 bloggar, men det är mycket stickning...
6. Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar (t ex teknikbloggar, modebloggar, politiska bloggar)?
Jag skulle vilja säga att jag kikar i och inspireras av stickbloggar till ca 60%. Resten är vänner, bra skribenter jag inte känner, tjuvlyssnat-bloggen och lite sånt.
7. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
Lina(lainen).
8. Nämn en bloggare (obs: länka) som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Mandy. Vi är väldigt olika, men också så lika.
9. Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
De läser ju, så de är antingen oroliga eller fascinerade. Jag får vakta min tunga ibland så jag inte skriver nåt... dumt?
10. Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Det hoppas jag verkligen.
11. Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag är personlig. Aldrig privat.
12. Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Bloggen rör mig och ska inte påverka någon annan som skvaller eller liknande. För privat blir den aldrig heller. Så skvaller och det allra heligaste kommer ni inte åt här.
13. I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
Lite därför förstås. Men det handlar om att ha någon att skriva till, att rikta sig mot. Skulle jag inte göra det så här skulle jag göra det på annat sätt. Dagbok bara för mig, ”Kära dagbok...” och resevoarpenna i linjerad bok med skinnband har aldrig varit min grej.
14. Tror du att man kan lära känna en person genom att läsa hennes/hans blogg?
Vissa delar kanske, men inget går upp mot Verklighet förstås.
15. Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen? I sådana fall: Var de som du trodde att de skulle vara, eller blev du förvånad?
Någon stickbloggare kanske, men de förvånar inte mer än folk man hört talas om och sedan träffar eller så. Träffas via nätet är väl lika normalt som att presentera sig på stan numera.
16. Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja, Carl Bildt. Han har fått ett forum för sin byråkratsvenska. Det kan aldrig vara nyttigt.
17. Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar? Och i sådana fall: Hur har du hanterat detta?
Bara copyright-tjosanet om min första egna stick-design. Jag anser efter att ha läst på att jag har rätt, men jag vill inte bråka om det.
18. Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej. Jag är nog sån här helt enkelt.
19. Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag är lite rädd för vem som hittar vad ibland, men största nackdelen är nog tyvärr att alla blir skribenter... Vare sig du kan skriva eller inte så ska din åsikt bli hörd. Det finns förstås fördelar med det också, men jag är lite rädd för mängder. Vem är det egentligen som läser allt som bloggas?
20. Tror du att du fortfarande bloggar om två år? I sådana fall: Tror du att ditt bloggande har förändrats då?
Ja. Jag gillar den här formen för mitt skrivande. Jag behöver en skriv-ventil,.
21. Tror du att bloggarna har (eller kommer att ha) någon inverkan på vår kultur, eller är de en grupp människor som mest påverkar varandra?
Det är klart vi blir påverkade. Om alla skriver, men ingen läser blir det ett rum där alla skriker för att överrösta varandra. Om någon läser kommer någon att skriva. Om någon skriver blir en röst hörd. Jag tror bloggandet tar med sig alla för- och nackdelar med det. Jag hittar inspiration för mitt stickande i bloggosfären. Det är fantastiskt!
22. Avslutningsvis 1: Kan du sammanfatta kort vad ditt bloggskrivande har betytt för dig?
Som sagt – en skriv-ventil.
23. Avslutningsvis 2: Kan du sammanfatta kort vad bloggläsandet har betytt för dig?
Jag får inspiration, egna idéer, ilska, glädje... Bloggvänner är som riktiga vänner – förstås.
24. Nämn 5 bloggare som du vill ska svara på enkäten
Som alltid i sånt här: De som vill.

Årskrönika

Nej, jag vill inte. Jag vill faktiskt inte gå igenom det senaste året, för jag är uppriktigt glad över att det är slut. Även om det kommit en del riktigt bra saker ur 2006 så skulle det vara så mycket skit som listades i en krönika, så jag hoppar helt enkelt över det. Jag ser årsskiftet som en chans till nystart. Det behövs inte mycket för att det här året ska bli bättre. Bara jag håller kvar vid vad som är bra så...

Under 2007 ska jag:
- njuta av att jag har en hel bunt ljuvliga vänner.
- sticka ännu mer.
- se till att även sömnad på ny symaskin blir en älskad hobby.
- ta hand om mig. (Vilket bl a innebär träning och lite ändrade matvanor)
- se till att jag gör val som påverkar mitt liv, i stället för att livet tar egna krumsprång för ofta som påverkar mig.
- blogga vidare.
- leva.

NHV4

Det sista som hände innan nyårsfirandet (som för övrigt var jättemysigt, i goda vänners lag och med världens godaste hummer till förrätt!) var att jag fick paket från Merete i Norge. Hon var min fjärde hemliga vän i Nordisk Hemlig Vän-cirkeln. Jag skulle lägga in en bild om jag hittade den lilla kamera-sladden, men jag avslöjar att det var godis (Hur visste du att jag var godissugen just då?), två nystan rött ullgarn i raggsocketjocklek och söta tomteservetter. Tack så jättemycket!

Jag fick aldrig paket nummer tre, vilket förstås är tråkigt, men jag har haft så roligt när jag pysslat ihop paketen att jag redan är anmäld till omgång nummer fem. Jag funderar redan på pakke ett.

mellandag

Är hos mamma i Stockholm på mellanlandning i mellandagarna. Idag var det shopping med Marias Garn som ett av de självklaraste målen. Här blev det påfyllning av ett av mina favoritgarner, Araucania Nature Wool i en brunmelerad nyans. Nu ska jag ha nog för att äntligen sticka en efterlängtad tröja.

Det har stickats en del under julen, men inget har blivit färdigt än. Men det halvkilo lingarn jag fick i julklapp ligger i väskan och lockar, och nu nyinköpen från idag... Det blir ett stickigt 2007, det är ett som är säkert.

Och så hittade jag en ny guldgruva idag. Folckers band-butik på Söder! Gamla band, sneda band, tofsar, galna snören, unika band, silkeslena snoddar... i en ljuvlig liten butik. Vilken tur att jag ska börja sy på ny-gammal symaskin snart! Det ska bli tokroligt att komma tillbaka till det här stället då.

Ett annat stopp idag var skomakaren. Jag har hittat drömstövlarna, men dröm om min förvåning när dragkedjan gick sönder med detsamma. Visst skulle jag kunna lämna tillbaka dem, men jag vill ju så gärna ha just de stövlarna... Så nu får skomakaren fixa i stället. Det känns verkligen värt det.

Vi var på Hantverkarnas Hus på Götgatan också, bara för att titta ni vet...
Men jag blev förälskad -
I en liten kakelplatta att hänga på väggen...
Det fanns flera varianter, med många olika ord på, men den jag föll för var bara enkelt brun och så står det "jord" på den. Mitt på. Litet. Enkelt. Den såg ut att redan bo hemma hos mig, så det är klart den ska hängas upp på min vägg. Om jag kommer mig för att ta en bild, eller om ni påminner mig så lovar jag att visa upp den. Då kanske jag minns vad konstnärinnan hette också... Maria nånting...

Julklappar i övrigt? Ja, jag hör att ni frågar. Jo, förutom lingarnet som blänker och lockar så har min sötaste mamma fixat julklapp åt både mig och sig genom att ge mig en weekend i Wien till våren! Den ni! Det vattnas redan i munnen vid tanken på Sachertårta och Jugend-arkitektur...

Imorgon åker jag så äntligen hem. Jag har faktiskt hemlängtan nu. Mitt hem. Mitt liv. Ska bara sticka en stund på tåget först.

lugn i giraffen

En liten dotter sitter i knät på sin far på tåget mellan Sundsvall och Stockholm. Samtalet dem emellan började med uttrycket ”lugn i stormen”. Ett mycket konstigt uttryck tyckte den lilla dottern, som tyckte att om det kan vara lugn i en storm kan det vara lugn i vad som helst... (Julen till exempel tänkte jag med mitt mest cyniska inre tonfall)

- Lugn i kaoset, föreslog fadern.

