Sven

Varför måste jag göra allt knasigt så ini hoppsan ordentligt? Enda dagen det var utegångsförbud under alla de år jag bodde i Göteborg, var när Gudrun härjade... Då gick jag hem. Tillsammans med Josse. Igår fastnade hon och jag i stormen igen. Den här gången heter stormen Sven.

Vi hade varit hos svärmor och virkat dubbelstolpar och resan hem, som brukar ta en timme, startade ca kl 21. Vi var hemma halv tolv. När man åker bil i mörker med den sortens snöfall är det lite som att trycka på warpdrive-knappen i Enterprise, eller lightspeed-knappen i Millenium Falcon...

Vi såg ingenting. Så vi kröp fram så säkert det gick på en väg som försökte gömma sig i snö som liksom rann över den i vinden. När vi efter många om och men kom söder om Alingsås, tog det stopp. Vi bromsade in bakom bilar som stannade, medan utryckningsfordon tog sig förbi oss. Ingen ambulans tröstar vi oss med, men polis och bärgare och brandkåren kom för att hjälpa den som åkt in i räcket på E20. Mer än så vet vi såklart inte, men vi fick vänta på röjningsarbetet nära en halvtimme.

Men vi var nästan framme hemma hos mig i alla fall... om det inte hade legat ett träd över vägen 2km härifrån. Stort träd. Som en portal som man eventuellt hade kunnat köra under om man hade vågat, men njäe, riktigt så många skrapmärken ville vi inte ha i taket på Josses bil. Vi fick köra runt. Ut på E20 igen och upp genom Tollered. Ytterligare nära 20 min. Förutom två rådjur som stod mitt på vägen och verkade undra varför världen snurrade, så var det inga fler hinder på vägen, så vi kom fram till torpet och Josse släppte av mig. Sen skulle hon ju vidare hem till henne... Jag fick henne att lova att köra lika försiktigt och smsa när hon kom hem och erbjöd henne en säng hos oss, men livet väntar sällan på stormar och hon ville hem. Men telefonen ringde fem min senare. Det stod en bil i vägen och i en backe som inte kom därifrån... Så Sven bestämde att vi fick en nattgäst i natt.

Tegeltaket har låtit som om det gjort vågen i natt. Skorstenspipan har letat efter sin ton. Och nedkrupen under täcket har jag legat och tänkt mig torpet som en liten, fast punkt i en snurrande värld...

om en trasig tå

Tån var trasig. Jättetrasig. Det visar sig att läkarna inte berättar allt när de hoppas på det bästa, men fruktar det värsta. När jag fick ha gips till knät i fyra veckor pga en bruten stortå, så förstod jag ju att brottet var lite knepigt, men det var inte förrän igår, när jag fick ta bort gipset, som jag fick veta hur läkarna funderat.

Stortån gick av i en spiralfraktur ovanför leden man böjer själva tån med. Tå-toppen ramlade in och lutade sig på de andra tårna. Läkarna diskuterade eventuell steloperation redan när jag var på akut-besöket. Men tån har läkt rakt. Bättre än väntat. Jag kan inte böja den alls (än), men fortsätter den läka så här fint blir den nästan som förr. Nästan.

Men jag har blivit av med gipset! HURRA!

Men det var nära att jag fick ett nytt lite mindre gips igår. Sen ändrade han sig till "ett litet stödbandage i alla fall". Sen ändrade han sig igen till "ingenting, men då får du vara väldigt försiktig". Så nu är jag fri! Men försiktig. Om man ska hårddra det doktorn sa, så blir det ungefär "Om du överanstränger tån eller snubblar de närmaste tre veckorna så stelopererar vi den."

Så man skulle kunna säga att min respekt för trösklar nu är aningen överdriven, men samtidigt hälsosam.

Twostep

Låt mig få presentera Twostep!

Ett set med mössa och muddar gjorda i mjukaste Cherish från Easyknits, men med stumpar av färgglada restgarner som visar upp sig i en lite skojig konstruktion!

Precis som förra året gör Jon en liten mönster- och receptbok från Easyknits till jul. I årets upplaga av "Knits & Kibbles" fick jag vara med!

