pst...

Jag har uppdaterat mitt vant-mönster så det ska stämma bättre...
Dessutom ligger mönstret på en fantastiskt fin halsduk som jag komponerat uppe nu!
www.visalisadesign.blogspot.com

Håll till godo!

fluffmonster

Jag har aldrig sett sån dimma som legat häromkring under natten. Som i ett fluffigt ulltäcke har vi varit insvepta. Det börjar lätta nu och det är nästan som om dagen har två soluppgångar.

Jag stickar. Jag lever. Stickningen hamnar nu mest i min engelska blog då det är den jag länkar till från Ravelry, så se till att ni bevakar båda om ni inte vill missa något. Det verkar lite krångligt att jag har två bloggar, men jag har mina anledningar...
Just nu ska ni titta i den bloggen för att få se hur fin tröjan blev, och för att få en titt på min fluffiga basker, som kan bli bra... men just nu liknar den mest ett Fluffmonster.

Och förresten: TACK för allt ni delat med er om era dammråttor. Det hjälper faktiskt. Tro det eller ej, men kvittona är sorterade! Ett steg i taget som det heter...

dammråttor

Jag är en tudelad själ. Till och med en psykolog har kallat mig konstig. Mina två poler ligger väldigt långt ifrån varandra men jag trodde ändå att de skulle få plats i en samlad, hel och välfungerande person. Så dumt. Det är svårt att vara bäst i världen och värd mindre än ett dammkorn - samtidigt.

Får jag beröm slår jag ifrån mig. Får jag kritik tar jag åt mig. Aj.

En vän sa något härom dagen som jag tänkt på sedan dess. Jag har så kloka vänner. Det är inte ordagrant citerat, men fundera på det här:

"Du kan ju omöjligt räcka till när du jämför dina sämsta sidor med det bästa hos de omkring dig. De har ju också städat innan de får besök. De ler ju också och säger "jotack bara bra", fastän det kanske är lite kaos och skit hos dem också. Du kan inte jämföra dina dammråttor med deras nytorkade soffbord!"

Jag har länge tänkt på talesättet "Avundas inte din nästas lycka, ty du känner inte hennes hemliga sorg". Tänk så sant det är.

Så här kommer mitt avslöjande: Just nu är det jättestökigt hemma hos mig. Jag har dammråttor under soffan. Det står disk i vasken, för jag har inte plockat ur min lilla diskmaskin. Jag har kvitton att sortera och pappershögar att rensa i. Jag äter dåligt och tränar för lite. Och för allt detta och lite till har jag väldigt dåligt samvete, nästan ångest, över att inte räcka till.
Den halva av mig som är bäst i världen säger till mig att du antagligen också har en dammråtta eller två hemma. Den andra halvan tror att du är mycket bättre, duktigare, vackrare än jag.

Kan inte du berätta lite för mig om dina dammråttor, så kan jag kanske orka ta itu med några av mina?

ny uppläggning

Jag lärde mig ett nytt sätt att lägga upp min stickning härom dagen och jag har i min engelska blogg lagt upp en liten "hur gör man". Nu finns den bara på engelska, men med bilder! (Tack Ingrid som fotade)

ravelling

Jag hade rätt! Ravelry är fantastiskt! Jag listar projekt och önskelistor, idéer, grupper och galna idéer! Inspiration mina vänner! In-spir-a-tion!

(Ravelry är alltså ett helt community online bara för stickning och virkning. Man blir medlem via en inbjudan, och det är kö för att komma in, men det är värt väntan!)

mössfnatt

Jag har fått mössfnatt! Två mössor till sen den där brunrandiga saken. Först en likadan till men med lite mer ribbad kant. Den ville inte fastna på bild (Jag tror det är för att färgen är helt Galen med stort G) så jag fick smyga på den tills jag kunde fånga in den:

För det andra hände något lite småfantastiskt nu på morgonen - Jag fick äntligen min inbjudan till Ravelry! Jag ska klicka runt lite innan jag berättar hur fantastiskt det är, men förväntningarna är höga!