- Lugn i flodhäst!, sa dottern.

- Lugn i lill-näsan, sa fadern och nöp dottern skämtsamt i nästippen.

- Lugn i giraffen!, hojtar den lilla lyckligt.

Ja, varför inte? Lugn i giraffen... Låter som en passande beskrivning av mitt julfirande faktiskt. Precis så ologiskt är det ju. Lugnt på sitt sätt, men också så kaotiskt som det blir när man firar tre julaftnar på lika många dagar och ställen. Det var lugnt. Men inte för mig förstås. Folk omkring mig överallt och hela tiden, även om de inte var stressade eller oroliga. Men det är ju inte lugnt. Även om det är lugnt. Liksom.

Min jul var lugn i giraffen, och jag är faktiskt glad att den är över nu. Nu vill jag hem. Till min internetuppkoppling, till min ensamhet, till mina vänner, till mitt liv.

Lugn i giraffen, snart hemma.

god jul

Nu sätter jag mig på ett tåg norrut och firar jul och sånt.
Zeunerts julmust säger jag bara...

är du vaken Lars?

Kan någon komma med ett mer ödmjukt förslag på hur jag ska ta upp det här problemet med mina grannar? Jag känner nämligen för att ringa på deras dörr och säga:

"Nästa gång ert barnbarn spelar på pianot så vrider jag nacken av henne okej?"

...och jag tror helt enkelt inte att det är en bra idé. Jag har i och för sig några andra förslag:

"Tänk den där melodin 'Är du vaken Lars'... man tröttnar aldrig på den eller hur?"
"Jag tror ert barnbarn har en framtid som popstjärna! Hon kan ju två melodier - De mesta har bara en hit."

Den andra melodin hon kan är den där andra melodin man lärde sig att spela med två händer. Plong plo-long-plong, Plong pli-ling-ling, Plong pli-ling-ling, Plong pli-ling-ling... etc ad nauseam.

shedir

Vad tror ni? Är tre dagar rekord för Shedir-mössan? Det är det pilligaste jag stickat och jag tycker SÅ mycket om den! Tack igen I för garnet! Och så här ser stolthet ut på bild:

pastasås

Visst, det har varit en upptagen vecka, men när middagen ikväll blev pasta med en Varma Koppen kyckling som pastasås inser till och med jag att det är dags att gå och handla imorgon.

etagevåning

Jag har uppgraderat min lilla etta till etagevåning!

Ja, så måste det väl bli om jag har en trappa? Jag köpte nämligen en liten antik dröm som fått sin självklara plats vid min bokhylla. Plötsligt känns inte översta hyllan som Långtbortistan längre!

launch

Snart åker Fuglesang ut i rymden...

...och idag åker mitt första egna mönster ut i sajberspejs!
På en alldeles egen sida kommer jag sakta men säkert försöka skriva ner allt jag designar själv. Ibland är det helt enkelt egna varianter av redan publicerade mönster, och då kommer jag bara lägga upp mina variationer. Jag kommer att akta mig för att bryta mot några kåppyrajt-grejs helt enkelt.

Först ut är vikingùr vantùr. Håll till godo!

Åsa! Om du inte vill se dina vantar förrän du får dem i handen så ska du nog inte kika på mönstret...

logik

Jag är logisk. Jag är medveten. Men det är inte alltid hjärtat håller med om vad verkligheten säger. Ibland blir jag rent outhärdlig i mitt nojande. Men jag jobbar på det. En vän skickade mig lite visdom i form av självinsikt... Vad säger det om mig att jag känner igen mig i formuleringen av detta:

"Jag vet att du tror att du förstår vad du tyckte att jag sa men jag är inte säker på att du fattade att vad du hörde inte var vad jag menade".

ända in i själen

Jag hade fest. Vänner kom hem till mig. Bekanta kom hem till mig. Tjugofem stycken på mina fyrtio kvadratmeter. Jag hörde någon säga "hemtrevligt" och en annan "vilken ljuvlig fest!". I gästboken står det att mina vänner tycker om mig och trivs hos mig.

Någon gång i somras skrev jag någonstans att jag ville komma ihåg hur det kändes att bara vara, och inte ens märka att jag ler med hela ansiktet. I fredags var jag i det tillståndet hela kvällen.

Tack! Alla ni som kom hit. Alla ni som påminde mig om hur Livet känns, när man lever det som man ska. Tack för alla fantastiska presenter och all omtanke! Att känna sig älskad och att älska tillbaka, det måste vara det dom är livet, i alla kärlekens former. Alla mina vänner: Jag älskar er!

(Ja, jag är blödig och amatörpoetisk om det här, men jag var lycklig ända in i själen en hel kväll, för första gången på länge, och då svämmar det över med hjärta och smärta litegrann!)

på stickorna

En liten uppdatering är av nöden. Jag stickar så där... frenetiskt igen. På bussen, hemma i soffan, på hållplatsen, på caféet, här och där. Och det gör att jag har flera saker i gång. jag måste ju kunna välja typ av projekt.

Två projekt är lite hemliga då de är presenter, men att det ena av dessa är ett par vantar vet mottagaren om så jag kan skryta om dem så pass: Jag har designat ett par halvvantar med lite vikingainspiration alldeles själv!
Eller ja... jag snattar delar av mönstret från olika håll och sätter ihop själv i alla fall. Foto kommer när nummer två är klar.

Luften gick helt ur mig med Baudelaire-strumpa nummer två. Den SKA ju göras, men den dröjer tydligen. Ja, mina projekt verkar bestämma själva när de ska plockas upp. Med rätt sorts inspiration så skuttar grejerna av stickorna i rasande fart, men ibland tar det bara stopp.

I stället är det rosenknopps-sjalen jag plockar upp oftast, men varven är så långa, så långa nu (512 maskor per varv) att det går långsamt, men det går framåt. Och om ni inte har stickat i Östergötlands Ombré-garn - Gör det! Det är ljuvligt.

Igår lade jag dessutom upp för en liten löskrage i grön alpaca att ha under min rock. Jag lovar att visa bild både på krage och på min härliga vinterrock när den är klar.

Sen har jag köpt en massa Hifa-garn till en grön tröja också. Jag är tydligen alldeles i gasen. Ville mest säga det - att inspirationen är tillbaka. Äntligen.

avbruten

När inspirationen var som störst, teet var färdigbryggt och en mysig stund med stickning i soffan hägrade... Så satte jag mig på stickningen och bröt av stickan.
Äsch då.

nyhetsstoff

Det är en gräslig bild på mig (notera kryckorna), men nog är det lite kul när man hittar sig själv och vad man gör i nån artikel nånstans...

simtag

Jag simmade igår.

Nej, jag tror inte ni förstår vikten av vad jag säger här, så läs noga:
Jag simmade igår. En kilometer. Och jag har bara lite träningsvärk i ryggen, vilket inte är oväntat alls. Jag hade snarare räknat med att inte kunna gå idag.

Jag har börjat träna många gånger de senaste åren. Ja, du läste rätt: åren. Ibland med stor entusiasm och ibland rentav i smyg, för att jag inte vågar hoppas. Antingen säger doktorn att jag inte får träna si eller så, eller så gör det helt enkelt för ont. Och så jämför jag mig med tonåringen jag en gång var (vältränad sådan faktiskt) och så mår jag dåligt. Blä.

Men nu gick det! Bättre än väntat. Och det var till och med skönt. Och medan man låg där och sprattlade så hann jag dessutom tänka en massa tankar. Det var också skönt. Och när det kändes jobbigt så kom jag på en liknelse...

