oaser

Skuggorna blir långa i torpträdgården och jag går och njuter av att nu är tiden här. Tiden att njuta av vårt vildvuxna paradis. Det blir lite som det blir här och där och fint blir det, för det är hemma i vårt lilla himmelrike.

Vart jag än går i trädgården följer Evert med. "Mjau?"
Det finns säkert de som har mer välrensade perennrabatter, men jag älskar att det är fullsmockat med fint här! Vallmo är på gång redan...

...och mina allium har blivit fler i år. Nästa år hoppas  jag dessutom på fler sorter.

Det verkar bli gott om vinbär i år också, fastän vi gallrat bort nästan halva busken!

I ett tidigare inlägg skröt jag om vår nya grill. Nu kan jag göra det igen, för här ska det också grillas om sommarkvällarna! Och när jag hittat alla trefotade tillbehör jag behöver blir det en hel del ätbart över öppen eld härifrån...

En av mina oaser är i hängmattan jag hängt upp i laduporten. Här halvligger jag och läser ganska ofta... Då är det verkligen inte synd om mig.

Idag har jag äntligen fått till en läshörna till som jag drömt om. I mitt pluttelilla växthus har det helt enkelt varit för fullt av prylar och alltför skitigt... tills nu. Ännu en oas att vila i! Dessutom fick jag ner lite fler frön idag! Ännu grönare ska det bli!


Syrenerna står i full blom nu. Jag önskar verkligen de kunde blomma hela sommaren...

När Tobbe vill ha en stund för sig själv i trädgården tar han på sig lurar, lyssnar på ljudbok, och kör den här. Jag är mer än tacksam att han verkar tycka om de stunderna...

Vi fick ett äppelträd i bröllopspresent av J och M i höstas. Gissa om jag är alldeles nipper-glad av att det blommar på varenda kvist på den lilla pinnen redan i år!


Men vi måste nog sätta upp lite rådjursskydd kring en del av härligheterna snart. För i år ska de inte få sno mina skatter! I fjol tog de nästan alla mina jordgubbar, men i år... I år ska jag få MASSA jordgubbar, smulgubbar och smultron. Så det så.

Regnbågen

Samma dag som West Pride öppnar i Göteborg presenterar jag min regnbåge.

Jag hade inga tankar på HBTQ när jag började sticka den, för jag behövde bara få sticka något riktigt färgglatt. Att den dessutom kan ses som symbol för att all kärlek är lika mycket värd är ju bara en bonus.

Jag har löst baserat den på sjalen Ripples, men mönstret tog slut på det lila, så jag har freestylat en förstoring av den. Ungefär där mönstret sa att jag skulle sticka en röd rand, så bytte jag färg.

Garnet är Easyknits, Deeply Wicked Little Guys Spectrum. Tio små härvor som tillsammans bygger ett regnbåge-spektrum.

Jag har ganska mycket kvar av de tre första färgerna, men jag har nog gjort av med cirka 170 av de 200 gram jag hade. Underbart att sticka med. Underbart färgglatt.







Och som alltid när vi ska fotografera något så dyker det upp katter och en hund som också vill vara med...

på klingande norrländska

Min vecka någon Annanstans avslutades på en plats jag längtat till. Docksta i hem-landskapet Ångermanland. Hög kust, Skuleberg, gröna och böjande utsikter, klingande norrländska och älskade vänner. Det var stickläger vid Kustladan, men det var också vila för själen och mjuk ull att bädda in hjärtat i.

Jag har mest stickat på två stickningar under helgen, så vi börjar med att presentera dem, så berättar jag om resten sen.
Å ena sidan har vi regnbågssjalen:

och å den andra har vi koftan i Fyberspates Scrumptious High Twist DK Steel (Säg det 10 gånger fort!) Det blir en "Water & Stone" av Veera Välimäki.

Jag åkte upp redan på torsdagen och satt och jobbade på tåget och bussen, medan jag satt och riktigt längtade efter garn i fingrarna. Väl framme mötte jag allra mest älskade Johanna. Min stick-fru.

(Bilden har Mikaela tagit)
Hemma hos Johanna smygstartade vi lägret kvällen innan på torsdagen och jag myste ända in i själen av att få umgås och fnittra med fina sticksystrar. Nästan magiskt var det att träffa Mikaela på riktigt. En nära vän jag faktiskt inte träffat "på riktigt" ännu. Du är precis så ljuvlig som jag visste.



Dessutom fick jag gosa med Puffen och Skrålle och Ture Katt. Torsdagskvällen är ett enda stort leende i mitt minne.

(Jag älskar den här bilden på Johanna och Puffen)

På fredagen var det så dags att träffa resten av stickgalningarna vid Kustladan. Det dukades upp garnbutiker och det stickades i solen. Vi åt glass, pratade garn, stickade lite till, kramades och sade hej till nyanlända. Så här börjar det liksom... man går in i en liten parallell verklighet som endast befolkas av människor som har samma passion som du. Ett nördparadis.