På fredag håller jag föresdrag om att "sticka på engelska" på Stickfesten. Är du där och lyssnar på mig?

önskelista 2007

Det blir så mycket lättare att lägga den här. Jag tycker att min önskelista säger en hel del om var jag är i livet, mina intressen, min längtan och så... och det är väl det en blog är till för eller? (Ja faktiskt, bara ett g. Blog är fortfarande ett inlånat engelskt ord för mig, och stavas därför med ett g.)

Jag önskar mig:
- ett mer stabilt liv med månadslön och större boende. Går det att slå in i ett paket?
- sånt där jag absolut inte har råd med just nu. Lite lyx. En spa-behandling, en upplevelse utöver det vanliga...
- en bra espressomaskin vars instruktionsbok inte bara är på japanska.
- roliga knästrumpor i stl 37 och tjocka strumpbyxor en storlek för stort (42-44) Vill variera mera!
- Mer Munchkin (Jag har original och Star Munchkin plus expansioner) Det här är ett spel, för er som undrar.
- Presentkort på kläder och garn

Detta för att jag blivit ombedd att skriva önskelista. Egentligen vill jag bara säga "omtanke", gärna ihop med en kram.

Karelia-pipo

Ny finsk mössa, på bara två dagar!

Lea var snäll och hjälpte till med en liten översättning. Jag komponerade en egen liksom, nästan, typ, ribbad kant och vände håll på en av flätorna. Den är ändå lite kort, så jag rekommenderar 7 extra varv (minst) innan man börjar på diagrammet i damstorleken. Garnet är soya-garnet (!) jag fick i present i våras. Äntligen blev det till något fint!

gör om, gör rätt

Blev kär i garn. Köpte garn. Stickade fin provlapp. Var stolt. Valde fläta. Räknade. Mätte. Lärde mig ny uppläggningsmetod. Lärde mig en ny ökning. Lade upp. Stickade. Hatade.

Nu repar jag upp och tar bort en tråd och struntar i flätan. Tänker om. Nu blir det rätstickat och vackert. För garnet är för vackert skiftande i lila för att förtjäna så mycket motvilja som det får just nu.

Men uppläggningen var tjusigt praktisk. En nästan virkad "provisional cast on" (klicka för instruktionsvideo)

Tror du på Gud?

Jag fick frågan härom veckan. Jag svarade annorlunda den här gången. Jag bestämde mig för att faktiskt svara. Det ledde till att jag formulerade en del, även för mig själv. Här är ett försök att skriva ner mitt svar:

”Först får jag förklara vad jag menar med tro. Sen får vi diskutera vad vi menar med Gud. Sen kan du förstå mitt svar.

Att tro är att inte veta. Och eftersom jag inte vet allt är det självklart att jag tror.

Själva ordet tro betyder ju att något är osäkert, och kommer du med otvivelaktiga bevis på att det jag tror inte kan stämma, så kanske jag får ändra mig. Men å andra sidan betyder det också att man inte kan tro fel. Så länge man säger ’Jag tror…’ och inte ’Jag vet…’ så kan det inte vara fel. Någonsin.

Jag tror på att tro. Jag tror att människan har ett behov av att tro på svar till de frågor vi inte kan veta svaren på. Vilka är vi egentligen? Varifrån kommer jorden? Vad är liv? Vi besvarar det med mer lättbegripliga svar. Tro. Tills vi vet. En del av frågorna tror jag alltid kommer att vara obesvarade. Alltså: Jag tror på att tro.

Nu kommer vi till definitionen av Gud. Jag kallar allt det där jag inte kan förklara för Gud, i brist på bättre namn. För Gud får gärna folk att tänka sig en vithårig gubbe bland molnen.

Livets kraft, vad nu den är, existensens essens, vad nu den är, meningen med livet, vad nu det är, går nog inte att sammanfattas med en vithårig gubbe.