Om jag orkar en sticka en hel tröja med så många maskor och varv, så nog orkar jag simma fram och tillbaka tio gånger. Och så blev simtagen maskor, och längderna blev varv, och att sticka en maska är inte alls lika jobbigt som att ta ett simtag. Så där låg jag och tog lugna stora simtag i takt med att min sticknings-galna hjärna tänkte "...en rät, en avig... knit, purl..." Ja, jag är allt lite tokig.


Och så älskar jag ju badhus av en annan orsak. Kroppar. Nej, jag suktar inte sexuellt efter en massa kroppar så... Men människokroppen är ju så vacker! I alla former, färger och åldrar, och utan retuscheringsverktyg och casting directors så får man se alla vackra sorter! En kurvig mörkhyad kvinna i bastun var tokvacker! En liten dam i sin prydliga baddräkt var söt. En spenslig äldre man i högt uppdragna badbyxor ville man nästan ta hem och sätta i bokhyllan... eller, ja... Ni vet vad jag menar.

Och jag med alla mina komplex kände mig riktigt... vacker.

Jag simmade en kilometer och jag erkände just i bloggen att jag är vacker naken! Vad i hela friden har det tagit åt mig?!

roomservice

...och det är jag som är Johnnie! Fast utan gotländskan.

De här två väggmotiven målade jag hos en vän i helgen:
Matplats:



Vardagsrum:

Han blev mycket nöjd, och gästerna som kom på lördagkvällens inflyttningsfest beundrade dem också. Till och med jag är nöjd, och det händer inte varje dag.
Det har varit en bra helg. En mycket bra helg.

rosenknoppar

Den här kan nog bli riktigt bra...

Förresten är Linas lista bra. Den påminde mig återigen om varför jag inte röstade på moderaterna.

storebror

Jag drömde om en bror som aldrig funnits, och nu har jag saknat honom sen jag vaknade.

husmoderns handarbeten

Jag gjorde ett fynd i ett antikvariat härom veckan. Jag kom mig dock inte för att ta kort och skryta lite förrän nu. Titta bara:

Från 1929. Här finns det mesta för den pyssliga. Eller vad sägs om broderi, stickning och virkning, filéspetsar, klädsömnad, handknutna mattor, porslinsmålning, sidenmåleri, batik, bast-arbeten, lampskärmar, bokbinderi, snörmakeri, hur man överkläder skor... och mer! Ja mitt favoritkapitel är förstås

Framför allt kanske för att jag äntligen har hittat förklaringar på de olika virkningsmaskorna som är tydliga.

Nu kanske jag vågar virka lite också. Snart. Först ska stick-krampen lossna. Imorgon är det hemma-hos-stickning hos Lea. Då ska jag börja om på min ros-bädds-sjal så får vi se om det släpper.

Men nu kan jag ju sitta och läsa lite om... läderarbeten exempelvis, så länge.

en tumme

Okej, jag behöver er hjälp! Kan ni alla hålla en tumme för att mitt halsont idag inte är början på något värre? Tack. Jag klarar verkligen inte att bli sjuk. Det räcker nu.

återkomsten

Det är inte mitt fel. Jag är faktiskt ganska bra.
Faktum är att jag Rockade jobbet för Trafikkontoret som jag haft en knut i magen i månader inför. Bara det att jag blev erbjuden 8.500 av de 15.000 jag och den andra konsulten skulle dela på!
Dessutom har jag rätt att känna som jag känner och vara den jag är. Bra va?

Däremot har jag inte kunnat/ orkat sticka nåt på länge nu. Jag hoppas stick-krampen släpper. Gärna blog-krampen också.

gör om gör rätt

Idag är en sån där dag då allt är mitt fel.
Nej, jag vet att det inte är så, men det känns så.
Alltså ska jag ägna den här dagen åt att försöka göra något rätt. Jag återkommer om hur det går.

fukt

Höststormen drar in. Regnet sprayar ansiktet även under paraplyet.
Fukt. Överallt.

Och jag tror allvarligt talat inte att mina fötter någonsin luktat surare än när jag kom hem idag.

önskelista

Skickade just det här i ett mail till mina föräldrar:

Här kommer dotterns önskelista för 2006 års högtider:

1. en bra symaskin.
2. en okej espressomaskin (med mjölkskummar-ång-munstycke)
(konstpaus)
3. upplevelser
4. INGA SMÅ GREJER SOM SAMLAR DAMM
5. Hjälp med att bli av med lite mer små grejer som samlar damm.
6. omtanke. lugn. trygghet. ledighet. må bra. - om det går att slå in i paket
vet jag inte, men jag önskar mig det ändå.

värmd pannbiff

Projektet har flyttat ut i skolorna. Styrsö igår, Grevegårdsskolan i Tynnered idag. Skolans värld är en märklig dimension, parallell till verkligheten. Jag ser framtiden (ganska skrämmande visioner) samtidigt som jag gör en resa bakåt i tiden, till ett tidigare jag.

Maten i skolmatsalen smakar skolmat. Vad hade jag egentligen förväntat mig? Men allvarligt talat, vad är det för fel när pannbiff serveras uppvärmd med ris och krossade tomater? Eller förlåt, det var ju faktiskt chilipulver i tomatgeggan och då hette det salsa minsann.
Jag har efter två dagar i skolans värld insett att sjätte klass nog är barndomens sista utpost. Små vuxna och stora barn klättrar på varandra i kyffiga klassrum och är stundtals helt ljuvliga, stundtals smådjävlar med outsinlig energi.

Nu är jag trött. Lite mat och några upprepade maskor senare så kanske jag orkar ringa ytterligare ett samtal där det tutar upptaget... Varför svarar ingen i telefonerna på tisdagar?

jag har...

Jag har inte bloggat. Jag har jobbat. Jag har inte jobbat tillräckligt. Jag har stressat. Jag har inte stickat (så mycket). Jag har försökt. Jag har inte alltid lyckats. Jag har haft roligt. Jag har inte haft roligt alls. Jag har varit duktig. Jag har varit lat. Jag har planerat. Jag har blandat ihop och strulat till det. Jag har sträckt ut mig, tänjt mig, försökt räcka till...
...sen sist.
Jag räcker faktiskt inte till. Inte till allt. Till exempel inte till att blogga om alltihopa.

Tänk er en ballong – uppblåst till bristningsgränsen. En vattenballong, för ibland spricker den. I tårar. Jag måste göra något åt att jag känner så här så pass ofta. Och det är en tanke som ställer hela livet på huvudet.

Ska jag inte jobba så här kanske? Vad ska jag göra i stället? Vad skulle jag behöva? Vad är det som saknas?

Svaret blir oftast: Trygghet. Lugn.

I alla livets fyra kapitel saknas det trygghet. Lugn.

Hälsa: Jag har på ett mycket övertygande sätt blivit varse om hur sårbar jag är.
Boende: För trångt. För tillfälligt. Jag har inte råd att ändra det vilket leder till...
Ekonomi/ försörjning: Ju mer jag jobbar desto mer stressad blir jag. Ju mer stressad jag är desto sämre jobbar jag. Ju sämre jag jobbar desto sämre mår jag. Ju sämre jag mår desto... Ja, det går runt, runt.
Relationer: Kärleken vinglar omkring i hjärtat och undrar var den ska få höra hemma och känna sig trygg en dag. Vissa kramar betyder betydligt mer än andra, men jag är minst sagt ganska vilse även här. Vänner hinner jag knappt träffa, men det är i stunderna med vänner som jag är som lugnast just nu. Jag träffar er inte ofta, men ni anar nog inte hur viktiga ni är för mig!

Därför har jag inte bloggat. Nu bloggar jag.

Det här vill jag blogga om:

Titta vad fin den blev! Ja, den ville jag bara skryta om...

Och titta vad jag har fått!

