tre färger, många garner

Jag har stickat 3 Color Cashmere Cowl i restgarner.

Jag brukar sällan sticka mönster som många andra stickar samtidigt. Det är en liten hang-up jag har med stickningen, att jag vill göra grejer som är värda alla de timmars jobb jag lägger på dem och blir så speciella som arbetet och hantverket är. Då faller en del av tjusningen för mig när många andra stickar samma sak samtidigt. Ibland är det nästan synd, för jag har gett upp mönster som jag tycker är jättefina, för att "alla andra" redan gör dem...

Men jag gillar många KAL-projekt också! Det beror ju på hur KALen görs. Ibland är det att sticka samma mönster, ibland bara peppa varann att göra klart eller sticka i ett visst garn... Och ibland gör alla helt unika projekt inom ett tema. Men när Dödergök visade det här mönstret sa jag genast "Jag vill också!" för den här cowlen passade perfekt där jag var mellan olika stora planerade projekt och dessutom mitt i en inventering av mina restgarner. Den här kragen blev verkligen stickad av stumpar!

Sen är Dödergök himlans inspirerande och på instagram blev #3colorcashmerecowl extra populär tack vare hennes fina version tror jag!

Även om jag höll mig till grått, grått och rött är det fler än tre olika garner i den. Det mörkgrå har jag skrapat ihop av tre olika kvaliteter och de ljusgrå av två, så sammanlagt är det sex olika garnkvaliteter i min krage. Jag är väldigt nöjd med att jag valde lite tjockare, tyngre garner och tajtare stickfasthet än mönstrets föreslagna fluff, för min krage är precis lagom tajt att vara både krage och luva.

Övre kanten skulle vara åtta varv resår, men garnet tog slut så det blev bara fyra... Så tyvärr räckte inte blockningen. Kanten rullar sig.

Det röda garnet tog slut när jag hade fem varv spets kvar att sticka... så det blev en tvåfärgad spets-rand.

Det största mörkgrå fältet skulle egentligen ha varit bredare, men gissa vad som hände? Jo, garnet tog slut, så det blev så här stort.

Men lika glad för det är jag...

...för det här mönstret gick verkligen att leka med. Nu har jag sett en himla många varianter på den och alla är fina! Och jag gillar min, trots alla oplanerade modifikationer. Och hurra för att alla fina små stumpar kom till användning! Grått och rött är en favoritkombination helt klart!

Så vilka garner använde jag egentligen? Nerifrån och upp är det Onion Organic Wool&Nettles i mörkgrå, sen handfärgat ljusgrå från YarnYard. Det röda tror jag är Colinette Jitterbug. Det breda mörkgrå fältet är Schoppelwolle Cashmere Queen och det ljusgrå i spetsfältet är Easyknits Cherish. De mörkgrå ränderna längst upp är i ett ullgarn jag inte har en aning om varifrån det kommer eller vilket märke det är... Så länge har den stumpen legat i restgarnskorgen.

Apropå restgarner har jag nu äntligen fått ihop till mitt paket i Stickameras Restgarnsbyte och jag hoppas min mottagare blir nöjd... Jag postar det i helgen! (Om vi kommer ut! Vi är alldeles insnöade i vårt skogstorp!) 

#Filten

Den. Är. Färdig.
(Och jag är inte helt nöjd med bilderna. Men jag är nöjd med Filten!)
Jag planerade det här projektet i nästan ett år innan det kom igång och nu är det nästan det enda jag stickat på sedan början av november. Första veckan med det här projektet tog ett varv ca 40 minuter. På slutet tog ett likadant varv ungefär en kvart. Jag vågar nog påstå att jag fick lite flyt...

Nej Q. Den är inte till dig.

Nej Grimm. Den är verkligen inte till dig. Särskilt inte efter att du visat vad du kan göra med handstickade sockar.

Ja, den kan vara lite för virkade figurer. Okej då.

Men mest är den förstås till Alve.

Jag inser att jag nästan bara fotograferat den lila sidan, men den är liksom framsidan för mig.

Filten är alltså stickad med dubbelstickning i DK-garn och den är kanske mer ett täcke än en filt. Stunsigt tjock och mysig. Garnet är Deeply Wicked DK från Easyknits. Det vita är ofärgat och det lila kallas "Rajesh". Mönstret på filten var från början ett vantmönster i Twist Collective som heter Perianth. Sen gjorde Pinneguri en filt med mönstret på och om man köper vantmönstret får man nu tillgång till det förstorade diagrammet också. Rapporten är 52 maskor bred och 64 varv hög.

