Vi röjde och städade igår för att ta emot en liten skara gäster på en mysig nyårsmiddag. Det var fint på torpet.
Både kamin och kakelugn sprakade.
Vi hann till och med sätta oss en stund och invänta den annalkande lilla brisen (ingen storm här inte).
Gästerna kom. Vi åt god mat. Vi pratade om ditt och datt.
De yngre gästerna spelade TVspel och gosade med husdjuren. Livet var och är gott.
Och så blev det tolvslag och Jan Malmsjö räknade fel och de enda som brydde sig om det var Aftonbladet. Och så skålade vi. Och så tittade jag upp på min Tobbe och frågade om vi skulle gifta oss under 2012. Det tyckte han att vi skulle. Så nu är vi förlovade.
Fast det tog en minut för oss att inse att den här gången menade vi det nog som att vi bestämde oss och inte bara som att vi pratade om det... För vi har pratat om det. Och det gjorde liksom att vi gick och väntade på rätt ögonblick och omständigheter och planering och... för själva frieriet! Och det är ju onödigt. Det är ju svaret det är nån mening med - inte frågan egentligen. Så när vi nu mådde bra med lite vänner omkring oss så passade vi på. Men utan ringar, för vi hoppade liksom över det där med att planera frieriet och så. Men vi löser det lite tillfälligt för att fixa bildbevis med en garnstump.
Passar bra eftersom vi sa det stora ordet älska för första gången vår första nyårsnatt 2006/2007.
Nu åker jag till Västernorrland i tre dagar för att träffa lite släkt. Sen kommer jag hem den femte och sen ska vi kanske fundera på lite mer hållbara ringar...