Jag blev jättesmickrad och glad och extra roligt är det med ett litet projekt jag själv är så väldigt nöjd med. Det är inte århundradets designrevoltion på något vis, detta lilla set, men lite annorlunda trots "vanlig mössa" är det ändå.

Mönstret i den lilla boken är såklart på engelska och jag råder alla som gillar färgglada accessoarer och smarriga kakor att köpa boken. MEN mönstret finns även på svenska och då köper man det direkt av mig via Ravelry här.


Hoppas ni tycker om mitt lilla påhitt och visa mig gärna om ni twosteppar nåt!

qiviut

Det finns ull. Och så finns det fin ull. Och så finns det fantastisk ull. Och så finns det kashmir. Och så finns det qiviut - som är ull av myskoxe.

(Bild från http://www.alaskaone.com/wildlife)

Det är inte helt konstigt att det är en mycket dyr och ovanlig sorts ull. Kan du tänka dig någon slänga en myskoxe över knät och klippa ullen av den? Inte jag heller. På en del ställen samlar man ullen myskoxen fäller, men nu finns det också ställen som kammar myskoxar. På Grönland till exempel. Och i Alaska.

Min far har varit på semester i Alaska och idag fick jag äntligen hämtat ut min födelsedagspresent som han köpte åt mig där - på myskoxfarmen. Jag hade fått förvarning om att vänta mig garn, men han gav mig en än värre utmaning också... Kardad ull. Jag har fått qiviut att spinna av!

Jag är fortfarande nybörjare vid min spinnrock. Jag lär mig nya saker med varje drag i fibern och jag låter det "bli som det blir" en hel del. Så den här fibern kommer att få ligga till sig ett tag. Jag kommer inte att våga. Inte innan jag har lite mer självförtroende som spinnerska. Men wow... vilken ull.

Och jag fick garn också. I ren qiviut. Jag har fått 50 gram av det inte allra tunnaste, utan 380 m på drygt 50 gram (2oz). Perfekt för en mellanstor sjal. Garnet är mörkt skogsgrönt och det var inte direkt lätt att fånga på fotografi, men direkt under lampan på hallmattan anar man dess gröna färg, även en afton i december.

Nu återstår det angenäma problemet att välja Precis Rätt sjalmönster för den varmaste sjal jag någonsin kommer att sticka. Det kanske blir en lösstickad cowl av nåt slag för såna använder jag mycket nu... Det blir nog en del surfande på Ravelry framöver, för mina fingrar vill prova att sticka i qiviut!

1 advent

Glad advent.
Jag har skrivit flera år i rad om vad advent betyder för mig. Mer än jul.
Advent var länge min egen trygga frizon av tradition. Tradition jag skapade själv blandat med tända ljus, stjärnor och röda detaljer. Inga måsten. Bara lite lugn med tända ljus, tid att tänka och en anledning att göra lite extra fint omkring sig. Idag pyntar vi lite på torpet och tänder det där ljuset. Men nu är det vår högtid. Idag önskar jag mig mindre lugn, märkligt nog. Jag börjar bli skogstokig här. Vill vara i farten igen. I morgon blir jag kanske av med gipset - Håll tummarna för mig. Så min lilla önskan vid första ljuset är i alla fall hälsa och energi... 

Pondsjalen färdig

Det är svårt att fota en liten sjal med mycket mönster på sig själv... Så jag la den på en väska.

Och som vanligt kommer det alltid en katt och vill vara med...

Sen borde jag ha tagit på mig en helsvart top, innan jag försökte mig på det här i spegeln:

Så jag hängde den på Athena (ja, provdockan heter det), men det blir ju inte direkt roliga foton.
Men man ser hur fin den lilla sjalen är.

Nu vill jag sticka en större i tjockare garn. Och när den är klar vill jag kunna skutta runt och ta roligare bilder... 

Come along Pond!