Idag var filten på premiärpromenad i snövirvlande väder. Och Alve är klädd även i annat hemstickat förstås. Och så ligger han på en fårfäll. Det här barnet ska läras älska ull!

Jag räknade och gjorde provlapp och testade upplägg, avmaskningar och kanter för att få till filten i dubbelstickning precis som jag ville ha den. Min filt är till slut 162 maskor bred på var sida med en enfärgad kant som är 5 maskor bred. Jag startade och avslutade  med 5 enfärgade varv.

Kanterna bör få ett eget kapitel: Jag lade upp 162 maskor med tillfällig uppläggning, stickade tre varv slätstickning i ena färgen, sedan tre i den andra färgen. Sedan vek jag det lilla stycket på mitten och plockade upp min uppläggning som de aviga i dubbelstickningen. Då blir det ingen kant utan tyget liksom viker sig runt kanten. När det var dags att maska av tänkte jag ett varv extra, för jag ville inte sy ihop på kanten utan jag ville att mötet mellan färgerna skulle bli som i uppläggningen. Så sista varvet så plockade jag av de räta på en ny sticka och stickade de aviga. Sedan sydde jag ihop de räta med de aviga med kitchener stitch och de sydda maskorna blev då det sista varvet på ena sidan så att säga. Bra blev det i alla fall.

I sidorna lyfte jag sista paret maskor för att få en fin kant. Så här: Lyft varvets sista räta med garnerna bakom arbetet. Lyft fram mönsterfärgen över bottenfärgen att ligga framför arbetet och lyft sedan den sista aviga. Vänd. Nu sticker garnerna ut på varsin sida mellan första och andra maskan. Sticka den första räta i bakre maskbågen och fortsätt sedan med dubbelstickningen som vanligt.

Den vita sidan är också himla fin. Kanske tar jag fler bilder på den... en annan dag.

Nej Q. Den är inte till dig! 

Han är här.

Alve.

Han heter Alve. Vår son. Mitt barn.
Det är helt otroligt och ofattbart att kunna skriva så. Vi har längtat länge. Och nu är han här. Undrar om kroppen någonsin kommer ikapp den känslan så att den verkligen landar?

Beräknad till den första januari, så kom han den första januari. En Bomble kommer på utsatt tid? I alla fall den här. Vi lever i bebisbubblan och försöker hitta rutiner och system för sysslorna i torpet nu när vi är tre. Det är lugna dagar och tur är det, för jag har en del ork att försöka ta igen.

Amma. Byta blöja. Jollra lite. Stirra ner i det lilla sovande ansiktet och försöka förstå att han är på riktigt. Amma. Byta blöja. Jollra lite. Stirra ner i det lilla sovande ansiktet och försöka förstå att han är på riktigt. Amma. Byta blöja. Jollra lite. Stirra ner i det lilla sovande ansiktet och försöka förstå att han är på riktigt. Ungefär så ser mina dagar ut.

Djuren har accepterat hans ankomst och är fantastiskt gulligt försiktiga med honom. Det känns väldigt tryggt. Den lilla torp-flocken känns harmonisk.

Och att se Tobbe med Alve i famnen kanske är det allra häftigaste av allt. Känslorna blir liksom ännu större av att se dem speglade i Tobbes ansikte. Och orden som har blivit våra - Vårt barn, pappa, mamma, familj - liksom kittlar i munnen varje gång vi använder dem. Jag är upp över öronen nyförälskad i min man samtidigt som jag har mer ny kärlek i kroppen än någonsin förut. Det får inte alltid plats och hormoner, känslor och tårar svämmar över ganska ofta.

Det är verkligen enormt stora känslor åt alla håll och egentligen finns så många ord som behöver skrivas för att jag ska minnas och ta vara på den här första tiden. Men de flesta av de orden skriver jag med en penna i en bok i stället för i bloggen...

Älskade, efterlängtade Alve. Välkommen. 

Evert flyttar

Det här gör ont, men vi har fått problem på torpet. Vår lilla katt-klan har problem.