Fantastiska "Stella" hade en skämtsam liten tävling i översättning från tyska på sin blog för en tid sedan. Jag vann. Och så skickar den fantastiska människan ett 100gramsnystan av det vackraste bruna sock-garn man kan tänka sig! Lycka! Och efter att jag köpt sock-garner från Ingrid idag så måste jag väl börja snegla på än fler sockmönster. Fastän jag först ska göra klart Baudelaire... och sticka en tröja, och sticka en annan tröja, och en halsduk och... Ja ni vet hur det är.

Sen var jag med om en bisarr upplevelse idag:
Jag satt i ett lärarrum på Styrsö-skolan. På ett bord låg en fin liten bok som hette ”Inspiration” som jag fick för mig att bläddra lite i. Det var en skrift om Rum För Lärande från Lokalförsörjningsförvaltningen (LFF) och Målarmästarna. En märklig skrift som jag borde ha hört talas om, men Målarmästarnas kommersiella intresse i boken gjorde den ganska meningslös eftersom den kom fram till att ny färg på väggarna löser alla problem. Den var med andra ord ganska dålig, tycker jag som jobbar en hel del med skolans miljö. Men så bläddrade jag till litteraturlistan... Och dröm om min förvåning när jag hittar Mitt Examensarbete angett som referenslittaratur! Jag har åtminstone gjort mig ett litet namn i min lilla bransch. En bekväm tanke när det stormar som bäst i självförtroende-hålet.

Några har mailat mig och saknat mig och brytt sig om mig, helt enkelt för att ni saknat mig här. TACK.

ärrbildning

Distriktsköterskan har varit märkbart irriterad på läkaren som opererade min fot på grund av att han kunde gjort mer för att det skulle läka snyggare. Idag kunde hon inte hålla tyst längre utan påpekade att ärret ju är fulare än det hade behövt vara...
Men ärrbildning tar minst ett år, så nu är det upp till mig.

Tejpa. Tejpa. Tejpa. Tejpa - i ett år. Hurra.
Men sen kan jag skryta med fina ärr. Eller så låter jag dem vara och har tuffa monsterfötter att skrämma små barn med...

morgontårar och missförståndsälgar

På bussen in till jobbet i morse satt en kvinna och grät.
Man märkte det inte om man inte såg henne i ögonen, men hon hamnade mitt emot mig och jag såg hennes tysta tårar. Hon mötte min blick och bad liksom om ursäkt för att hon störde. Störde mig med sin mänsklighet och sina känslor. Vad är det för konstigt liv vi lever om man måste be om ursäkt för tysta tårar?
Jag gav henne ett leende och försökte säga "Gråt du! Jag är också människa och förstår om du måste." Jag tror hon förstod. Hon log lite trött tillbaka och fortsatte sedan sin tysta gråt med blicken ut i den daggvåta och grå morgonen. Ja, morgonen liksom grät på samma sätt som hon.

På jobbet stod jag redo med sagor och inspiration för att möta barnen. Men det kom inga. Sagan dog i en pappershög som blev kvar i receptionen när jag sprang iväg för att jaga telefonnummer, lärare, tider och missförstånd. Jag fick tag i alltihop efter lite gillrande av fällor, lirkande och lockande. Missförståndet var stort som en älgtjur, men jag fällde det med första skottet och började reda ut snårskogen kring det. Nu får barnen komma en annan dag och jag behöver bara hitta inspirationen igen. Den blev rädd för det stora missförståndet och sprang och gömde sig...

Det är tur att man är flexibel som det heter.

krycklös

Jag fick släppa kryckorna i måndags. (Hurra-rop och jubel höres över nejden)
Doktorn sa att jag nu ska gå på foten så mycket jag orkar och träna upp den. Problemet är att jag tog honom bokstavligt, och han vet ju inte att jag är jättebra på att orka med fysisk smärta - särskilt i fötterna. Så idag sa det lite stopp... Jag kände hur det bokstavligen rann i skon. Trots lager av bandage så - jajemän - blödde jag igenom.
Vårdcentral, nytt bandage och order om att ta det lite lugnare.

Vaddå? Skulle jag inte kunna ha stadsvandringar? Jag haltar ju bara lite? Vaddå sjukskriven? För ett par kryckor?

Jag vet - Det där är dumt. Särskilt som jag ju är lite ynklig av alltihop. Hela det här året har gjort mig lite ynklig, men det sitter mer i huvudet än i foten förstås. Gäller det fysisk smärta är jag dum-macho (om nu flickor kan vara det), medan jag när det gäller känslomässig smärta är vad en spänd ballong är för en vass nål - Ingen tolerans alls. Stackars, stackars mig...

(Så här mycket ynk kommer ni aldrig höra igen från mig tror jag...)

lärdom

Idag har jag lärt mig minst tre saker.
En av dem är att inte vänta med att blogga tills det är så sent på natten att jag har glömt de två andra...

alfabet

A is for age:
Tjugosju år. I ett par månader till.

B is for booze of choice:
En riktigt mörk ale i goda vänners lag eller en liiiiiten skvätt av nyfunna favoriten Talisker tillsammans med god kamrat, över ett samtal om livet frampå småtimmarna. Ja, kontexten är viktig.

C is for career:
Självvald men snårig. Önskar mig mer enkelhet i livet.

D is for your dad's name:
Jag kallar honom Pappa.

E is for essential items to bring to a party:
Gott humör. Utan det är det lika bra att inte dyka upp alls.

F is for favourite song at the moment:
Jag tror jag måste säga... Rammsteins version av DMs Stripped. Den hörde jag i alla fall senast.

G is for favourite game:
Jag har för mycket kvar att lära för att svara på den här frågan.

H is for home town:
Snigelposten säger Mölndal, men jag anser mig vara göteborgare ändå.

I is for instruments you play:
Stämband. Jag önskar jag kunde spela nåt mer, men jag slutade med fiolen... Men jag kanske ska lära mig några ackord på gitarren jag har ärvt.

J is for jam or jelly you like:
Hallon. Och så varm hjortronsylt, som ju slår det mesta.

K is for kids:
Barn har jag inga, men jag har varit ett.

L is for living arrangements:
För trångt, för stökigt.

M is for mother's name:
Jag kallar henne Mamma

N is for name:
Lisa heter jag.

O is for overnight hospital stays:
I maj i år låg jag hospitaliserad i drygt tre dygn. Regnbågshinneinflammation.
Innan det – när de tog bort min extra-tå när jag var ett och ett halvt.

P is for phobias:
Getingar och fönsterkuvert.

Q is for quotes you like:
”I am from Europe, where history comes from”
-Eddie Izzard

R is for relationship that lasted the longest:
Tre och ett halvt år med M.

S is for sartorial style:
Jag klär mig i svart-plus brukar jag säga. Ofta enkelt och svart med något som bryter av. Vad det är för stil? Min stil.

T is for time you wake up:
Alltid för sent känns det som. Just nu verkar jag helt enkelt sova dåligt.

U is for underwear:
Svarta boxers. Nästan alltid.

V is for vegetables you love:
Sötpotatis i ugn.

W is for weekend plans:
Helgen som kommer är det ju bokmässa!

X is for x-rays you've had:
Många. Mest på fötterna.

Y is for yummy food you make:
Vattenmelon-sallad med fetaost och rostade pinjenötter.

Z is for zodiac sign:
Skytten

Å är för åt dem som du vill skicka listan vidare till:
Den som vill. Jag gillar inte kedjebrevs-känslan...

Ä är för älsklingstrend:
Trender?? Jag gillar att stickning har blivit hett.

Ö är för en önskan just nu:
Fast inkomst, lugn i maggropen, större och mer städat boende, säkerhet och lugn.

politik igen

Vad gäller politik så är jag nog som många svenskar - Jag tycker i mångt och mycket som mina föräldrar. Det är de som gett mig mina värdegrunder. Min känsla för rätt och fel. Så där står jag dem båda väldigt nära, och politik är något som varit viktigt och stort i familjen. Alltid.
Därför tänker jag göra min far glad och er upplysta genom att hänvisa alla mina kommentarer om valresultatet till hans ledare i Länstidningen Östersund både från igår och idag. Heja pappa!

kan själv!

