kalops

Fick alldeles för stora ord i luren. Fan.

Nu är det så tilltrasslat att alla låttexter passar in på nån del av den kalops min hjärna håller på att förvandlas till.

blommor

Just nu lever jag i stället för att blogga verkar det som. Jag umgås med vänner, går till och med ut på krogen (ja, det är ovanligt) och jag har krupit ut ur min glasbubbla. Nu vill jag vara med i stora världen igen.

Jag tror det började med storasyster J:s kalas. Jag gick dit utan partyhumör, men hade jätteroligt, och blev alldeles lycklig av att se syster och hennes skotte stråla mot och med varandra. Det syns när något är rätt. Syster har hittat Kärleken och det kunde inte hända någon bättre.

I mitt eget liv har vänner jag redan haft kommit närmare, vänner jag trodde jag tappat bort kommit tillbaka och det finns till och med helt nya vänner som har ramlat in i mitt liv.

I söndags satt syster J och vännen Jch i mitt vardagsrum och fnissade ikapp i en slö, men ljuvlig för tidig födelsedagsmiddag. Jag satt bara och log av att ha två så älskade människor hos mig samtidigt. Jag fick en bok av syster som jag måste tipsa om också: Hångla mer! Trots skämtsamt tema och ibland haltande språk så träffar den klockrent. Ofta.

K, som inte kunde komma i söndags, bjöd på middag i torsdags - och vilken middag det var! Tre fantastiska rätter, där jag måste säga att förrättsfikonen vann, trots pannacotta till efterrätt! Och hon skämde bort mig med en vardagslyx-present som tillsammans med en kram och den middagen verkligen fick mig att känna mig älskad. K är fantastisk - på så många sätt.

Imorgon, som faktiskt är min födelsedag, är jag bjuden till ett litet Gudfadern-maraton med filmer och italiensk mat hos vännen E. Det är nämligen så illa att jag Fortfarande inte sett Gudfadern-filmerna. M lovade visa mig dem nån gång på 90-talet, men det blev aldrig av. Nu är det vännen E som får äran att presentera mig för Don Corleone.

Och idag fick jag blommor. Med blombud. Det ringde på dörren och en söt pojke i ful keps räckte över ett Gigantiskt paket med Fantastiska orangea blommor i. De var från syster J. Jag grät glädjetårar.

Jag har tur. Jag har fantastiska vänner, och just nu känner jag mig extra medveten om den lyckan. Till er vänner jag inte sett på länge, så kan jag säga att jag säkerligen tänkt på er på sistone. Jag hör av mig snart.

På onsdag åker jag till Skottland för att träffa fler fantastiska och ganska nya vänner, och så ska jag få se Antony & the Johnsons. Jag kommer gråta till My Lady Story...

Och den 15e åker jag till Kanada.

Just nu känns det verkligen att jag lever.

smygpremiär

Lika magiskt som alltid när en enkel mugglare som jag fick kliva in i Harrys värld en stund. Det var smygpremiär på den Flammande Bägaren igår, och jag var där.

Det är inte meningen att ge några spoilers, så jag säger bara vad det var lite för lite av, så kan ni njuta av magi i överflöd när ni går och ser den själva i stället.

Några klipp var märkliga och det var som vanligt för lite av allt, men jag satt ändå som på nålar hela filmen. Om man visar upptakten till något, blir det märkligt att sedan direkt klippa till eftersnacket. Om man visar nervositet inför något, blir det märkligt när man sedan bara får se om det lyckades eller inte. Om man tar in Jarvis Cocker i ett gästspel, blir det märkligt när man inte ens hinner pipa av glädje, innan man ska snyfta av besvikelse för att han redan är borta. Om Gary Oldman har en roll i en film, blir jag lite ledsen när han är en hög glöd och aska i den enda scen han fick.

Ja, det var för lite av mycket, men en del är det ju för lite av hur mycket man än får.
Ron Weasley till exempel. Älsk.

Och så måste jag bara säga att Wormtail är ett fan så mycket bättre namn än översättningen Slingersvans.