När Evert flyttade in trodde vi han var en röd hona. Det är han inte. Han är en stöddig och galet gosig kille.

Det funkade länge bra med Larsson (hane) och Quisling (hermafrodit). De två hanarna gjorde upp om utomhusreviret så att hemkäre Evert alltid fanns i trädgården och vandraren Larsson slog en cirkel runtom ägorna. Larsson kom hem med jämna mellanrum och Evert och Q var alltid här.

Evert är, som bekant för er som har träffat honom, katten som kräver uppmärksamhet, gosar med allt och alla och helst vill vara i händelsernas centrum.

I somras flyttade Larsson, delvis i protest mot en alltmer ansträngd relation med "brorsan" Evert, hem till en "granne" (en dryg km över skogen härifrån). Hon vill inte ha honom där, men har betett sig minst sagt klantigt kring det hela och bl a matat honom, så han går dit direkt när han får chansen. Grannen klagar på oss för detta, men lockar Larsson med godis samtidigt. Jag har hämtat honom där ett otal ggr och vid nästa besök kommer det att bli regelrätt bråk mellan mig och tanten som inte förstår den skada hon gör. (Det finns fler delar i hur hon betett sig illa, men det är inte en grannfejd det här ska handla om.)

Larsson och Q funkar ihop. Ingen konkurrens på samma sätt där alls. Eller tja... Lite tjafs om att Larsson är fåfäng och inte vill dela låda ens med sin syster, men det har vi löst förr...

Evert och Larsson kan dock inte vara inne tillsammans några längre stunder. Och nu är Evert så svartsjuk och i behov av uppmärksamhet att han skriker konstant efter att få komma in, samtidigt som jag försöker rädda vår relation med Larsson och håller honom hemma. Evert har redan innan av ren svartsjuka hoppat upp i famnen på folk med klorna först om de inte svarat fort nog på hans inviter och nu litar jag inte på honom längre när det är en bebis på gång...

Kort sagt: Vi har inte möjlighet att vara världens bästa hem åt Evert i vår flock längre.

Jag älskar vårt Evert-lejon och att skriva det här gör ont långt ner i maggropen, men det gör ondare att stänga Evert ute från torpet så mycket som jag måste just nu, när han inget hellre vill än komma in i värmen. Så idag flyttar Evert hem till en ny flock.

Efter lite efterlysning via Facebook tror vi att vi hittat bästa familjen och flocken åt vårt röda lejon. Lättnaden är stor för att han får fortsätta ha det himla bra, men det är klart att det känns alldeles förfärligt - också. Jag tänker allt hälsa på honom när jag kan, för hjärtat släpper inte Evert. Där kommer han alltid att bo.

julförberedelser

Adventsljusen har lyst en stund. Det blir jul i år också. En liten jul.

Det blir inte så mycket julpysslat, men jag vill ha lite undanplockat, lite fint dukat och lite traditioner omkring mig, även om skalan på årets julfirande blir väldigt litet, men lagom.

Idag har Tobbe i alla fall fällt årets gran och jag får börja vår julafton med att klä granen, precis som det ska vara.

Och jag samlar krafter för nästa ryck idag. Har blivit av med en del återvinning och nu ska jag plocka och feja lite medan Tobbe såpar golvet på nedervåningen.

God jul!

JULKORT

Årets digitala julkort från familjen Bomble på torpet!

Glada julhälsningar från ett inte helt samarbetande litet Lucia-tåg, som dock gör så gott de kan för lite julgodis...

adventstid och Filten.

Advent betyder ankomst. Tiden i väntan på ankomsten. Det känns ju passande, för här sitter jag och väntar på bebis ankomst. Dock inte ett Jesus-barn utan en Bomble-bebis. Idag blev det nämligen klart att jag nu är sjukskriven fram tills dess.

Så det är lite speciell adventstid i år. Mer speciell än annars. Jag har nästan varje år skrivit något om vad advent är för mig och hur det blivit lite min personliga högtid. Nu delar jag den självklart med Tobbe och så, men det är fortfarande en tid då jag funderar mycket, minns mycket och försöker ladda energi i vintermörkret. I år blir det inte lika mycket tid för minnen som för planering framåt... för vad man nu kan planera. Det är mycket man inte kan planera och såna tankar behöver jag också processa.

Så här sitter jag och tänker. Och stickar en del.