...sa Lisa.
Jag borde ha bett om hjälp med att handla. Två kryckor, två tunga kassar och en ryggsäck. Det gick, men jag är genomsvettig.

jaha

Jaha. Såret vill inte läka. Jag är inte ens överraskad.
Ytterligare minst en vecka på kryckor. Antibiotika. Jaha.
Jag bara suckar och haltar vidare.

boklista

Jaha... Så fick man en lista slängd på sig igen. Och när det gäller böcker så bangar jag INTE.

1. En bok som förändrat mitt liv?
Förändrat mitt LIV? Herre han där uppe... Jag kan säga flera som berört mig djupt, men jag får väl välja en? Nu säger jag Kallocain av Karin Boye, men det är mer hela hon som gjort intryck. Skulle kunna säga 1984 också bara för att helt snöa in på dystopier.
2. En bok jag läser mer än en gång?
Jag har plockat upp Liftarens Guide till Galaxen flera gånger, men annars är det nog Sagan om Ringen-trilogin jag läst flest gånger. Fem gånger hittills, varav fyra under tonåren. The Dice Man kommer jag att läsa igen och igen och igen... Hittills två.
3. En bok jag skulle vilja ha med mig på en öde ö?
The Dice Man och en tärning kanske? Fast den blev jag så arg på ibland så då säger jag Robinson Crusoe i stället. Dels för att jag inte läst den än, och dels för att den kanske skulle ge lite överlevnads-inspiration. Annars skulle Jonathan Strange and Mr Norrell ligga bra till så att jag kommer igenom den...
4. En bok som fick mig att skratta?
Man sätter skrattet i halsen, men Mark Haddons "The Curious Incident About The Dog In The Nighttime" var ljuvlig. Och så Pratchett då. Men jag tänker inte välja EN av hans böcker.
5. En bok som fick mig att gråta?
Nu får jag saga “The Curious Incident…” igen. Och så grät jag av Mio min Mio för länge sedan.
6. En bok jag önskar hade skrivits?
Jag hade velat läsa allt Tage Danielsson kunde fått skriva om han inte dött i förtid. Och så önskar jag att jag redan hade skrivit min första roman...
7. En bok jag önskar aldrig hade skrivits?
Choklad och apelsin-nånting hette den. Av samma författarinna som skrev Chocolat. Svordom i hett ställe vad kass den var. Och så skulle nog världen vara en bättre plats just nu utan Da Vinci-koden. Att den väckte så mycket hoopla stör mig.
8. En bok jag just nu läser?
Oj, just nu läser jag ju flera stycken... Eric av Pratchett, Good Omens av Pratchett och Gaiman, nämnda Jonathan Strange and Mr Norrell (som jag nog måste börja om med) och så ligger en hel rad på kö.
9. En bok jag tänkt läsa?
Ja, allt Pratchett jag inte läst vill jag läsa så småningom. Och så är det en massa klassiker jag vill ha läst själv, inte bara läst om.

crikey!

Det känns lite osmakligt att slå på Discovery Channel idag, och de visar Crocodile Hunter. Steve Irwin ropar och hojtar om hur nära döden han är och jag kan inte låta bli att tänka "Skrattar bäst..." och sen känner jag mig hemsk. Det är verkligen... märkligt, att se honom skutta runt och utmana döden och veta vad som hände sen. En vän till mig sa en gång att han ville dö "med spaden i handen knall fall, mitt i slutet av livet". Förutom att det inte var på slutet i den meningen, så var det väl just det den galne krokodiljägaren gjorde... Jag vet inte varför han får så många rader i min blog. Jag ville mest reagera på att de visar honom på Discovery idag.

I övrigt försöker jag motivera mig att städa, men jag haltar och det är helt enkelt för stökigt. Så jag ska nog sticka lite i stället på den fantastiska Baudelaire-sockan jag startade i fredags.

politik

Politik, politik, politik, politik, politik.
Okej, det är val alldeles snart, men jag fortsätter vidhålla att politiken är som mest ointressant närmast valdagen. Det handlar om marknadsföring, försäljningsteknik och övertalning. Inte alls om samhällsförändringar och inflytande.

Jag skulle bli en bra politiker, men det är en karriär jag inte skulle orka med. Just för att den handlar om så mycket annat än just politik. Jag kan stå upp för mina åsikter, men jag orkar inte tävla med dem.

Jag vet vilken ideologi jag står bakom, men jag vet inte längre vilket politiskt parti som står för den. Efter alla mina turer i vården på sistone så tror jag inte längre på systemet. Politikernas ord verkar inte handla om min verklighet.

"Det går bra för Sverige". My ass. Inte mitt Sverige i alla fall.
Jag har aldrig tvekat förr, men nu blir det svårt att gå och rösta.

Det här är så politisk jag kommer att bli i den här bloggen. Jag har skrivit om politik och reklam en gång förut. Vill ni läsa nån som vet vad han tycker och vad han står för så ska ni läsa Myggan.

bead for rail

Spencer har försökt läsa min blog på svenska igen. Det blir verkligen hysteriskt roligt när han kör den genom diverse översättningsprogram. Här är senaste inlägget "översatt":

Self had one black plastic pärlhalsband on me igår. Superb bead. Far necklace. Three crutch - spring into street was going the cotton of. clank Bead was hoping, bounce, coiled , bead across street, down in spårvagnsrälsen, over övergångsstället, everywhere. If any heard if a trolley had problem wide Järntorget in am going afternoon because black plastkulor in various size , ors if any seated feet on a such bead and as breaking back igår, so is that all to certain part midst fault. Sorry. IN övrigt ska self on cut maraton in evenings. Maybe tips to imorgon. I have packaged stickprojekt, multi stickprojekt, yarn, more yarn and for poll cut. I have nots enough with cut. And I've no case to they cut I have. Must find cut förvarings - system. Ors sew

pärlor för räls

Jag hade ett svart plast-pärlhalsband på mig igår. Stora pärlor. Långt halsband.
Tre kryck-hopp ut i gatan gick tråden av. Rassel. Pärlor hoppade, studsade, rullade, pärlade ut över gatan, ner i spårvagnsrälsen, över övergångsstället, överallt.
Om någon hörde om en spårvagn hade problem vid Järntorget i går eftermiddag på grund av svarta plastkulor i olika storlekar, eller om någon satte foten på en sådan pärla och bröt ryggen igår, så var det till viss del mitt fel. Sorry.

I övrigt ska jag på stick-maraton i afton. Kanske ända till imorgon. Jag har packat stickprojekt, fler stickprojekt, garn, mer garn och för få stickor. Jag har inte tillräckligt med stickor. Och jag har ingen väska till de stickor jag har... Måste hitta stick-förvarings-system. Eller sy ett.

vägen hem

Ibland är vägen hem bästa stunden på dagen. En stunds lugn och ro innan läggdags, på en buss eller spårvagn. I en väntkur eller i ösregnet. Det kan vara en stunds meditation för mig. Men inte idag.

Idag började det med väntan på en hållplats, där jag snart fick sällskap av tre välutbildade unga flickor som pratade politik inför valet. Jag är redan ganska less på politik inför valet, då jag tycker det handlar mer om reklamkampanjer än om faktiska förändringar av samhället. Men de här unga damernas samtal höll på att driva mig till vansinne:
-Jag ska rösta på FI!
-Varför då? De är så dåligt pålästa... tycker jag... det verkar som... när jag hörde en...
-Jag litar på Gudrun.
-Ja, hon är bra. Och så är Karin Jämtin bra, och Margot, fast hon är i Bryssel, och så Maria Wetterstrand och så hon Birgitta folkpartisten är bra. Men det är fan alla bra politiker som finns.
-Ja alla gubbar är bara gubbar!
...och så vidare. De pratade girlpower med Margot i stället för Scary Spice, kändes det som. Inte politik. Och mina öron blödde nästan när vagnen rullade in sådär lagomt fem minuter sent.