Inger tog fram och visade sin kofta som hon improviserat ihop med flätan från Bjomal som motiv! Sån här lek med och inspiration av mina mönster älskar jag! Titta så fin!


Jag gick omkring och var nervös en stund, för snart skulle jag få träffa Monica. Som jag har längtat. Efter att Monica varit sjuk under våren och jag har oroat mig och undrat och sen fått glada nyheter om hur fantastiskt hon återhämtat sig... så var det magiskt att se henne. Till middagen fick jag äran att lämna över den sjal jag monterat av alla lappar som de andra lägerdeltagarna, jag själv och ett par till har stickat. Den gjordes om utifall Monica skulle vara för sjuk för att kunna åka. Då skulle hon liksom få en omfamning av alla lägerdeltagarna ändå. Nu kunde hon vara med, och det blev än mer magiskt att kunna svepa filten om henne och säga "Så HÄR mycket betyder det att du är här". Tårar. Ganska många.

(Den här bilden tog Mikaela.)
Här är en bild på fina Monica i fina sjalen från lördagen:

Senare på kvällen höll jag knitquiz. Jisses så roligt! Quiz-master vill jag vara fler gånger!
Det var inte quizzet de här damerna höll på att skratta ihjäl sig åt, men så här roligt har man på stickläger!


På lördagen höll jag kurs och brände mig i nacken. Jisses vad sol vi har fått!
Men sen latade jag mig och bara stickade och skrattade resten av dagen. Som det ska vara.


Lördag kväll var det garnlotteri... Jag vann inte så mycket alls, men det var ändå nästan en hel garnaffär som lottades ut.


Kustladan är tydligen en plats full av minnen. "Där uppe stod jag och lutade mig över räcket och försökte kika in genom fönstret för att se Björn Afzelius en gång... " sa en stickerska och pekade på trappen...

Söndagen var lika solig och vi fortsatte sticka och skratta, men det är nåt annorlunda med sista-dagar... Det liksom hänger ett hejdå i luften och hotar med att nån ska plocka ner det och försvinna först. Det händer oundvikligen och sen är det lite som att se sanden rinna ur ett timglas. En efter en droppar av och man vet att snart är det slut... Men som jag njöt ändå.


Och jag drog ut på det roliga genom att stanna hos Johanna ännu en kväll ihop med fina Mikaela. Vi gick en promenad med hela lilla familjen Grindborg, och jag kände mig hemma i någon annans hem för att ni är så himla ljuvliga Johanna och Daniel!

Jag skriver nog mest för att minnas själv. Jag inser att jag inte berättar så mycket, mer än att jag har haft det bra i helgen som gått. Att själen fått vila och hjärtat må gott.

Jag saknar er älskade sticksystrar!
(Den här bilden tog Ann-Britt med Ulrikas kamera) 

Men jag längtade faktiskt hem ändå. Så mycket älskar jag hemmet, torpet, maken, livet här. Särskilt som maken fick halsfluss och har gnytt feberfrossa i telefonen. Jag är äntligen hemma med garnkärlek i sinnet och minnet, men välkomstkyssen med maken väntar jag med tills streptokockerna släppt greppet om hans stackars hals...

(Jag hade inte stor-kameran med mig och har inte tagit några toktjusiga bilder alls. Ni får stå ut med det. Ulrika tog desto fler fantastiska bilder...)

alltid redo

Jag skrev om det här på instagram och på Facebook, men det är så fantastiskt att bloggen behöver få veta också! Det är en liten historia från bröllopet vi var på i lördags. Jag hade min Rotor-sjal på mig och plötsligt fastnade en maska i ett spänne på klänningen. Katastrof! Jag drog ut en ögla på över decimetern...
"Om man ändå hade haft en virknål med sig", suckade jag.
"Men Tobbe har väl en kniv så att han kan tälja en åt dig?", skämtade Emil.
"Tja..." sa Tobbe och gick loss på växtligheten i parken. Det blev en enkel, men fullt fungerande liten virknål av en ek-kvist och jag kunde laga min sjal. Jag har ännu ett bevis på att jag har gift mig med Världens Bästa Tobbe-man!