Så jag tänkte presentera Projektens Projekt som jag planerat större delen av det här året:
Filten.

Jag har haft tanken på en dubbelstickad filt länge och i februari när jag var på Unravel visste jag vilket garn jag ville använda. Jag skulle sticka dubbelstickning i Easyknits Deeply Wicked DK. Det blev fluffigt. Som ett stoppat täcke.

Efter många turer och en hel del tvekan om färgval fick jag 8 härvor i brevlådan. Jon har färgat fyra härvor härligt lila och så fick jag fyra ofärgade vita härvor. Och jag lade upp...


Mönstret då? Jag surfade och surfade och bläddrade och bläddrade bland flerfärgsmönster. Sen ritade och ritade jag tills jag insåg att filten jag ville sticka redan fanns, men enkelstickad. Jag hittade Pinneguris filt-variant av vantmönstret Perianth som finns hos Twist Collective. Man köper vantmönstret och får då tillgång även till det förstorade filt-diagrammet.


Sen räknade jag lite och planerade detaljer och kanter. Filten är 162m bred per sida (så jag har 324m/ varv) och mönsterdiagrammet har en 52m bred rapport. Det är inget mönster man memorerar, så det kräver koncentration samtidigt som jag har vansinnigt roligt och det är precis vad mitt huvud behöver i lagom doser.

Jag lade upp med en variant på tubular cast on och såg till att byta färg precis på kanten, så uppläggningen är helt osynlig.

Jag sparar en enfärgad kant om fem varv/ fem maskor runt om i en ram. I kanterna lyfter jag sista paret maskor med trådarna korsade mellan dem i den snyggaste kantmaskan jag känner till/ har provat för dubbelstickning.

Jag har kommit en bit på upprepning två av diagrammet i höjdled och filten kommer att bli nära kvadratisk. Nu är den lite som en adventskalender. Tre varv om dagen behöver jag komma framåt om den ska vara klar lagom till bebis beräknade ankomst. Vissa dagar blir det två varv, vissa dagar sju... Det är min finaste "adventskalender". 

uppläggning

Jag har lagt upp till koftKAL-koftan! Avsnittet som kom idag beskriver hur jag tänker ut min halsringning och hur många maskor jag ska lägga upp. Hittills tänker jag och Göken väldigt lika när vi planerar uppifrån och ner och min planering av skorstenskrage ser därför ut så här:

Jag höll ett måttband om halsen framför spegeln och försökte föreställa mig koftan. Hade med mig provlappen också för att bilden skulle bli tydlig i mitt inre. Jag kom fram till en skorsten på 62,5 cm och så lägger jag till 3 cm för den knappkant som ska gå lite omlott. Efter lite avrundande kom jag då fram till att lägga upp 120m. Nu kan jag sticka min skorsten innan jag delar av för raglan och planerar passform i oket! Även om jag gjort en första beräkning, så kan jag sätta markörer och prova kragen innan jag bestämmer mig helt. Så nu har jag en bekväm och enkel stickkväll framför mig. Först 12 varv rätstickning, sen plocka av lite för knappkanter och så slätstickning i några cm. Sen ska jag bestämma definitivt var raglan-ökningarna ska vara och om jag ska öka runt två eller tre mittmaskor på varje ställe...

Edit: Jisses, jag var trött igår... Kragen stämde och blev fin, men den där uppdelningen inför raglan måste jag ha räknat med njurarna, för den stämmer ju inte alls. Nåja, nu stämmer stickningen i alla fall. 

provlapp

Steg två i Stickameras KoftKAL släpptes igår morse och föga förvånande handlar det om provlappar. För att få ett plagg som passar perfekt är det liksom A och O att man har koll på sin stickfasthet och på sina detaljer. Så igår testade jag mina idéer för min kofta på en provlapp.

Den lapp jag till slut tvättade och blockade är lapp nummer två, som jag rivit upp och stickat om kanterna på ett antal gånger. Och nu när den är färdig vet jag vad jag vill ändra i den färdiga koftan.

Jag kommer att sticka min kofta i Cascade Eco+ på stickor 4mm. Jag kommer att göra detaljer i den mörka färgen och större delen av koftan i den ljusa.