Och så slår jag mig ned. För mig själv. Blicken ut i mörkret. Andningen blir tyngre. Lugnare. På väg hem. Då kliver han på. Det ofrånkomliga fyllot som invaderar Min Stund. Han var harmlös och snäll, men han kom nära och han pratade nonsens. Inte här! Inte nu! Och stackars lilla konflikträdda jag är snäll mot den fulla, snälla, lilla rödnästa mannen. Fem "Det är synd om människorna, som Strindberg sa" senare flyr jag ut ur vagnen på Järntorget. Stapplande med mina kryckor, ser jag att min buss för första gången i historien är för tidig i stället för försenad, så det blir till att hoppa fort. (Två steg i taget, två steg i taget, två steg i taget, he-ej!)

Jag hann med.
Och så slår jag mig ned. För mig själv. Blicken ut i mörkret. Andningen blir tyngre. Lugnare. På väg hem. Då slår hon telefon-numret och bästisen svarar. "He-ej! Jag är på bussen hem så här och kan inte du typ hålla mig typ lite sällskap på mobilen så här? ... Guuud du är så gullig typ så här!" Och så åker bussen. Och vi lyssnar på hur hon haft det idag. "...och jag ba, och hon ba, typ så här..." Hur det varit på jobbet, i kassan på nåt ställe. Och vi hör hur hon stört sig på fulla tanter och idioter som pratar för tyst så stackars hon fick säga va flera gånger. "För typ man står typ i kassan på ett typ ställe med massa ljud så här och då kan man ju inte typ prata så här viska ba typ!" Bussresan är 12 minuter lång. Hon klagar på den tysta kunden i elva av dessa minuter. Jag har just tryckt på stannar-knappen och stapplar mig mot dörren. En krycka i taget. Tjejen med mobilen håller på att avsluta historien om att prata tyst. "Man vill ju typ inte behöva skrika typ i idiotens öra så här typ 'VAA SAA DU?' liksom skulle ju va typ elakt så här!" Då räcker det för en medresenär som också vill sitta för sig själv, med blicken ut i mörkret och andas. På väg hem. "Nej, det är bättre att berätta det för hela bussen."
Där klev jag av, med ett leende. Ägd blondin.

Förresten kanske jag måste lägga en lapp i min grannes brevlåda med texten "Snälla, sikta på porslinet!". Hela huset hör nämligen när han träffar vattenytan. Det porlar så högt och tydligt att det är som om jag stod bredvid honom när han kastar vatten. Hur ber man egentligen sin granne att kissa tystare?

snabb bolero

Snabbstickad och rolig var den. Men den hade samma problem som alla andra kortkoftor har på oss lite... kurviga... kvinnor. Den glappade i ryggen. Men det är inget lite i-cord inte kan ändra på. Så jag gjorde om lite. Och nu får jag visa min smala midja också! Även om magen ser gravid ut på det här märkliga fotot! Och ljuset är minst sagt märkligt. Nåja, jag har en varm shrug i alla fall!

svullen designer

Så, jag fick alltså foten opererad förra veckan. De har städat lite kring några nervknippen och jag har två sår som försöker läka på höger fot. De lade om mina bandage igår och jag var svullen. Mer svullen än de hade räknat med. Sköterskan tvättade såren lite och det ena var så fint så, men det andra... Stygnen är glesa för att ge foten plats att vara svullen medan det läker, men det ser lite obehagligt ut.
Tänk er en skjorta som är för liten, men du har ändå tvingat ihop alla knapparna. Nu byter du knapparna mot blå tråd och tyget mot lila-svullen hud. Och under såret tränger en svullen fot igenom. Blä.

Föutom foten så lever jag ganska bra just nu. Jag mår bättre inuti än på ett tag. Phew.
Och det händer små roliga saker här och var...
I måndags var jag på stickcafé och Linda från min favorit-garnbutik (som för övrigt arrangerar stickcaféet) knackade mig på axeln. Jag vände mig om och fick se: Min Design! Hon hade beställt tröjan från cafépress, och den kostar faktiskt inte mer än ca 160 kronor! Det var en speciell känsla att se en logotyp jag har suttit och fipplat ihop på en tröja någon köpt! Trycket är lite blekt, men den är snygg ändå tycker jag!

Nu har jag en fråga: Skulle några av er läsare vara intresserade av den här tröjan och kanske några andra motiv jag kan göra? Jag funderar på att trycka upp en liten upplaga tröjor här hemma och sälja... Maila eller kommentera med era önskemål så ska vi se vad det kan bli!

Just nu på stickorna: En alpaca-sjal enligt ett finskt mönster! (Tack för diagram och för L som översätter åt mig), en mössa med flätmönster åt T och en kort bolero-väst i eskimo-garn.

bloggade päron

Just nu skriver jag om våra dagar i Nattpäronland. Men det gör jag för att hjälpa kommande pedagoger i projektet, och därför kan man bara läsa om vad jag jobbar med på projektets blog. Här.

listigt värre

Erik är en smart man. Han utmanar mig så att jag måste känna mig utvald och speciell så att jag bara måste fylla i alla frågor han skickade:

Klädsel: Svarta byxor, svarta underkläder, svarta strumpor, lite stygn i foten och en massa bandage, svart tröja, blå tröja, halsband.
Frisyr: Rufsigt, blont, oklippt
Låt: Radiohead Creep (finaste videon här)
Tv: Jag försöker låta bli ikväll, men jag kanske ser ett avsnitt Deadwood senare. Kanske.
Vill ha: råd. Stadig inkomst, större boende, större lugn och trygghet
Tråkigaste: gå på kryckor
Roligaste: Nattpäron - att ha sagor som jobb några dagar till

SENASTE PERSON SOM:

Sov i din säng: T
Såg dig gråta: T
Fick dig att gråta: jag själv. Jag är knäpp.
Fick dig att börja skratta: Carina på stickcaféet nyss tror jag
Du gick på bio med: T (Pirates of the Caribbean II)
Du gick på stan med: J var jag på café med...
Skickade ett e-mail till dig: En amerikanska som vill köpa saker jag designat!
Skickade ett sms till dig: J om att det var ok att flytta träff till senare
Skickade en bloggkommentar till dig: Erik.

HAR DU NÅGONSIN:

Sagt "Jag Älskar Dig" till en pojkvän och menat det: Ja. Och säger jag det så menar jag det. Förstås.
Bråkat med ditt husdjur: Har inget husdjur men dammråttorna är jag arg på med jämna mellanrum.
Drömt något helt galet och så har det hänt dig nästa dag: Räknas sexdrömmar?

EXTRA STUFF:

Vad är du mest rädd för: Mig själv, fönsterkuvert, getingar och jordnötter. Om man inte räknar såna där fåniga saker som att anhöriga dör, jorden går under eller att himlen faller ned i huvudet på oss.
Var vill du gifta dig: Murbergskyrkan eller utomhus på nåt ställe som betyder nåt.
Vem hatar du verkligen: Jag är dålig på att hata, så återigen måste jag säga mig själv - stundtals. När jag förstår vad jag gör för fel, men ändå fastnar. Fan också.
Har du varit kär: Jajemän.
Kör du bil: När jag har möjlighet. Jag drömmer om att ha en 2CV
Har du ett jobb: Mja. Eget företag och timanställning... Här ligger många drömmar.
Gillar du att ha folk omkring dig: Ja, oftast. Men inte alltid.
Är du ett hälsofreak: Nej. Borde nog bry mig mer dock.
Är du ensam nu: Ja. I min soffa.
Låtar som fastnar i ditt huvud ofta: I sommar fastnade Soleil hårt, men annars är visor ett hett tips, eller melodier jag just hörde i nån radio...