Något jag aldrig skrivit om här är Doctor Who. Jag gillar Doctor Who. Jag hittade ett mönster med Doctor Who-referens i namnet, så jag kunde inte låta bli. Come Along Pond! heter mönstret. Egentligen ska man göra den på stickor 6mm, men jag valde att hålla mig till favvostorleken 4mm och göra den lite mindre. En spetssjalett blev det. Nu ligger den och blir blockad och åh! Spetsmönstret dansar! Jag ska visa den igen när jag kan ha den på mig...

Det här var inget nybörjarmönster. Låååånga rapporter med spetsmönster på rät- och avigsidan. Men designen har omsorg i sig. Jag blir alldeles glad över små extra symmetrier och omtänksamheter om stickerskan i den här... Hittade ett litet fel i diagrammet, men det var lätt att hitta då logiken i mönstret är tydlig.

Garnet är Easyknits Deeply Wicked (som vanligt...). Jag älskar hur vackra och skarpa maskor det här garnet ger och hur levande färgen är i Easyknits semisolids. 

presenter

Jag är inte världsbäst på att få presenter. Jag rodnar och ber nästan om ursäkt medan jag sitter och öppnar paket och andra ser på. Som vid födelsedagar. Nej, det har inte alltid varit så. Jag är enda-barnet och har nog njutit min beskärda del av att ha blivit bortskämd genom åren, men det blev jättetydligt förra veckan då vännerna var här och öste lyxiga gåvor över mig. "Åh tack! Jag har nog nåt garn du skulle gilla som tack...", "Åh tack, men jag har ju inget åt dig..." sa födelsedagsbarnet. Missförstå mig rätt - Jag blev Jätteglad. Det är bara den där känslan av att öronen är Väldigt Röda när klassen sjunger Ja Må Hon Leva som kommer tillbaka med den sortens uppmärksamhetsfokus.

Då jag blivit lite prylallergisk och konsumtionsbantande på en hel massa plan, så är jag lite extra nöjd över årets klappar. Mycket hantverk. Mycket omtanke. Garn, fiber, handstickat och ytterligare en av Maria Carlanders "skål med pip" som jag fick av fina Johanna. Just skålen kom inte med på bilden. Inte heller en härva handspunnet garn från Amanda och en härva Fyberspates Scrumptious från Paulina.
Men bilden visar ändå hur löjligt bortskämd jag blev i helgen.
Fina kardade fibrer från Jämtland i naturtoner och lite vinrött från Kamilla. Jag ska nog ha alla nyanserna i samma garn... Ett fårskinn (!) och handstickade sockor från Ikan, mer handstickat från Johanna och mer handfärgade fibrer från Amanda.

Det ligger dessutom lyxigt garn och väntar på mig på paketutlämningsstället. Jag kommer åt det i morgon. Då har jag firat födelsedag i över en vecka. Jag är extremt bortskämd.

Om man sedan tänker på knappskatten jag fick av svärföräldrarna, fårskinnstofflorna från maken och klädbidrag till Gudrun Sjödéns prickiga vinterkollektionskläder från mamma... Den här födelsedagen var en jackpot. Helt klart. Jag som inte ens är särskilt bra på att ta emot presenter... 

tryggare kan ingen vara

Jag brukar bjuda alla. Jag brukar vilja vara med överallt. Jag brukar vilja.
Jag har inte velat, så jag har gömt mig i mitt torp och känt efter en massa...
I år valde jag att fira min födelsedag, med några vänner som kommit att kännas som en egen sorts familj. Alla i familjen kunde inte komma, så vi satt här och saknade några, men mest har jag njutit av att känna igen mig själv i helgen, tack vare tre fina, nära som jag är trygg i närheten av.

Kamilla var här och spred leenden och inspiration. Och så berättade hon om skrubben under trappan och så fyndade hon en kamera. Hon är ett fynd hela hon.

Amanda var här och i hennes sällskap slappnar man av och är trygg. Se bara på Rolff. Vi pratade vi om drömmar nära och drömmar längre bort. Hon är en dröm hela hon.

Johanna var här och med henne i rummet andas man liksom lugnare, medan hjärtat slår glada volter. Hon gav husdjuren röster och stickade varma vantar. Hon är varm hela hon.