Det blir lite stelt och tätt på 4mm och i en lång kofta kommer det nästan bli som en stickad jacka. Jag får en stickfasthet på 18 maskor och 27,5 varv på 10x10 cm. Mitt första försök var på 4,5mm och det såg fint ut, men var för sladdrigt för uttrycket jag vill ha i mitt plagg. Faktum är att skillnaden i stickfasthet och när jag vägt min lapp gör att jag beställer en härva garn till för att säkert kunna göra koftan så lång som jag vill ha den (Edit: Aaargh! Färgerna jag har valt är slut hos Garnkorgen, så  jag kan inte beställa mer... Nu stickar jag så långt jag kommer och sen kommer jag att efterlysa garn över världen är jag rädd!). Jag stickar min slätstickning med vridna aviga som jag vrider upp genom att sticka i bakre maskbågen på rätsidan (Combination knitting). För mig blir det jämnare, men också tätare. Jag provade också att inte göra så och skillnaden var stor! Så som jag stickar den nu blir maskorna lite kortare och bredare och jag gillar hur det ser ut och känns.

Jag håller mig till skissen jag gjorde och kommer att göra en skorstenskrage i den mörka färgen och jag börjar med sex rillor (12 varv) rätstickning för att få en stadig kant. Rätstickningen överst kommer jag också att låta gå ut över knappkanten som jag plockar upp med det mörkare garnet och rätstickar. Alla kanter kommer att ha den mörka rätstickningen och jag har provat uppläggningar och avmaskningar under provlappsstickandet för att få den hårda kant jag vill ha. Sen har jag ett par idéer som jag kommer att prova direkt i koftan, men precis som med provlappen så gäller regeln att "blir det inte bra, så gör jag om". Men tack vare provlappen blir det väldigt mycket mindre repande och ångrade beslut än det hade blivit utan den. Jag var länge en av dem som aldrig gjorde provlappar, utan snarare började om ett par gånger. Nu vet jag bättre och provlapps-stickandet är en stor del av hur jag väljer detaljerna, inte bara vilken sticka jag ska använda.

Jag provade även en ny knapphålslösning i min provlapp, men jag tror jag gör knapphålen som jag gjort dem förut snarare än den här varianten då jag inte blev helt nöjd. Eller så blir det inga knapphål i knappkanten alls och jag använder hyskor i stället. Den detaljen har jag inte bestämt. Något jag också såg till att lära mig på provlappen är hur mycket den rätstickade knappkanten drar uppåt i slätstickningen. Jag kommer att behöva öka några ynka maskor i den för att hålla ut den till koftans mått.

Medan jag stickar kommer jag också att göra små experiment för att göra min runda, knasiga ficka så snygg som möjligt. Detaljerna är viktiga där, så blir det inte bra som jag har tänkt mig, så får jag göra den annorlunda.

Den här gången bekräftade min tvättade provlapp allt jag redan trodde. Vid tvätt ruggades ytan en aning och det blev ännu viktigare att hörn och möten mellan rätstickning och slätstickning var så rena och snygga som möjligt för att inte bli alltför uppmjukade i tvätten. Efter tvätt gör det att jag tänker experimentera lite till med vilken minskning jag använder där knappkanten möter den övre rätstickade kanten, för där blev det lite suddigt och utdraget. 

start på koftKAL

Stickamera i samarbete med Dödergök startar idag sin Koft-KAL. Det här är ett projekt som jag fått följa planeringen av lite och jag ser så fram emot hela processen. Gökens koft-tänk är något som hon och jag ofta diskuterar och jag ser KALen som en chans att bryta mina egna tankemönster lite och verkligen försöka utveckla min stickning genom att försöka tänka "gamla tankar i nya banor".

Idag kom första "uppmaningen" i KALen och det ska skissas och tänkas garn. Jag har fortfarande bebisfilten som prioritetsprojekt nr 1, men jag ska verkligen försöka hinna lite koftstickning emellan också. Här är min skiss på vad jag vill göra:

Kommer ni ihåg min grå kofta med skorstenskrage? Det gör jag och jag sörjer den. Den blev precis som jag tänkt mig, men jag provade den lite snålt, alltid med en för tunn tröja under och axeln passade så precist att den i slutändan inte passade alls. I alla fall inte när jag hade en vettig tröja under. Så den koftan har jag gett bort till en den passade bättre på.