FAVORIT:

Rum i huset: Eh... rummet.
Typ av musik: Sån som känns i magen. Som passar där och då och som betyder nåt.
Parfym: Elizabeth Ardens Green Tea är det nu. Förut var det Eau d'Eden
Månad: September. Tröjor och sjalar. November. Mer ylle och te och så fyller jag år.
Mat: Orgasmsallad (smeknamn på en sommarsallad med fetaost), grillade grönsaker och Ks fetaoströra... och så all annan god mat.
Dricka: Vatten eller Coca Cola (Jag borde hålla mig ifrån sockermonstret)
Godis: Ja tack. Ibland. Men helst pistagenötter. Alltid.
Tidning: Nej, inte många. Nyheter på nätet och design- och arkitekturinspiration här och där.
Film: Big Fish, Edward Scissorhands, Quills, Amelie... och tusen andra.
Djur: Jag vill ha en hund. En basenji som ska heta Pavlov. Så småningom.

DE SENASTE 24 TIMMARNA, HAR DU:

Gråtit: Ja faktiskt.
Köpt någonting: Mat och fika.
Varit sjuk: Tja, jag har en nyopererad fot sen i torsdags...
Sjungit: Jag nynnar mest hela tiden.
Sagt "Jag Älskar Dig": Nej
Velat säga till någon eller några att du älskar dem: Jag önskar jag kunde. Här och nu.
Träffat någon ny: Det var ett par nya ansikten på stickcaféet... men jag tror inte det är vad som efterfrågas. Nej.
Saknat någon: Ja.
Kramat någon: Ja.
Kissed someone: Varför är bara den här frågan på engelska?
Ätit: Läbbig lunch, cashewnötter, en wrap med köttfärs och guacamole till middag.

Nu har jag uppdaterat så långt i alla fall. Sen skriver jag igen, om än inte blogtexter hit, men det är nog bara en tidsfråga. Jag ska spänna ut en sjal, fota en mössa och sticka klart en annan sjal... Så stickar gör jag också. Jag lever.
Mycket är jobbigt men mycket går framåt. En del känns mer och mer och annat känns mindre. Mindre bra och mindre viktigt. Ett haltande steg i taget. Framåt.

nattpäron

Imorgon börjar jag jobba som pedagog i Riksutställningars nya projekt Nattpäron.
Det ska bli helt fantastiskt! Vilket projekt! Jag ska hjälpa mellanstadiebarn leka med att berätta, med att leka med språk, med att upptäcka en fantastisk utställning i den här:

Japp. DÄR ska jag jobba. I den utfällbara bussen. Klicka på länk och bild och läs mer om projektet vet ja! Jag återkommer med mer berättelser om berättandet i Nattpäron.

Ja och så stickar jag en del också... Det borde också bloggas. Snart.

ett andra intryck

När man träffar en människa för andra gången kan det hända att man får oanade insikter i människans psyke... Eller så faller sig orden bara så att det är den man känner minst som säger roligast saker.

- Varför är allt roligt olagligt!? sade C förtvivlat. Vi andra vek oss av skratt. Samtalet hade med bomber och eldkastare att göra, men jag tror fortfarande att C är en snäll kille. C fortsatte att tänka på eldkastare tror jag, för när vi andra började diskutera vattenpipe-tobak så sade han:
- Jag har butan-gas hemma...
Ja, vi vek oss igen. C ska få chans att göra både intryck nummer tre och femtioåtta, så det gör nog inte så mycket att jag skrattar lite åt honom nu.

I övrigt har jag fått paket nr 2 av min hemliga vän på posten, men kameran är undangömd nånstans, så ni får se det senare. Och så har jag fått en bok och köpt tre andra. Och så fortsätter livet och det finns massor att skriva... Men just nu ska jag kamma mig och gå till jobbet.

änglar

Varje år bor han hos mig en vecka. En liten kusin och en gudson som blir större, modigare och klokare för varje år. Jag är in till döden trött, men det är det värt för att se hans ögon lysa efter alla äventyr vi hittar på. Liseberg, äventyrsbad , pyssel och upptäcktsfärder i Göteborg.

Han vill ha och han tjatar, han vill inte och han gnäller, och visst tar det på krafterna ibland, men mest är han en ängel. Han ler och han säger tack. Han kramas och skrattar. Han åker karusell, åker rutschkana och hoppar från kanten. Äventyr, upptäcktsfärder och kärlek i en hel vecka. Åh, vad jag älskar denne lille pärla!

Idag sitter vi på tåget norrut. Ängeln ska hem och jag också på sätt och vis. Ett snabbt besök i gamla hemstaden, men inte på det sätt jag hade hoppats mitt nästa besök skulle vara. Jag har inte mycket tid i Härnösand och den tid jag har ska jag använda till att gå igenom de av farmors saker som står hos pappa. Välja, välja bort, minnas och antagligen och förhoppningsvis känna en massa. Sedan på torsdag ska vi ha begravning för lilla farmor. Då tror jag att en del lossnar. På gott och ont. Jag längtar på sätt och vis efter just känslor, vilka de än må vara...

Det är ju så, när livet serverar för mycket på en gång, att man liksom inte hinner med. Och mina sådana avstängningsmekanismer är alldeles för effektiva att jag känner inte alls när det känns som mest. Jag måste hitta ett sätt att bearbeta det, för jag saknar faktiskt känslostormarna.

En uppmaning till er som känner mig: Känn mig! Berätta för mig vad jag gör och varför. Självinsikterna sitter just nu i logiken och inte i maggropen och jag behöver hjälp med den. Det känns för mycket – så det känns inte alls.

balkong

Min balkong är lite magisk om natten...
Jag måste nog bjuda till fest snart och visa för alla vad de går miste om genom att inte umgås med mig jämt. Nästan så.

hemlig vän

Min hemliga vän är en bra hemlig vän. Hon är i och för sig inte så hemlig längre eftersom hon presenterade sig i paketet... (Hej E!) Förlåt att det tagit några dagar att få upp det här i bloggen, men är man inte på bloghumör så är det så. Så det så.
Men TITTA!

Strumpgarn, mohairgarn och hemstickade disktrasor. Jättefina. Det är märkligt hur ombonat ett kök kan se ut bara för att man hänger upp ett par små stickade lappar. TACK! Jag hoppas att min vän som jag skickat saker till blev lika glad för sin present!

Förresten har jag bloggat lite kortfattat och sluddrigt på engelska ikväll också. Så ni kan ju kila över till engelska bloggen och ta en titt också.

sting

Om livet var som kvällens Sting-konsert på Stockholms Jazzfestival, så skulle jag leva med en lyckligt pirrande känsla i maggropen och liksom finnas till lite extra, så där som man gör när det verkligen Känns.

slöseri

Om du har 100 kr över; Lägg dem då inte på en biljett till Pirates of the Caribbean II - Dead Man's Chest på bio. Det är rent slöseri.

listigt

Blev utamanad av cirkux och listor är roligare än att fippla med internetbanken så... Här kommer fler listor.

Fem saker i min frys:

1. Sex isbrickor. Isbitar behöver finnas i olika former och storlekar. Ju.

2. Grönsaksbiffar och falafel. Nej, jag är inte vegetarian, men de är ju så goda... Trots halvfabrikat och dyr prislapp.

3. Bröd. Sånt där man rostar och sånt där man tinar.

4. En påse spenat. Funkar i mycket och så mår man bra av det.

5. ...och så brukar det finnas hallon som man kan värma och hälla över glass som också brukar ligga där, men jag tror allt gott är slut.


Fem saker i min garderob:

1. Korsetten.

2. Många kjolar och linnen, men jag har ändå inget att ta på mig. Ja, jag är flicka.

3. Kavajen från NoaNoa som är så fin, men som jag känner att jag kan ha alldeles för sällan.

4. En hängande linnegarderob med hyllor, eftersom mina garderober saknar just hyllor.

5. ...allt jag skulle kunna skriva som nummer fem ligger just nu i en osorterad hög på min säng.