"Det är en kockmössa, säger hon"

Kort sagt: Tre av de mysigaste jag vet har varit här i helgen och gjort mig lite helare inuti.
Min nära J var här på middagen igår också och jag kände mig rik. TACK för att ni kom älsklingar.

Nu har de åkt hem och torpet känns öde. Rolff, som älskar att vara i händelsernas centrum, saknar dem nästan lika mycket som jag. 

matchat

Det är viktigt att matcha katt och inredning...

krokodilfjäll

Med foten i paket har händerna fått tid att experimentera med garn. En del har blivit rent knasigt. Små provlappar och tester har det blivit. Men den här är jag stolt över.
Jag har virkat!

Mönstret heter Eder Yoke och i mönstret finns en fiffig bildbeskrivning på hur man gör dessa krokodilfjäll. Jag, som verkligen inte är någon virkerska, lyckades på första försöket. Garnet är tretrådig svenskull från Svarta Fåret. Det görs inte längre. Det är synd för jag gillar det skarpt. Tur att jag har lite mer i lager än...

Nu drömmer jag om att hitta den perfekta tunna, svarta eller klarröda trenchcoaten, för den här ihop med en trench skulle vara optimalt som ytterplagg tror jag... 

regnbågsmuddar

Jag stickar. En hel del. Mycket experiment och test, men en del blir små projekt också. Ett par är lite hemliga ännu, men de här muddarna kan jag visa upp! Enklast möjliga i rester av de allra finaste garnerna. Det ljusgrå är Cherish från Easyknits och ränderna är i regnbågsrester i Deeply Wicked. Modellen heter Rolff och är det finaste och käraste som går på fyra ben.

Jag har haft dem på mig sen de blev klara, och jag ville nästan inte ens låna ut dem till fotomodellen. Nu tar jag på dem igen.

uppdatering

Här sitter jag med en gipsad fot i högläge. Kanske läge att blogga lite av allt jag har att blogga om.

Jag har funderat mycket på den här bloggen på sistone. Vad är den egentligen? Många verkar tycka om den... Vad är det man tycker om?
"Alltid personligt, aldrig privat" är ett motto jag alltid haft om bloggandet. Och jag tror det är i det perspektivet som det inte blivit så mycket bloggat på sistone. En hel del av vad som tänkts och funderats den här hösten är helt enkelt mer privat än vad bloggen vill vara. Så då har det varit lite tyst här, trots att så mycket har hänt.

Andra saker har helt enkelt varit andras historier att berätta, men nu har en del saker ramlat på plats, så jag kan få berätta också. Så var börjar jag?

Tja, jag kan ju börja med att förklara den gipsade foten. Det är så fånigt. Jag skulle gå från vardagsrummet till köket i förrgår kväll... Det var inte mer än så. Men vardagens små handlingar kan bjuda på oanade äventyr. En katt svansade runt mitt ben, och jag ville ogärna kliva på henne. Så jag tog ett snubblande steg framåt ut ur rummet, lade vikten på höger fot och drog vänster fot efter mig. Det var en tröskel i vägen. Nog för att det gör så in i hoppsan ont att slå tån i en tröskel, men det här... blev värre. De där allra ondaste sekundrarna då man skriker svärord gick liksom inte över. Det visade sig att jag brutit stortån. Och eftersom mina fötter ska vara så jävla speciella hela tiden, så var det inget enkelt litet brott rakt över, utan ett vridet, diagonalt brott som gjorde att tån skevade. Efter nästan en heldag på akuten med två besök hos röntgen, en lokalbedövning och lite brottning med bruten tå, så satt jag där med gips till knät. Jag måste skratta åt det. Det är ju bara en stortå...

Men den brutna stortån gör att jag inte kommer iväg till ett stickcafé i kväll, som jag hade sett fram emot. Nu kommer den där historien som jag ville att den skulle börja hos någon annan innan jag berättade den. Mina svärföräldrar har flyttat till ett mindre hus och med i köpet var också "Ingers garnbod" som numera heter "Kirstens garnbod", då svärmor tagit över den. Vi har alltså fått en garnaffär i familjen!