Nu vill jag alltså göra om den, men ändå på ett nytt sätt. Raglan den här gången och i ett annat garn (Jag återkommer till det). Dessutom vill jag göra två olika sorters fickor. En osynlig i vänster sida och en blaffig och lite knasig ficka på det större höger framstycket. Ja, jag vill göra den asymmetrisk, för jag tycker att jag passar i det. Jag vill dra in den lite högt i svanken och jag vill göra bakstycket lite längre, som jag brukar för jag tycker det är snyggt.

Garnet då? Ja, jag letade lite i skåpen och jag har ett svart mysterie-garn med lite tweedeffekt i. Det verkar vara nån form av ull-silke. Jag funderar på att sticka med det och en tråd tunnare mörkgrått (entrådig ull eller kanske en alpacka), men om provlappen inte blir bra kanske jag tänker om alldeles. Kanske ljusgrått igen, men med detaljer i grönt eller rött. Så jag har inte valt klart ännu...

att leva i nuet är att vänta

Det är november. Min födelsedagsmånad. Andra år har november handlat mycket om vädret (Är det en fin höst, tidig vinter eller grådaskig skit?), men i år har november hittills varit väldigt inomhus. Jag har haft hosta och inte riktigt haft lust eller ork med nånting och vädret... Ja, det har varit nåt som berör andra. Över huvud taget känns stora delar av det som var viktigt för ett tag sedan som om det inte är lika viktigt längre, för jag går och väntar på nåt viktigare. Så är det ju.

Jag mår bra. Hostan har gått över och även om jag är obekväm, trött och inte så aktiv så mår jag väldigt bra. Magen är ofta i vägen och det sparkar och har sig, men även om det är obekvämt och ömt och uttröttande, så är det så klart mest fantastiskt. Jag går och småler och klappar mig på magen även när jag mår illa eller är öm och trött. Jag växlar mellan att vilja göra allt på en gång och att göra absolut ingenting. Det blir mest av det senare, för när jag sätter igång med mina projekt så orkar jag inte så länge... Allt är en väntan på nästa steg i livet, även om det finns massor att göra här och nu.

Vi hade besök i helgen som gick. Fina Gökvännen och hennes fina karl var här och vi fick lite tid att bara prata inspiration, livet, garn och glädje. SÅ himla fint besök. Dessutom bjöds det på rena rama julaftonsstämningen då jag blev överöst av presenter jag inte vet hur man ens tackar för! Det är så fint att ni kan inte tro! Kolla mattan som Rolff ligger på... Den Har Göken Vävt! Och färgat trasorna till! Hur tackar man för nåt sånt?

Och som om det inte var nog har hon stickat allt det här till den kommande Bomble-bebisen! En väst med matchande byxor i ull och alpacka. En mössa. Och inte mindre än FYRA par tossor och strumpor för pyttesmå fötter. Hur tackar man för nåt sånt här? Jag har sagt tack på alla sätt jag kan, men det känns futtigt ändå...

En del presenter köper jag åt mig själv just nu. Eller... Det var ju inte sant. Jag köper grejer till den kommande bebisen så klart. Det mesta lyckas vi ärva eller köpa begagnat och på det temat köpte jag en av de finaste sakerna - En ekobabyeko-påse! Det är en fenomenal idé där hantverk i returmaterial och återbruk ger en påse av unika, fantastiska, ekologiska saker, som kontrast till den "välkommen till världen-påse" full med reklamprodukter som bebisar tydligen får på BB. Extra fin tycker jag att påsen är för att min älskade Johanna har stickat vantarna som är med!

Det största vi skaffat är en vagn. Köpt begagnad. Först skulle vi inte köpa nån vagn förrän senare. Låna en och fundera på vad vi behövde, men när vi fick jämföra och titta lite på ett par vänners vagn så var det en sån vi ville ha och via blocket hittade vi dessutom en tjusigt lila! Det var inte bara vi som uppskattade den, för så här hittade jag Evert nedbäddad häromdagen... På kudden sitter Tobbes första present till sitt blivande barn - en gose-Cthulhu.


Och så har jag äntligen hittat tillbaka till stickmojon! Och det i ett projekt som jag har planerat i månader! Jag dubbelstickar en bebisfilt! Det är ett galet projekt, men det blir så fint, så fint! Mönstret heter Perianth och var ett par vantar i Twist Collective. Pinneguri tolkade mönstret till en (enkelstickad) bebisfilt och om man köper vantmönstret kan man få det förstorade diagrammet, så det följer jag nu, över 162m/ sida och varv. Det blir inte många varv per dag, men minst två en vardagskväll och fler på helgerna. Garnet är Easyknits Deeply Wicked DK, där jag fick köpa några härvor ofärgade och några härvor har Jon färgat lila åt mig.