Jag ska se den igen. Och igen. Och igen. Precis som jag gjort med både böckerna och filmerna förut.

vännen E

Jag skulle skriva om en vän, men någon trängde sig före i kön, som nån VIP-gäst i krogkön nästan...

Jag skulle skriva om en vän som finns där för mig på ett sätt som betyder helt fantastiskt mycket för mig, och jag ska skriva om det, men inte idag. Hon förtjänar nämligen sin alldeles egna anteckning.

Men idag måste jag få skriva två rader eller så om igår.

Oväntat men välkommet har en nygammal vän klivit in i tillvaron. Olik, men lik mig, som lyssnar, berättar och finns på ett sätt som känns väldigt äkta.

Vissa vänner tar med en ut i skogen när man behöver det som bäst. Andra dyker upp och berikar ens liv när man som minst anade det.

Tack E. Jag kommer att minnas gårdagen som dagen då vi blev vänner.

på jakt efter Gäddevatten

Vissa vänner gör precis rätt sak i rätt tid. Min vän Jch tog med mig ut på skogspromenad igår eftermiddag.

Tack Jch för efterlängtade andetag i orörd natur. För skratten, omtanken och lärkarna. För att du finns och för det här vackra fotot som får mig att minnas vår promenad på alla de bästa sätten.

Jag hade knappt sovit och hade min spontanköpta alldeles för fina fuskpälskrage på mig. Först gick vi fel, skrattade och gick vidare. Sen kom vi på hur vi hade gått fel och letade rätt på en spång genom att klättra från tuva till tuva över myren. Blöt, sömnig och skrattandes med frisk luft i lungorna kan en söndag inte bli annat än ljuvlig. Vi hittade sjön vi tydligen var på väg till så småningom - Gäddevatten. Jag skulle vilja särskriva namnet till Gädde Vatten. Då låter det som en svensk översättning av Tolkien.

önskedagboken

Efter röstsammanräkning så bestämde mina läsare att jag skulle skriva om rädslor inför resan. Det har jag gjort, men texten blev så personlig att jag inte kan lägga den här. Här kommer i stället en annan önskedagbok. Det blog-läsarna ville ha. Ja, jag har ju lockat till mig lite stickande människor, så jag tänkte berätta om hur jag började drömma mardrömmar om att kräkas filtad ull.

Det har en enkel förklaring. Jag guidade DoRedo-utställningen på muséet. Den handlar om filtad ull, eller om krympta ulltröjor om man så vill, som man gjort nya skojiga saker av. Men inte ens en riktigt rolig utställning är rolig att visa 13 gånger på fyra dagar...
Jag visste inte vad jag redan sagt och inte. Skämten och anekdoterna kändes som de ramlade ur mig som långa rapningar. Därför vet jag att jag är bra på mitt jobb. Därför att: Även efter den jobbigaste visningen fick jag höra att det varit sååå bra och sååå inspirerande.

Med tanke på hur sällan jag själv erkänner att jag är bra på saker... Jag slår oftast bort komplimanger med kontra-komplimanger och rodnande "äääääsch" - det är så dumt. Jag är bra på mitt jobb.

Och jag håller fortfarande på att sticka min svarta ulltröja, och om jag inte är trött på ull efter det här så är det nog ingen fara. Däremot ska jag inte sticka något ribbat på ett tag efter det här...

Två räta, två aviga.

hurskriverman?

Sedan det där mailet igår och intervjun jag fick mig tillskickad via mail har jag freakat en hel del. Min blog i tidning? Vad innebär det? Fler läsare? Fler åsikter? Fler bedömningar? Skulle jag skriva likadant om fler läste? Förtjänar inte andra det här bättre än jag? Får jag mer spam? Måste jag censurera och bli mer privat och hemlig? Gah! Ja, alltså... freakat och panikat helt enkelt. Jag har också tänkt mycket på mitt bloggande och nätdagboksskrivande. Vad? Varför? Hur? När? Hur mycket? Jag vet mycket väl varför jag skriver. Jag har ett behov av att uttrycka mig, att skriva, men jag har aldrig lyckats föra dagbok för mig själv, trots många tappra försök.