Nej, det är svärmors äventyr det här, så ställ inte frågor om garnboden till mig! Ni kan kontakta boden via Facebook och via bodens blogg. Där finns också telefonnummer.
Och på bloggen syns en del av sortimentet. Det är jag som tagit bilderna, så jag snor ett par och visar här också.

Garnboden är etablerad sedan länge och Inger som hade den innan brukade stå på Nosebro marknad och sälja garn bland annat. Det ska inte svärmor göra, men i övrigt kommer den lilla butiken att vara sig ganska lik, men, antar jag, bli mer och mer Kirstens allt eftersom.

Till den här historien hör också en av mina historier om hösten, som jag inte tänker berätta i sin helhet. Men jag blev sjukskriven på 25% i ett par månader, för att hjälpa mig komma på fötter och framåt på ett bättre sätt än innan. Innan ni frågar, så hände många saker samtidigt och jag hann inte riktigt med att bearbeta det på ett bra sätt och det är allt jag kommer att säga om det. Hur som helst ledde sjukskrivningen till en ledig dag i veckan, och jag använde den till att åka till svärföräldrarna och hjälpa till. Men de får ursäkta, då min hjälp var nästan mer för min skull än för dem, men om de kände sig hjälpta av den så är det en bonus. Jag har sorterat deras böcker in i deras bokhyllor och jag har sorterat garner, band och knappar i garnboden. Rent terapi-arbete. Fokus och koncentration på här och nu. En begränsad, tydlig uppgift i händerna. Alla borde ha böcker att sortera i rehabiliteringsprocesser!

Garnboden har många skatter och knappskatten är den jag nästan förlorat mig i. Wow! Här finns kappar från hela förra seklets olika modeperioder och familjen har haft riktigt roligt åt mig där jag stått och plockat och sorterat. Och jag har fått en födelsedagspresent som heter duga... Min knappsamling är inte en knappsamling längre, då en liten (som inte är liten) utsorterad del av knappsortimentet har flyttat hem till mig. Så fint är det att det är mycket möjligt att jag har med en liten knappbutik på stickevent framöver!

lugnet före stormen

Den här stunden ska jag försöka minnas. Den är märklig. Prognoserna sa att stormen skulle nå Göteborg kl 16. Det var sju minuter sedan. För ungefär 10 min sen slutade det regna här. Tvärt. Som om någon vred av kranen. Sen stannade vinden. Gråa skyar rusar högt över torpet och det är inte någon tvekan om att det är Väder på gång. Men här, nere på marken, är det helt stilla. Helt. Stilla.

Det är märkligt tyst då vi hört både regnet och vinden hela dagen. Talltopparna som svajat senaste timmen står i givakt och verkar inte känna minsta vindpust alls. Just nu. Trots hastigheten på molnen där högt ovanför dem.

Snart sänker sig vädret ner över oss. Så känns det.
Jag ville blogga om känslan för att komma ihåg den. Så här känns Väntan när hela tillvaron väntar.

Nu ska jag sätta mig och titta ut. Och vänta på vädret. 

jag samlar

Jag är lite tyst online, för jag försöker samla mig. Bli samlad. Och jag hoppas ha nåt att berätta när jag samlat klart.

En hel del har hänt, men en del av det sparar jag på. En del saker måste berättas om i rätt ordning och jag inväntar inledningskapitel i en del historier som inte bara är mina.

Jag halkade igår. Blöta löv på vått trä blev glashalt och fötterna försvann under mig. Skrubbsår och blåmärken i handen, på armen och på låret. Inget allvarligt.

Just nu går tiden i en så märklig fart. Jättefort och jättelångsamt på samma gång. Jag räknar dagar och har koll på kalendern samtidigt som veckor och dagar verkar passera utan att jag märker det. En del saker på jobbet går som på räls. Jag är kompetent, på rätt plats, kan min sak. Annat är märkligt omöjligt, diffust och nytt för mig. Jag låser mig och frågar om hjälp.