På samma sätt som vi får lära oss om vita blodkroppar som ”kroppens små soldater som slåss mot bacillerna” i biologin i skolan, så blir Gud lätt till en person, med känslor, uttryck och handlingar, fastän vi nog anar att det antagligen inte är riktigt så det funkar.

Jag tror på Gud, men jag tror inte att det betyder det du tror. Jag struntar i om han heter Jahvé (Yhwh, Yahwhe, stavning valfri), Allah eller Robert Lind. Jag vet ingenting om honom, men jag tror en hel massa. Men jag tror inte att han är Jesus pappa, och inte att han är en vithårig gubbe bland molnen.

Jesus förresten, har funnits. Men han var politiker. Inte Guds son. Tror jag. Han sade saker ingen annan vågade eller ens trodde i en tid då hans åsikter var revolutionära. Han gick inte att förklara, så han blev till religion. Jag tror att han, Aung San Suu Kyi, Desmond Tutu och andra människorättskämpar är av samma virke, men alla blir inte en världsreligions främste profet. Kanske beror det på när i historien de dyker upp?

Alla människor är lika värda. Älska din nästa såsom dig själv. Det är inte religion för mig. Det är hyfs, uppfostran och i viss mån politik. Men jag tror på det.

Daniel Lemma sade i en intervju att frågan 'Tror du på Gud?' är lika dum, och samtidigt lika självklar som 'Tror du på bra musik?' – svaret är otvivelaktigt ’ja’, men både frågan och svaret betyder olika saker för varje person som frågar och svarar.

Terry Pratchett uttryckte det som att hittills har vetenskapen lyckats förklara att: '…it started with Nothing, and then Nothing exploded'.

Tror du på Gud?
Jag tycker frågan är felformulerad"

dreng eller pige

Det finns massor att skriva i sin blog om.
Men idag handlar det om leksaker. Och om ilska.

Jag är på jakt efter en docka med ett visst utseende av en viss anledning och satt och surfade på diverse leksakssidor för att skaffa mig en uppfattning om vad som finns. Jag hamnade hos Faetter BR och hittade ett hjälpsamt litet sökformulär...

Först blev jag arg på formuläret, men insåg att jag byggt upp ilskan under en lång stund surfandes mellan de väldigt rosa och de väldigt blågrå avdelningarna.

Jag var liten ganska nyss. Jag lekte med bilar. Jag lekte med dockor. Jag läste serier. Jag älskade lego. Jag utgår ifrån att ungar idag fungerar ungefär på samma vis.

Det här är en urgammal ilska och fler har uttryckt den bättre än jag på andra ställen, så jag lämnar det här just nu, men det är sällan man får sin ilska illustrerad i ett prydligt litet sökverktyg på internet.

tillägg: Förresten går det inte att söka på ordet "docka" hos leksaksbutikerna, däremot på varumärken och kampanjer. Den senaste kampanjen på Faetter BR heter "Kjend fra TV". Är det nån mer än jag som mår lite illa nu?

pirr från magen

Jag fick lite kritik för att jag i historien om han som gjorde ont antydde att kärlek inte känns lika intensivt nu som i tonåren. Det både stämmer och är helt felaktigt. Låt mig förtydliga:

Då låg känslorna så tätt under huden att de nästan gick att ta på. Idag kräver attraktionen ett större djup innan jag ska kalla det för något annat än attraktion. När det pirrar ordentligt i huden idag är det när pirret börjar ända nere i maggropen. Ja, det pirrar nu också, men pirr som bara sitter i huden är inget att lita på, bara att njuta av. Pirr som börjar djupt inne å andra sidan. Som får gro och bli en beständig känsla. En trygghet. Ett djup. Det är intensivt och det är på riktigt. Så är jag kär idag.

Och i den känslan pirrar det sedan ljuvligt skönt - även i huden.

han gick i 8a

Jag minns ofta tonåren som en tid då känslorna låg ovanpå. Mycket var hemligt, men syntes tydligt utanpå utan att vi förstod det då. Kärlek satt i huden och i maggropen. Objektet för ens kärlek var magiskt. En glimt i skol-korridoren kunde väcka en hel fjärilssvärm i magen. På något sätt minns jag den tiden som en tid då jag kände mer och analyserade mindre.