Jag behöver ett forum. Jag behöver någon som läser. Inte nödvändigtvis för feedback och kommentarer faktiskt, utan för att kunna ge mina texter ett syfte och en riktning som handlar om något annat än mig. Att formulera sig utåt, nästan i underhållningsform ger mig nya sätt att se på saker. Nya sätt att sätta ord på saker.

En av frågorna i intervjun undrar vad jag bloggar om. Den var svår att svara på. Jag skriver inte nån ”tyck-som-jag-titta-här-är-bästa-sminket!”-blog i alla fall. Så mycket vet jag. Inte heller skriver jag särskilt mycket sen-gjorde-jag-ditt-sen-gjorde-jag-datt. Bara lite så. Ibland.

Mest skriver jag när det finns nåt att skriva samtidigt som andan faller på. Det gör mitt nätskrivande ganska sporadiskt ibland, medan det ibland blir små anekdoter eller funderingar mest varje dag. Efter att ha gått igenom dagens skörd av bloggar, och bland annat läst en av mina favoritbloggar av en tjej i USA, så satt jag en stund och tänkte på alla små händelser som hänt på sistone som jag Inte skrivit om.
Det händer nämligen ganska ofta att jag hör ett samtal, ser en skylt, är med om nåt skojigt, tänker en tanke som jag genast formulerar dagbokstitlar och formuleringar till. Långt ifrån allt hamnar på nätet. Lite hamnar på papper ibland.

Hur skulle ni svara på den frågan? Varför och hur skriver ni? För vem?

Nu har jag en liten idé.

För att testa hur mitt skrivande och mina idéer fungerar, så ber jag er mina kära läsare välja ämne. Jag skriver en lista på saker jag Inte skrivit om, men som jag tänkt att jag kanske skulle skriva om, den senaste veckan. Kan inte ni, om ni vill, berätta vilken ni skulle vilja läsa, så ska jag försöka skriva den?

1. idiotsamtal mellan två trafikhuliganer på bussen
2. att bli tokless på ylle
3. eventuella insikter om självbilder
4. rädslor inför resan
5. hur går folk på museum egentligen?
6. jag ska ju till Skottland och gå på konsert också
7. ja, och så ska ni väl kunna få önska vad som helst också om ni vill...

Kanske verkar det här som ett sätt att ragga feedback. Tro det då. Men idén var faktiskt bara att undersöka hur mitt skrivande funkar, eftersom jag håller på att tänka sönder huvudet kring hur jag ska formulera mina svar i den här intervjun...

Förresten kallade jag det för veckotidskrift. Det är tydligen en månadstidskrift. Så insatt är jag. La-di-dah.

reporterpraktikantmail

Det är ju helt tokigt. Det här dök upp i mailen idag:

Hej Lisa,

mitt namn är [reporterpraktikantnamn] och jag är reporterpraktikant på [glossig stor månadstidskrift]. Vi håller på med en blogg-guide för våra läsare och vill ha
intervjuer med goda bloggare. Undrar nu om du skulle vara intresserad av att
vara med. Om du kan tänka dig att ställa upp kan vi göra intervjun per
telefon eller så kan jag maila dig frågorna.
Mitt telefonnummer: [reporterpraktikantnummer]

Mvh,
[reporterpraktikantnamn]

Jag har tackat ja, men undrar vad jag givit mig in på...

hastighetsrekord

Ledig. Enda planerna för dagen var att dyka upp hos en vän under eftermiddagen efter att ha fått följande inbjudan per sms: ”Det är höst! Sconesmys hos mig på söndag från klockan två!” Vem kan tacka nej till något sådant?
Med nyduschad kropp insvept i den omåttligt bekväma bomullsrocken från Yasuragin, och med en inpackning i håret, satt jag i godan ro och läste dagens skörd av nätdagböcker och bloginlägg.

Då ringde muséet.

”Var är du? Det står ett gäng nästan irriterade människor här och vill ha workshop med dig. Nu. Eller egentligen för tjugo minuter sedan.”