Skrubbsåren och blåmärkena från igår blev någon slags fysiskt bevis på Söndagen. De kommer att läka lika fort som skrubbsår och blåmärken brukar läka, och jag log märkligt åt tanken på att märkena efter söndagens vurpa kanske kan hålla fast tiden åt mig lite. Förankra mig i nuet lite mer. Symboler för tid i sårskorpor och gulnande blåmärken? Tja, jag är nog lite galen.

Jag ser Rolff bli vän med svärföräldrarnas Rambo och är stolt över hur långt han ändå kommit sedan han kom till oss. Det där första året var ingen barnlek... Och så undrar jag hur tid ter sig för Rolff? Hur minns han allt som hänt? För minns gör han, det märks ibland, men samtidigt verkar han helt ha förträngt annat... Lite som jag kanske. Lite som de flesta.

Jag vill skriva om knappar, för jag har sorterat knappar hela helgen! Jag har fått en knapphimmel att hälsa på i, och en hel del av den har följt med mig hem. Min knappsamling är mer än en samling numera och bland knapparna var jag bara knappglad en stund.

I stickningen är jag garnglad. Jag stickar mest mössor. Ja, jag samlar på mössor snart. Jag har stickat sex stycken i höst hittills. Det blev en till mig själv i alla fall till slut. Jag kommer att berätta mer om den, när de matchande muddarna är klara och när det fotats lite och sånt där stickbloggigt ni vet...

På jobbet är jag stundtals riktigt jobbglad! Hemma är jag alldeles trygg-och-lycklig-glad för det mesta. Men det är svårt att samla alla sorters glad till bara glad. För jag är trött, lite vemodig, avundsjuk, less, låst, rätt förbannad, lite besviken och ganska knäpp också. Och det lyckas liksom inte bli nån riktig vila eller tillvaro i nån av de där känslorna just nu.

Ja, jag är nog lite galen. Och det är nog liksom bara livet som pågår. Men ändå...
Jag hade velat vara lite mera... samlad.

Så medan jag samlar mig, så är jag lite tyst online.

omtänksamt

Den bästa känslan. Att förstå att någon annan har tänkt snälla tankar om en. Ett oväntat sms med något som får mig att le (Johanna, du är mästarinna på såna!) eller en komplimang, några snälla ord eller en liten present som tydligt visar att någon tänkt på mig. Små bevis på omtänksamhet är som jättestora varma kramar, för alla de där snälla tankarna sitter liksom fast i det där snälla ordet, den lilla grejen jag fick eller i berättelsen någon berättar som börjar med "Det här roliga hände idag, och då tänkte jag på dig..."...

För ungefär en vecka sedan hamnade en sån där liten present i min hand. Och den hade samlat på sig omtänksamhet i flera lager, så nu är de här tre små drakarna nästan magiska drakar, för de kom till mig med en omtänksam historia:

Jag skulle ha åkt med Stickfest i Väst-gänget till Tallinn. Det var planen. Men av olika anledningar blev det inte så. Jättesynd på många vis, men det blev bra på andra sätt i stället. Men visst var jag lite besviken... Men så visade det sig att jag var jag var med på den där båten i alla fall, för det var nån som tänkte på mig där, och det rörde mig till ett nästan tårfyllt leende. Fina Päivi hade fixat ihop dessa små drakmarkörer till mig, som tack för vad hon tycker är bra jobb med Online Stickcafé. Men så var jag inte där. Dumma jag. Så Päivi lämnade drakarna till Linda, som lovade ge dem till mig. Så jag har inte ens fått tackkrama Päivi! För de här drakarna och den där tacksamma, omtänksamma tanken som Päivi laddat dem med, var både vältajmad och oväntad. Ibland betyder en oväntad liten gåva mer än vanligt, och den här fick jag på helt rätt dag. Tack Päivi! Omtänksamt av Linda också att vidarebefodra omtanken!