Ibland saknar jag intensiteten i tonårens pirrande förälskelser. Ibland är jag glad att slippa dem. Anledningen att jag plitar ner det här nu är för att ett spöke från mitt förflutna har dykt upp. Det är himla roligt faktiskt.

Som så många andra finns jag på Facebook, och där i raderna av namn och ansikten hittade jag ”den första som gjorde ont”. Den här människan var hela min värld när jag gick i sjunde klass. Jag var tretton år den våren. Jag kan nog fortfarande teckna från minnet hur han sitter på fotot i skolkatalogen. Till och med ansiktsuttrycket i det fotot minns jag. Samtidigt som jag inte har en aning om vem som satt bredvid. Det här är pojken som fick mina öron att ringa hela lektioner genom att säga hej. Vem vet hur många tyska glosor jag missade att lära mig, bara för att jag sett hans leende rasten innan? Hans namn stod klottrat överallt i mina block och böcker. Ibland satte jag mitt förnamn före hans efternamn.

Vi bodde i en småstad. En stad där man som tonåring inte betedde sig hur som helst. En stad där skvaller inte var skvaller utan en blandning mellan underrättelsetjänst och direkt kommunikation. Vem du sa saker till, hur du sade det och vilka du räknade med skulle få höra det i andra hand var hela våra liv. Jag fixade det inte utan var ofta miffot som sa saker rakt ut, när alla så väl visste att man inte gjorde så. Varför? Ingen aning.

Så jag sa det till honom. Jag sa hur det kändes att se honom. Hur magen knep när han sa hej. Hur en hel dag fladdrade för att vi pratat på morgonrasten. Vi ringdes ett par gånger och pratade i timmar. Jag var så kär, så kär att hela huden kittlade.
Till slut sa jag även att vänskap inte räckte. Att jag ville mer. Hans blick blev fundersam och allvarlig och han sa att han måste tänka på det. I en vecka tänkte han. En smärtsam vecka där allt jag såg i korridoren var hans bakhuvud när han försvann bort. Han undvek mig, ända till lördagens disco på vanliga stället.

Jag stod utanför kiosken medan bästisen köpte lakritspatroner för en krona styck. Då kom han gående mellan borden. Jag visste att han sett mig. Att han var på väg mot mig. Men hans blick var fortfarande någon annanstans, hela vägen till där jag stod, och jag visste vad som skulle komma.

Han tog båda mina händer. Det minns jag mest. Det var också något man inte gjorde i den lilla staden och jag darrade, darrade, darrade där jag stod. Jag minns konstigt nog inte orden. Ingenting av vad han sa. Men han sa att det var vänskap eller ingenting, och jag minns att orden var vänliga. ”Jag tror vi ska nöja oss med att vara vänner…” tror jag att han kanske sa. Det hade tagit honom en vecka att komma fram till det. Kanske är det först nu jag fått reda på hur han tänkte den veckan. Jag gick hem. I tårar. Utan lakritspatroner. Och mina händer och underarmar brände där han hållit i mig.

Idag kan vi skratta åt minnena. Idag kan vi säga allt man inte vågade säga då. Han var den första som gjorde ont och därför kan vi kanske bli vänner nu?

Det har varit omtumlande dagar för den här lilla bloggaren. Många nya människor och några gamla som åter kliver in i mitt liv. Och för första gången på länge står jag med öppna armar och vill leva så mycket jag bara kan igen.

coucoucoucou

Jag ska försöka skriva ner allt som hänt veckan som gått, men jag tror inte jag har ord för det ännu. Jag har varit deltagare i Pla(y)ce - en konferens om arkitektur och barn/ ungdomar med deltagare från 9 länder... Men en sådan beskrivning låter så torr.