Ingenstans finns någon anteckning om att jag skulle ha hand om detta. Inget minne av när och hur jag tackat ja till detta vill dyka upp i huvudet hur jag än söker. Var missförståndet uppstått är ännu en gåta, men vad gör man? Jo, man rusar.

skölja-håret-sminka-sig(sparsamt-och-toksnabbt)-klä-på-sig-blåsa-
håret-packa-en-liten-väska-ta-på-sig-skorna-få-med-sig-jacka-och-
halsduk-springa!

På väg till bussen hade jag ena armen i jackan. Jag höll i sjalen och väskan och tog på mig klockan med ena handen och stämplade biljetten med den andra. Busschauffören sade ”Snyggt jobbat” när jag sprang direkt in i bussen. Jag tackade samtidigt som jag började knappa på telefonen för att ringa scones-kompisen och förklara läget.

Jag kom inrusande på muséet 29 minuter efter telefonsamtalet. Det måste vara hastighetsrekord. När gruppen samlats fick jag en hand på min axel. ”Hej Lisa!” Mannen som var en av mina första chefer skulle vara med på workshop. Då, en ung amanuens på ett annat museum i en annan tid där jag jobbade om somrarna. Nu, en vän jag ser då och då, eftersom vi flyttat till samma stad och delar en del intressen. Men visst var det underligt att hålla låda inför någon som en gång var en överordnad och en ung vuxen i min tonårsvärld.

Tur att både jag och mina gäster är flexibla ibland. Vi satte igån 50 minuter efter utsatt tid, men ingen klagade på förseningen utan förstod att det blivit något missförstånd. Det var dessutom en väldigt lyckad workshop idag. I efterhand var det en workshopdeltagare som i stället tackade för förseningen eftersom hon hann fika lite och dämpa hungern innan. Det märktes på fler än mig att det är söndag idag.

I gruppen fanns också en tjej jag sett förut, men som jag inte kunde placera. Till slut kände jag mig tvungen att fråga. ”Jo, jag går samma utbildning som du gick”. Ja, förstås. Ansiktet fick sin plats i minnesarkivet.

Efter många om och men kom jag till slut hem till sconesvännen. Det fanns scones sparade, teet var gott och sällskapet trevligt. Jag fick tillbaka min lediga söndag.
Så klev fler vänner till sconesvännen in genom dörren. Jag skrattade och hon skrattade, och tjejen från workshopen sade ”ja, nu känner vi ju varann” när hon sträckte fram handen.

Sen hade jag trevligt en stund till. Tog en osannolik och vältajmad väg hem med kollektivtrafiken och ser nu fram emot en måndag som jag kanske kan ha lite mer kontroll över.

på väg

Idag köpte jag den. Biljetten.

Jag är i Kanada mellan 15e december och den 10e januari.
Jag kan inte beskriva hur det känns.
Det är inte helt okomplicerat.
Så jag säger bara:

Jag är nästan på väg.

passform

(bild från Pernillas hemsida)

Pernilla Svenre är en designer som jag beundrat länge. Men jag har fruktat hennes vackra plagg. De har inte varit för mig.

Skira, långa, kroppsnära, vackra och genvägen till att få mig att se ut som ett mumintroll.

Men idag gästföreläste hon på Röhsskas stickcafé och berättade vilken sorts sensualism hon är ute efter att efterskapa. Och hon nådde mig.

Det låter så satans fånigt, men jag provade en kappa som jag tittat på många gånger, men aldrig vågat prova. Jag såg varenda kurva. Jag förstod att det var meningen och plötsligt såg jag det:

Jag är vacker.

Inte på alla sätt jag önskar och självbilden, självkänslan och självförtroendet drar fortfarande åt olika håll om olika saker. Det är en inre dragkamp mellan självhat, kompetens, inkompetens, fulhet och skönhet som gjort ont länge nu. Och alla masker jag har satt utanpå börjar bli tunga att hålla upp.

På ett stickcafé bland garner, tanter och sorl satt jag nära till tårar, för skönheten i Pernilla Svenres konstverk, som alltid hånat mig från sina galgar, sa mig plötsligt att jag var vacker. Faktiskt.