Idag ska jag försöka bjuda på extra leenden och kanske en oväntad kram eller två. För omtänksamhet växer när man sprider den... Kram på er alla bloggläsare!  

ord i oordning

Jag bloggar oregelbundet. När  jag har något att säga. När en tanke malt ett tag. När jag har en bild jag vill visa, eller något färdigstickat. Just nu maler min hjärna kring ett inlägg om tacksamhet i allmänhet, centrerat kring en liten oväntad gåva i synnerhet. Det är på gång.

Men orden bråkar med mig just nu. Både i bloggen och på jobbet. De vill inte ställa sig på rad som jag vill att de ska. De kommer klumpvis och i oordning, och skrivandet blir ett redigerande mer än ett skapande. Det står stilla, knådas, rycks lite, tar lång tid. Flödet finns inte riktigt.

Så det där inlägget är just nu en rad lösryckta fraser och nån sorts tanke om ett upplägg, som snart har landat. Under tiden försöker jag jobba. Skriva. Det flödet är just nu helt vansinnigt trögt. Jag använder bloggen som andningshål för jobbtexten. Lastar av några orediga ord här, för att få ordning på några fraser där. Vissa dagar hamnar fler ord i bloggen än på jobbet. Även om jag siktat och fokuserat jobb. Jag blir förvånad och lite arg på mig själv över sånt. Men man gör så gott man kan. Och dagar då både blogg och jobb står nästan still... så blev jag glad då jag hittade en lista att fylla i hos Amanda. I en lista kan man ruska av sig några ord som har fastnat utan större ansträngning. Och kanske får det lite av det andra att lossna och flyta en stund. Jag hoppas på det.

Låt som när du är ledsen sörjer till? Vänder mig sällan till musik på det sättet. Tystnad är nog "ljudet" jag sörjer i.
Beroende av: Kramar, leenden.
Vem behöver du mest just nu? Tobbe. Utan honom skulle det vara kört känns det som.  
Vad tror folk om dig? Att jag är glad och energisk och tycker allt är roligt.
Stämmer det? Långt ifrån alltid. Tyst och grubblande är jag ofta, men i ensamhet.
Vad får du oftast komplimanger för? Mina stickningar, mina handledningskommentarer på jobbet.
Brukar du skratta för dig själv? Inte bullrande och högt som när jag är med andra, men absolut.
Vad står det i ditt senast inkomna SMS? Det är en smiley från Ulla på Vuxenskolan.
Nästa mål i ditt liv: Att bli klar med avhandlingen. Men innan det bara klara av den här vintern med förståndet i behåll.
Hur svarar du i mobilen? Lisa.
Vem ringde dig senast? Tobbes mormor.
Antal timmar sömn inatt: ca 7, men inte i sträck. Jag har vaknat några gånger.
Brukar du komma i tid? Ja. I god tid. Jag brukar sitta och vänta i förväg.
När mår du bra? Bland vänner. Med stickningen i handen. I Tobbes famn. När jag är trygg.
Hur känner du dig nu? Trött. Det är känslan som just nu ligger ovanpå det mesta annat.
Vanligaste färg på dina kläder: Svart, med något färgglatt som bryter av.
Var du aktiv i skolan? Ja.
Favoritdryck på morgonen: Kaffe!
När brukar du oftast gå och lägga dig? 11-tiden... 
Är du blyg? Nej.
Sysslar du med någon idrott: Nej, men jag borde... Raska promenader och lite löpning försöker jag få in i mina rutiner.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet? Nej. Jag trodde nog på det, men eftersom jag inte blev kär i min själsfrände förrän typ 47e ögonkastet, så tror jag mer på långsamt växande kärlek som kan bli hur stor som helst än på störtförälskelse (som förvisso är häftigt, men mindre tryggt).
Är du bortskämd? Ja. Som fan. Jag bor i mitt drömhus med mannen jag älskar. Jag är privilegierad och trygg. Jag har allt jag behöver och väldigt mycket därtill. Jag har det egentligen alldeles för bra, så jag försöker dela med mig.

en höst

Jag älskar hösten.