Jag har varit med om en helt fantastisk vecka! I min desperata ensamhet fanns plötsligt en hel delegation som arbetar med precis det jag vill göra, på tusen olika sätt! Överallt! Jag har fått vänner för livet och inspiration som jag hoppas ska leda till nya stordåd.

Och som en bonus så får ni en video: Mina nya palestinska vänner lärde mig den här visan, och popvideon till den är precis så glad, märklig, främmande, hemtrevlig och festlig som hela den senaste veckan varit!

Barnboksförfattare eller skoputsare kanske?

Läste en intervju idag där den intervjuade förklarade att han lämnat jobbet han älskade för att han höll på att fundera sönder det. Han stressade och orade sig tills det närmast liknade en apatisk handlingsförlamning. Då gjorde han något annat tills han längtade tillbaka.

Nu undrar jag vad mitt ”något annat” är.


Förresten finns det inte en enda knapp i min stora stash som passar på min kofta... Det blir till att gå på knappjakt.

En sak i taget

Nej det är inte så enkelt, samtidigt som det är just det det är. Jag svor elaka ramsor åt en kommentar på mitt förra inlägg, för vore det så enkelt så vore det ju så enkelt... liksom.
Nej det är inte så enkelt, samtidigt som det är just det det är.

Jag sitter lite fast i tankemönster, samtidigt som jag ju så väl vet att det är jag som måste bryta dem. Jag får hjälp. Jag vågar se alltihopa nu.

Men snälla säg inte att "Det är väl bara att..." - för det är inte så bara.
Samtidigt som det är just det det är.

Idag har jag i alla fall kommit loss i flera ändar samtidigt. Det räcker inte för att trassla sig ända fram till knuten, men några måste-nystan är utredda, utpratade, avlastade och gjorda.

Som en liten bieffekt av detta röjande har jag nu två påsar böcker jag aldrig mer kommer att läsa vid mina fötter. Jag ger dem till loppis. Jag rensar ur. En sak i taget, ur mig, ur mina tankemönster, ur min bokhylla, ur min lista...

En sak i taget. Så enkelt Kan det vara.

(Till er som tycker att jag skriver kryptiskt och avhugget - Det är så just nu. Det kommer nog stickningar och andra betraktelser när några tankar landat. De måste få flyga runt så här just nu. Jag bara lastar av lite här.)

Framåt.

Huvudet är pressat och stressat. Tankarna är tvingade, tvingande. Samvetet är tungt och kliande, irriterande som en stor, fuktig yllefilt som kastats över mig. Yllefilten luktar gammalt och unket också bara för att göra liknelsen komplett. Forna synder gnager genom att visa på mönster jag är rädd att upprepa. Jag tror mig bli sämre av erfarenheterna i stället för bättre, hur bakvänt det än må låta.
Må sämre, prestera sämre, sitta fast, stirra i väggen...

Ibland är jag loss. Med tänderna i en macka täckt av nyplockade, smörstekta kantareller slappnar kroppen av. Med en kattunge i knät dansar tankarna runt i glada minnen i stället för att stå och skämmas i hörnet med all min oro.
I en oas, nästan ute på slätten, bland kattungar och kantareller minns jag ibland hur fantastiskt bra Jag är.

Det känns osm om jag sitter fast i mycket gammalt än, men ibland får jag glimtar av vägen framåt och jag längtar faktiskt efter att få ta av mig dumstruten och ta ett stort kliv ut ur oroshörnet, ut i en värld där jag får plats.

Jag, i ordets allra bästa betydelse.

facebook

Jag föll för trycket. De som vet vad jag heter kan nu hitta mig på facebook.com.

rough around the edges

Den här låten får mig att gråta just nu. Bra gråt.
Det här är bara en smak-snutt, men kolla gärna upp Teitur. Han är bra. Teitur – Rough Around the Edges

Hallå?

Jag är lite disträ när jag ringer på porttelefonen till min egen lägenhet i stället för att slå portkoden. Jag är lite disträ när jag faktiskt står där länge nog för att hinna undra varför ingen svarar och öppnar, innan jag inser att det är jag själv som inte är hemma än.