Yasuragi

Man kan klicka på bilderna. Precis så här vackert, underbart och välgörande var det.

snart

Bara för att göra er avundsjuka; Hit ska jag idag.

kasta pärlor för barn

Drömshopping med chefen. Vi blåste 3.500 kronor på en halvtimme på Panduro och In-ex. Pärlor, pärlor, pärlor, band, tråd, snöre, nålar och mera pärlor. Ja, det är sant: Vi gick på Panduro med k-u-n-d-v-a-g-n!

-reklamavbrott-
På lördag har jag nämligen hand om en smyckeverkstad på Röhsska museet. Det är designdagen. Öppet för alla och hur kul som helst.
---

Jag får betalt för att göra smycken, visa andra hur jag brukar göra smycken och ha roligt. Nog för att jag har arkitektexamen, men om jag kan använda den till att leka på jobbet då och då så är ingen gladare än jag.

Ace

Jag har en ny kompis. Jag kallar honom Ace.

De jag köpte honom ifrån kallade honom Acer Travelmate 8104 WLMI, men jag kallar honom Ace, for short. Jag behöver Ace. Jag har behövt honom länge. Han är efterlängtad. Ikväll har stickningen svår konkurrens av alla programinstallationer till Ace, och en massa lek och tester av hans färdigheter.

Just nu skriver jag med Ace i knät sittande i en skön soffa. Pinnstolen framför stora burken får känna sig ensam ikväll.

Lisa hjärta Ace lika med sant.

ungefär

Morgonens bussresa bjöd på underhållning. Den unge mannen bredvid mig, i galna dreads och trasig jacka pratade i mobiltelefon. Jag hörde förstås bara vad han sa, och det var märkligt.

-näe, jag har aldrig varit där, men jag blir nog som hemma mesamma
-...
-tja, fem minuter kanske, jag vet inte vilken väg den här bussen tar
-..(blir nog avbruten)
-fan nu svängde han! Jag hoppar av! Vad är portkoden ungefär, så jag kommer in typ?

Hoppas han typ kommer in med den ungefärliga portkoden.

När vi passerade internationella skolan lämnade en far sin lille son vid grinden. Sonen vände sig om och gav fadern en slängkyss med hela handen, och jag tror hela bussen log.

sticksår

Det är ett papercut. Ett så där fånigt litet sår som man borde hånskratta åt och sen riva och klösa i bara för att det ska bli något att ta på allvar, typ. Men det gör så svordoms ont så litet det är.

Det sitter bredvid nageln på utsidan av vänster tumme. Bra, för vänstern använder jag ju bara en tredjedel så mycket som högern, eller?

Nej. Jag har problem med min hobby, min meditation, mitt sätt att känna mig ledig. Jag har problem när jag stickar. Jag håller på med ett par vantar, och det lilla irriterande såret sitter precis där jag hela tiden petar med stickan på vänstertummen hela tiden. Aj.

Jag ger inte upp. Nu har jag satt tejp på. En avig, en rät.

nytt måste

sötaste sötaste bunnysar. Nät-serie som varmt rekommenderas. Jag hittar spridda Eddie Izzard-citat, hänvisningar till filmer av bl a Tim Burton, lite Tori Amos-kärlek och någon slags mycket klok nonsens-attityd. Me like.

Visst ja! Det måste också tilläggas att det var fantastiska Erik som tipsade mig om Bunny! Tack Erik!

färdig

Jag har avslutat mitt livs andra stickprojekt och det blev så HÄR fint! Gissa om jag är osmakligt stolt? Mönstret kommer från Knitty. Jag lade med bilder därifrån att jämföra med. Jag har fler hakor än deras modell (Var nu de kom ifrån), men jag har större bröst också så det kanske jämnar ut sig.