Ljuset, färgerna, luften... Särskilt den här hösten. Bilderna i inlägget är tagna över två veckors tid (med mobilen) och jag älskar allt jag älskar med hösten lite extra i år. Alla färgerna sitter kvar på träden länge, och ligger inte i gyttjig sörja i rännstenen efter bara några dagar. Förra året förstörde några dagars skyfall de här magiska gula dagarna, då hela världen lyser. Jag älskar hur vacker första frosten är och jag älskar hur morgondimman avslöjar varenda spindel, då morgondimmiga spindelnät hänger som slöjor på nästan allt och gnistrar i gryningssol.



Jag älskar att jag får klä mig mer i lager på lager, använda mer stickat, bli inspirerad till en massa små stickprojekt... Tända ljus och tända i kaminen. Mysiga kvällar inomhus.

Varje årstid har sin skönhet och jag älskar dem alla - på sina sätt.
Jag försöker fokusera på det. På nuet. På den vackra hösten. På det jag älskar med den.
För det är egentligen mer komplicerat än så.

För jag hatar hösten. Också. Särskilt den här hösten.
Jag hatar att jag väntar. Och att väntan går genom mörker och kyla innan det blir ljusare igen.

Jag hatar att arbetet kräver mer ju mörkare det blir. Jag hatar att energinivåerna dräneras och att fingrarna fryser på tangentbordet. Jag hatar att trädgården vissnar. Att det blir blött och grått och platt. Jag hatar att skrapa rutorna på bilen. Jag hatar att behöva kliva upp innan det har ljusnat...

Men så är jag också alldeles extra trött den här hösten, så allt det där blir mer påtagligt och känns lite tyngre än vanligt. Men den här hösten hade känts än tyngre om den inte varit så vacker, så förhållandevis ljus, så sprakande färgglad. Det kompenserar gott. Till en viss del.

Höst. En hatkärlek i brinnande orange. 

stickade gåvor

- Kan du sticka en (valfritt plagg) till mig?
- Nej, men jag kan lära dig sticka. 

Det är så jag svarar. Varje gång. För jag vet, att så fort jag tar någon form av beställning slutar just det projektet att vara roligt på det sätt jag behöver att stickningen är. Ett dåligt samvete till är det sista jag behöver, så jag säger nej. Varje gång.

Det betyder inte att jag inte stickar presenter, men oftast fungerar det så att jag stickar nåt... som råkar passa någon annan. Inte bara i storlek, men säger sjalen att den är mosters, så är den det. Säger koftan att den vill bo hos mamma, så får den det. Skriker den nya mössan att den skulle passa på en vän, så skickas den till en vän. Ibland nästan mot min vilja.

Den grå koftan med skorstenskragen svek mig häromdagen. Den var skitsnygg på Mia, så den följde med henne hem. Jävla kofta. Jag försökte verkligen att jobba på vår relation, men de där axlarna ville inte sitta som den smäck de skulle, så jag drog och justerade och grejade, men det blev inte alldeles... bra. Jävla kofta. Som jag älskat den. Maska för maska i fårdoftande HLK-garnet. Dyrt var det också och jag hade liksom sparat till Fattigskogen för att faktiskt shoppa garn igen. Och favoritknapparna sitter i den också. Keramik. Gröna. Tur att jag har fler knappar, som jag kan ha på en ny grå kofta för... Mia slängde på sig den lite så där bara och den såg ut som om den alltid varit hennes, och då är den det. 

Hejdå koftan...

Jag tror inte det finns ett bättre sätt att förklara att jag stickar för stickningens skull. För avslappningen, för utmaningen, för kreativitetens, för garnets, för känslans, för detaljens skull, men väldigt sällan för det färdiga plagget i garderobens skull. Det finns inget finare än att själv ha gjort något fint, men det kan ibland bli ännu finare på någon annan även när man tänkt ha den själv.

Kanske börjar det här sättet att tänka om prylar att smitta av sig på mitt låg-konsumtions-rensnings-tänk om livet i övrigt. När jag rensar hemma hittar jag presenter. Då kan jag bli alldeles glad av en pryl jag inte ens vill ha kvar, för jag kan göra någon annan glad med den.

Fast nu vill jag verkligen ha en grå, assymetrisk kofta... som passar perfekt på mig.