Så i väntan på nästa fas i livet så fortsätter jag dubbelsticka, boa lite och vänta lite. Jag ska fylla år och jag ska vara med på en finstickeri-helg i Göteborg och jag ska vara med i Stickameras Koft-KAL. Jag ska försöka njuta av både resten av november och december, men i ärlighetens namn så väntar jag bara... på nästa fas. 

trögt

Hej bloggen!
Länge sen. Jag vet. Det måste vara fullt upp då va? Inte? Nej... jag är bara lat. Eller nåt.

Det har varit trögt med bloggandet ett tag. Det har inte hänt så där särskilt många saker där jag tänker "Vill blogga!" när det händer. Stickmojon har det varit lite si och så med. Jag stickar små-projekt och inget har riktigt greppat tag i mig och stickpassionen utan jag har påbörjat, rivit upp, stickat nåt litet, letat bland restgarner... Jag väntar på Projektet som jag ska älska igen. En sån där njutstickning. Jag har planer, men ännu inget på stickorna som känns så där wow! Och dålig stickmojo är inte så kul att blogga om.

Jag inväntar i och för sig garn till ett sånt där projekt jag längtar till och jag har avslutat en av mina mer fantastiska stickningar som jag längtar efter att visa er, men det ska ordnas lite med blockningen först... Så det kommer!

Och så skulle jag hålla kurs i Örebro till helgen och jag såg fram emot det. Men nu blev det inget. En kombination av orsaker om vi ska vara helt ärliga, men jag suckar lite av lättnad över att slippa tågresan. Jag älskar att åka tåg, men inte just nu. Det är ganska mycket som är obekvämt just nu. För visst har jag blivit tjockare och det händer spännande saker med kroppen, men just nu... är det mest obekvämt. Och skakande tåg är inte roligt alls. Så vi sköt kursen på framtiden och jag hoppas komma till Norrgården under 2015 i stället.

På jobbet sitter jag och skriver och det blir bättre och bättre, men det är ett märkligt jobb att vara doktorand. Ensamt, ensamt, ensamt och sen plötsligt ska alla tycka till samtidigt om vad man har gjort. Påfrestande på ett helt annat sätt än "många bollar i luften" eller "kreativt kaos" som är stress-sorter som jag hanterar mycket bättre än det här långdragna; Sitta själv och blicka mot deadlines långt borta...

Jag skulle kunna blogga om all politik jag funderat, diskuterat och fascinerats av på sistone, men bloggen känns inte som rätt ställe. Men i tankar om politiska ställningstaganden, debattläget, samarbete och engagemang har jag rört mig rätt mycket på sistone. Kanske öppnar jag en ny dörr i livet för den sakens skull också någon gång...

Hundarna är söta. Ankorna är roliga. Katterna är fina och följer gärna med på skogspromenader... Kanske får jag göra en liten bildhistoria över en ledig höstdag på torpet snart eller nåt. Men det är svårt att se fina blogg-historier bland de blöta löven dessa ganska grå dagar.

Mellantid. Det är så det känns. Halvtidsvila i en viktig, men ganska tråkig match. I väntan på bättre väder och en ny del av livet. Därför känns nuet lite... stillastående, sovande... och just nu alltså, lite obekvämt. 

Rolff-dagen!

Idag har min magiska vän bott hos oss i sex hela år. Han kom till oss som tvååring, så Farbror börjar bli lite grå, men blicken... Den nyfikna, vänliga, omtänksamma blicken är alltjämt densamma. Jag skulle vilja påstå att vi har räddat livet på varandra Rolff och jag, på lite olika vis. Och båda våra liv vore oändligt mycket fattigare utan varandra. Det går knappt en dag då jag inte överväldigas över hur speciellt vårt band är och hur mycket jag älskar denna omöjliga, men helt underbara vovve. Nu bjuds det på blodpuddings-godis och allt gos han kan önska sig. Och ikväll min älskade Rolff, så får du sova i min säng.

Hurra på Rolff-dagen!