Älskade maken har också bloggat om den här lilla händelsen! 

garnet förenar

Jag råkar alltså vara i Stockholm och utnyttjade lite lunchrast åt att promenera till Kungsan för att ropa hurra åt våra VM-hjältar. Jag råkar plötsligt gå sida vid sida med en kvinna i en Fantastisk virkad kofta i glada färger, och jag sneglar som bara garnintresserade kan på hennes kofta... och upptäcker att hon sneglar tillbaka! Vi ler mot varann och konstaterar att vi "sneglar på varandras hantverk". Jag har min Offe-kofta på mig och hon säger just det: "En Offe va?" "Men vad kul att du känner till den!" säger jag och hon säger att hon har stickat flera! Jag är nu helt varm inombords. Det visade sig vara Anna-Lena som är med i Online Stickcafé, så hon visste vem jag var när hon fick mitt namn! Men så roligt! Du lyste upp min dag Anna-Lena! Hurra!

miljöombyte

Ett bröllop senare är jag kvar i Stockholm. Svågern är lyckligt gift och lördagen var en fantastisk dag. Hurra för dem! Och nu är jag kvar här. För jag behövde vara Någon Annanstans med jobbet.

Hemma påminde för mycket om Hemma och Kontoret var för mycket Kontoret och jag behöver Något Annat, för jag måste få en massa gjort. Det här skrivs i en paus mellan Mycket och Litegrann. Funderar på att gå till Kungsträdgården och jubla VM-guld lite på lunchrasten.

En text ska skrivas om. Den där texten jag pressade fram ur tårar och skrivkramp, ska bli bättre... och sen ska allt bli bra. Jomenvisst serru.

Försök ta fram en av dina första huvudfotingar ur dagispärmen och omarbeta till ett realistiskt och välgjort porträtt av din första kärlek. Där har du ungefär hur utmaningen känns. Men den känns i alla fall bättre här - Vid ett bord någonstans i Stockholm. Inte där. Här. Någon Annanstans.

I övriga nyheter har jag fått dansa med min make. Det var fint och oväntat och något jag aldrig trodde skulle hända. Det är ibland lättare än vanligt att bli nykär i den här mannen.

dagen då katastroferna inte hände

Det finns en hemlig skatt på torpet. Snart är den inte hemlig längre, men när hunden hade BÄDDAT I SKATTEN i morse kan vi säga att jag hade lätt panik. Om skatten var trasig skulle det vara katastr... Det var den inte. Det gick bra.
(Och jag längtar efter att berätta om den här skatten när den inte är hemlig längre. )

Jag har varit handledare åt en student som skrivit sitt exjobb under våren, och idag presenterade hon sitt arbete vid ett slutseminarium och skulle få reda på om hon blir godkänd eller inte. Hon var nervös (inte jag) och det är klart att bli underkänd på ett exjobb är katastrof, då det sinkar ditt liv minst ett halvår. Men jag var lugn för jag visste hur bra hennes arbete var. Hon klarade det galant, med bravur och jag är stolt och glad och... ja det är toppen helt enkelt. Och jag har fått en ny grym kollega i yrkeskåren!

På eftermiddagen var det jag som var jury på ett exjobb och skulle tillsammans med en annan jurymedlem ha kommentarer på en students arbete. Jag var nervös, för jag hade uppriktigt sagt ganska stora förändringar och förbättringar att föreslå. Beroende på hur en student är och mår vid seminariet vet man ju aldrig hur de ska ta kritiken, hur välgrundad den än är. Men det blev ett jättebra och kreativt samtal kring vad ett exjobb är och bör vara... Det blev jättebra.

Dagen blev längre än jag tänkt mig och när jag äntligen kom till pendeln rusade jag... 1 minut till avgång! Jag hinner! "Pendeltåget mot Lerum, Alingsås har ny avgångstid..." 5 minuter, 10 minuter, 20 minuter senare än utsatt tid. Jag var så less. Stod och svor för mig själv och tyckte att det var en jävla katastr...

"Hej! Du får inte tycka att jag är galen, men jag älskar att sticka och jag läser din blog och jag tycker så om din Offe!"

Det stod en vänlig, leende människa framför mig och pratade stickning! Och jag blev alldeles rörd. Och glad. Den vänliga, leende människan visade sig vara Anna, som bor åt mitt håll! Så i stället för att sitta och svärande mumla och sen somna på den försenade pendeln hem, satt jag och log och stickade i regnbågsfärger hela vägen hem.

Inga katastrofer alls. Men en lång dag är en lång dag. Jag är alldeles trött. Glad torsdag!

det där med självbild

Ja, alltså, jag är tjockare igen. Jag har varit trött och haft ont nånstans hela vintern, så konstigt kanske det inte är, men kilona jag hade blivit av med kom tillbaka. Jag ser inte mig själv som tjock och jag är inte ute efter att bli smal. Men det här jävlas med min självbild ändå. Jag känner mig inte som den jag ser ut som, när jag ser bilder på mig. Och den senaste tidens "gulliga änglahår" har inte hjälpt. Många komplimanger för hur lockigt, blond, gullig jag är - men jag har mest känt mig som ett tufsigt troll. De tufsiga, tunna lockarna råkade bara vara gulliga också. Nu är de borta. Nästan.
Längre hår på ena sidan. Några lockar är kvar.
Men jag har fått lite form på huvudet och är lite mindre... tufs. Nu är jag liksom lite mer... jag.