Fem saker i min bil:

Jag har ingen bil (än), men den dagen jag är stolt ägare till mina drömmars Citroën 2CV, eller till nån annan liten rackare med personlighet, så är jag övertygad om att detta kommer att finnas där:

1. En bilstereo. Gärna en som funkar att koppla mp3spelaren till, som tar mp3skivor etc... Det blir en lite pimpad 2CV tror jag.

2. En påse med en pågående stickning på baksätet.

3. En filt på passagerarsätet där min framtida hund ska ha sin självklara plats.

4. En liten campingstol och lite picknicktillbehör (utom maten förstås) i bakluckan. Alltid redo.

5. Ett handskfack full med bös. (...and a map of Belgium or something)


Femton saker i min handväska just nu:

1. Plånbok.

2. Busskort. (Sånt där nytt, coolt som man bara blippar)

3. Mobil.

4. Skissbok och pennor.

5. Nyckelknippa.

6. Stickning förstås (just nu en grön bomullssjal jag inte visat er i bloggen ännu)

7. The Wee Free Men av Terry Pratchett

8. massa gamla hopknycklade kvitton i botten

9. läppglans jag sällan använder

10. kalendern

11. stickningsväskan med sax och markörer och mojs i...

12. en lånad varvräknare (har också med stickning att göra)

13. en lapp med en adress på

14. en gammal tågbiljett som har varit bokmärke

15. handcreme almond från bodyshop som jag fått av sötaste J. Den är ett måste.

Men jag utmanar inte vidare. Den som tycker att det är kul med listor kan ju känna sig manad förstås... Och så ska jag alldeles snart visa vad jag fick av min hemilge vän med posten igår. Men kameran är på laddning. På återbloggande.

detta har hänt

I slutet av maj hade jag lite ont i ögat. Det blev värre i en vecka tills allt jag såg med vänsterögat var mjölkvitt. Jag blev inlagd i fyra dagar och man tog åtta rör med blod ur min arm och skickade till laboratoriet. Det visade sig så småningom att min ögoninflammation var en indikation på Bechterews sjukdom. En reumatisk sjukdom i korsryggen. Jag är på många sätt glad att ha fått en diagnos, men det märks att jag fick mig en törn. En av alla dessa ”...men det händer inte mig” hände just mig. Det ligger mycket mer i det här som skaver i mitt huvud. Jag har fortfarande inte lyckats formulera det.

Mitt i detta somnade min älskade lilla farmor in. Hon var nittio år och hon somnade stilla. Efter att ha varit medvetslös länge nog för att vi skulle hinna säga hejdå, så somnade hon stilla och hade aldrig ont. Jag är tacksam för det. Men jag har ont.

Så dök det upp en liten blodblåsa på mitt vänstra ringfinger. Den sprack och läkte – till en ny blåsa, som sprack och läkte – till en ny blåsa... Och för varje gång blev kratern större och blåsan läbbigare att se på. När jag till slut hamnade hos rätt läkare på rätt ställe efter att ha skickats runt bland institutionerna i fyra dagar så plockade man bort en infektion stor som en gul ärta från sidan av mitt finger. Den här ärtan är egentligen värd ett eget bloginlägg, för många skämt och fyndiga formuleringar har formulerats kring Eugene George (som äckel-alien-mojängen i mitt finger kom att döpas till). Nu är han i alla fall vräkt, och hans tidigare bostad i ringfingret bränd. Allt som återstår är en svart sårskorpa. Här måste dock en anekdot berättas:
Den kanske galne läkaren som brände såret på mitt finger för att försegla det yttrade den mest osmakliga kommentar jag någonsin hört, men det är så absurdt att jag faktiskt skrattar åt det ändå. Cynikern i mig mår tydligen bättre än jag trodde. Han hade bränt mitt finger en stund, men var tvungen att lämna rummet och komma tillbaka en sväng. Det luktade illa i rummet. Men man får ändå inte säga vad han sade när han kom tillbaka:
-Usch, det luktar som Auschwitz här inne!
Så får man för i svordom inte säga!

Jag bär ständigt runt på mitt klargula frikort inom sjukvården eftersom jag fortfarande har minst ett läkarbesök i veckan. Åtminstone ett par veckor till. Och den 24 augusti ska jag operera högerfoten.

Nu vill jag säga tack. Här kommer en hel hög med tack:

Tack till E och J som förstår på avstånd och visar vad vänskap är genom att helt enkelt låta mig veta vad de förstår. De formulerade många tankar som jag inte ens formulerat för mig själv. J skrev saker jag grät och lärde mig av. E ringde och fanns där. Många självinsikter har kommit tack vare deras sätt att förstå saker jag inte kunde se själv. Jag har lärt mig mycket på sistone.

Tack till J och K som kommit mig ännu närmare sedan jag fått förklara för dem att jag börjar förstå vad det innebär att kunna visa sig svag, be om hjälp, kanske till och med gråta. De kom ännu närmare genom att redan ha förstått och genom att sitta kvar och hålla även svaga Lisa i handen. Jag älskar er.

Tack till T som dök upp som en ny bekantskap, och som genom att just förstå kom väldigt nära väldigt snabbt. Nattliga promenader och väldigt långa samtal har lärt mig mycket, både om de spel alla människor spelar och lite om de spel som andra människor spelar. Mycket om självbilder och självillusioner. Mycket om mig. Mycket om mycket.

Tack till alla andra vänner som hört av sig och undrat hur det är med mig. Tack för mail som saknat mitt bloggande (att någon saknar mina ord betydde mer än jag hade trott!) Tack till stick-vänner som man kan prata garn och mönster med i stället för att älta sin egen hälsa hela tiden.

Tack.

Jag har upptäckt många saker den senaste månaden och här är en väldigt förkortad version av de största livsvisdomar som slagit mig hårdast:

1. Jag har alltid byggt höga skyddsmurar, men alla som står mig nära har alltid kunnat genomskåda dem. Bara jag är naiv nog att tro att jag alltid kan vara stark.
2. Mina vänner är fantastiska och finns faktiskt kvar även om jag inte är glad, fnittrig och underhållande hela tiden.
3. Jag är jävligt irriterande enerverande när jag desperat försöker vara glad, fnittrig och underhållande hela tiden.
4. Det finns många fler som mår lika dåligt som jag.
5. Även om det finns många fler som mår lika dåligt som jag så har jag rätt att må dåligt.
6. Man kan be om hjälp.
7. När jag känner för mycket så känner jag fortfarande inte alls. Mina skyddsmurar fungerar alltså mest på mig själv. Det är högst opraktiskt och gör att kriserna sipprar ut i gråt vid dåligt valda tillfällen, ilska mot oförtjänt utskällda medmänniskor...
8. Jag ska nog be om lite hjälp för att få ordning på det där i nummer sju.

Jag ska försöka berätta mer om nuet, men det kanske dyker upp nån liten intetsägande anekdot från min omvärld, eller en bild, eller en stickning då och då emellan livskriserna i bloggen framöver också...

så länge

När man har stängt av allt man känner för att man inte orkar med. När man vet att man ligger på bristningsgränsen. När man vet att orden, beskrivningen av det jag inte känner skulle kunna släppa på fördämningarna... Då aktar man sig även för orden.

De senaste dagarna har jag skrivit in ett läkarbesök, en ryggröntgen, en fotoperation och farmors begravning i kalendern. Det var när pennan stavade till begravning som jag upptäckte hur nära allt fortfarande var.

Jag skulle kunna skriva om triviala saker, om möten på bussen, om nattliga samtal på min balkong, om vädret... men det blir bara trivialt. För det är inte de orden hjärtat söker. Det är orden jag inte vågar skriva som jag måste rota fram först.

Tills dess tittar jag på semifinal i fotbolls-VM. Så länge.