På (Röhsska Museet) där jag jobbar pågår just nu utställningen DoRedo. De är BÄST! Allt jag kan säga är att ni måste titta på hemsidan, köpa boken och bli inspirerade. Jag ska ha visningar och workshops på det här, och jag fick vara med på deras egna workshops i helgen. Titta vilken fin det blev:

Mössa med 3D-skalle gjord av en gammal polokrage. Yeah.

perrong

Jag passerar en ung man som drar papperet av en bukett med röda rosor. Han ler förväntansfullt när han lyfter blicken. När jag så småningom stannar hamnar jag bredvid en mamma med en liten dotter, som ska fira sin födelsedag, kanske sin femte, i helgen. ”Visst då ska pappa vara med då mamma? Visst då ska han vara hemma hela helgen och på kalaset visst då?” tjattrar hon lyckligt och dansar kring sin mors ben. Jag och mamman utbyter ett leende. Vi står vid samma pelare och vänder blicken åt samma håll som alla andra. Kommer det inte snart?
En kille i kort militärjacka och väldigt smala stuprörsjeans som sitter långt ned på rumpan står och gungar i takt med vad det nu är han har i hörlurarna. Hans långa lugg guppar på hans näsa och handen med alla armbanden trummar mot låret. Blicken är långt borta i horisonten och ett leende försöker smyga sig fram över hans ansikte. Hela hans väsen utstrålar förväntan.

Det står fler människor med blicken i fjärran omkring oss. Alla slänger otåliga blickar på klockan som hänger över våra huvuden. Det känns som om den visat nitton och femton i evigheter nu.

Så ramlar minutvisaren ned till sexton minuter över sju, och precis i tid rullar det in till perrongen. Alla vi som stått och väntat blir översköljda av en våg av resenärer. Ljudet av rullväskor och fottramp är allt som hörs. Ja, och så födelsedagsbarnet bredvid mig när hon äntligen får syn på sin pappa. ”Pappa, pappa, pappa, pappa!” Han släpper sin rullväska bakom sig och hukar sig för att ta henne i famnen. Hon håller på att välta honom, men han fångar henne, reser sig och de snurrar runt och kramas. Jag hör inte vad den lilla säger längre, men munnen går i ett, i ett och jag gissar att det handlar om kalaset.

Alldeles intill mig möts två mörkhyade män som talar ett afrikanskt språk som klingar mjukt, melodiskt och obegripligt i mina öron, men glädjen går inte att missförstå. De tar först artigt i hand, men drar sen varandra till sig i en hjärtlig omfamning med ryggdunk. ”Så jävla kul att se dig kompis!”, liksom.

Mot mig kommer så en ung kvinna vars leende växer i takt med att hon kommer närmare. Hennes söta, bruna, broderade kappa börjar flaxa runt hennes ben när hon tar några springande steg för att försvinna in i armarna på mannen med rosbuketten. Kyssen är lång, innerlig och lycklig. De har verkligen saknat och längtat.

Pojken med stuprörsbyxorna är lika lycklig. Han har fått en rosahårig flicka i tyllkjol i famnen och deras kyss är minst lika förälskad, men verkar lite blötare än det första parets. Människor som passerar dem ler lite generat och tittar bort, för de unga tu ser ut som om de äter upp varandra. ”Suck face” är ett passande uttryck för att beskriva deras passion.

Så kommer hon då, mitt välkända ansikte i mängden, med capen jag köpte åt henne i Florens slängd över axeln – mamma. Vi kramas och ler och sen plockar vi upp samtalet vi aldrig avslutar. Jag berättar om barnen jag träffat på jobbet och hon berättar om sin nya lägenhet, och på ingen tid alls känns det som om hon redan varit här hur länge som helst.

En stressad man i rutig kavaj tränger sig förbi oss och rusar in på stationen, med sin mycket slitna rullväska slamrande bakom sig. Han ser trött och irriterad ut. Jag kommer på mig själv med att tycka synd om honom. Det känns som om han har missat något väsentligt, då han i sitt stressade tillstånd uppenbarligen missade magin. Magin som laddar hela centralstationen när ett tåg rullar in. All längtan som upplöses i intet när folk återser varandra, all glädje, alla möten. Med eller utan kyssar och rosenbuketter. Mammor, pappor, kollegor, vänner, barn och kärestor. Glädjen känns väldigt äkta på en tågperrong.