700 meter skratt

Jag pep. Magen krampade. Tårarna sprutade.

Jag skrattade hela vägen mellan Palladium och Vasaplatsen. Jag skrattade så det gjorde ont. På ett bra sätt. Hon är hemma igen.

För de som inte hittar i Göteborg, och därmed inte vet hur långt det är mellan Palladium och Vasaplatsen, kan man beskriva skrattattacken så här:

Vi kliver ut från bion efter ”Oceans Twelve” cirka halv midnatt. Jag har ett fånleende på mig när jag lyfter rumpan ur biostolen och deklarerar att jag ska ha den minen i en vecka. Minst.
J - ”Men han är en kass skådespelare!”
Jag – ”Ja, han är bara Eddie liksom. Jag älskar honom för det.”
J – ”Ja, precis. Underbart kass var han”
Jag – ”Mm”
Det fåniga leendet byts ut mot ett lite lagom lyckligt fniss. Det är Eddie-effekten som har den inverkan på mig.

Femtio meter till Kungsportsplatsen. Jag vet inte vem som säger vad, men alltihop är egentligen ett samtal mellan mig och J. Samtalet handlar om Johan Widerbergs inhopp. Snygg liten scen, och han är bra mycket bättre skådespelare än Eddie. Och när han ringde sen… ”Hello, it’s Johan…” Ja, han hette sitt eget namn! Med svenskt uttal! Jo-han liksom. En stavelse i taget. Gick inte att ta fel på. Vet inte varför det var så kul, men fnisset byts mot det första skrattet precis när vi går förbi busskurerna på Kungsportsplatsen.

Och Big Fish-pappan var med! Ja, och då gråter man nästan bara man ser honom för man tänker på badkars-scenen i Big Fish. Den är så fiiiiin. (I kör, som om det vore inövat: ) ”Ja, fiiiinaste scenen i HELA filmen!” Skrattet byts till gapskratt och de första tårarna kommer.

Nu är vi framme vid det första rödljuset på Göteborgs berömda Aveny. Ytterligare ca 100 meter bort. Jag är dubbelvikt av skratt. J fnissar hysteriskt.
J – (mycket lycklig röst) ”Å det är grönt ljus!” (halvt steg ut i gatan och byte av tonläge) ”Fan!” Vi stannar på vår sida av gatan. Gubben lyser röd och vi frustar, piper och tjuter av skratt. Folk ler så där roat och avundsjukt när de passerar.

Ytterligare 100 meter upp på Avenyn passerar vi innekrogarna där bratsen hänger i klasar runt sammetsrepen. Skit i dem. Vi har kul på trottoaren.

Vi svänger runt hörnet vid Valand, där Avenyn korsas av Vasagatan. Vi har väl gått närmare 500 meter nu och allt vi säger verkar vara roligt. Vi diskuterar hur vi skulle förklara för de förbipasserande och för vänner vad vi skrattar åt och varför jag ser så fånleende lycklig ut, och återigen utbrister vi i kör, i falsett: ”Jag har sett Eddiiie!” Nej, vi hade inte övat innan, vi bara säger samma sak samtidigt ganska ofta, och nu brister det totalt. Jag måste ta stöd mot husväggen och tårarna sprutar. J skrattar nog lika mycket åt mig som åt samtalet, och det gör nog jag också.

Min mage värker när vi når Vasaplatsen, som jag gissar ligger cirka 200 meter upp på Vasagatan. Mitt ögonmått är inte det allra bästa, men det är en spårvagnshållplats bort i alla fall. De senaste 100 metrarna har mest gått åt till kärleksförklaringar. Vi är båda lika löjligt tacksamma åt att ha den andra att skratta så här med.

Js buss har slutat gå för natten. Orden ”har slutat gå” får en klocka att ringa i mitt huvud:
Jag – ”Vad är det för melodi? ’Har slutat gåååå…’ Hm… Jo! Nu vet jag!”
J – ”Va?”
Jag – ”Har slutat gå. Galenskaparna.” (Jag skrattar fortfarande hysteriskt så jag liksom hickar fram ett ord i taget.)
Båda börjar efter den lilla ledtråden sjunga i kör: ”Det är Vattenpumpen Gerd…” Längre kommer vi inte. Vi piper av skratt. Kan man tänka så här lika?

Jag känner mig berusad, vilket antagligen beror på någon slags syrebrist. Jag har trots allt skrattat konstant i ungefär en kvart. En lite udda idé dyker upp i mitt huvud:
Jag – ”Jag skulle vara ypperlig reklam för UNF!”

UNFs nya slogan skulle lyda: -Skippa spriten! Skaffa rätt vänner i stället!- Jag tror den skulle funka. Jag har då aldrig skrattat så äkta, så mycket, med hjälp av alkohol.

Det var historien om promenaden från Palladium till Vasaplatsen. Sen promenerade vi hem därifrån eftersom det inte fanns några bussar. Vi fortsatte skratta, diskutera filmen, prata om julmust, galna släktingar, citera Karl-Bertil Jonsson… med mera. Men julfirandet som jag just är hemkommen från ska jag skriva om en annan gång. Just nu ville jag bara skriva om vår skrattattack, och genom den försöka förklara hur underbart jag har det som har hittat en vän som J.

Hur filmen var? Tja… Eddie var med.

smörgåsbord

Nästa Harry Potter-film kommer att bli rena rama smörgåsbordet. Jag och J kommer att halka ut ur biosalongen stönande. Ellar vad sägs om Gary Oldman (Sirius Black), Alan Rickman (prof. Snape), Ralph Fiennes (Lord Voldemort) och Jarvis Cocker som bandmedlem i Weird Sisters. Och så Ron förstås som inte vill steppa för spindlarna.
Smörgåsbord, jag tackar!

ljus och blåsa

Tredje advent missade jag i alla fall inte. Jag har precis tänt ljusen i köket och suttit vid mitt köksbord och läst lite. Det hör till ovanligheterna att jag sitter i köket. I en etta med en bekväm soffa och julpyssel över köksbordet, så sitter man allt som oftast i den sköna soffan. Inte omringad av snörstumpar, julpapper och pysselattiraljer. För jag har ju tillbringat stora delar av kvällarna vid mitt köksbord den senaste veckan sysselsatt med en av mina favoritsysslor inför julen; Jag har slagit in julklappar. Årets julklappar blir så fina så! Det kan låta dystert, men de är så fina med matt svart papper, svart papperssnöre och med hängande röda etiketter med en liten metallram och en liten halmfigur fastlackad i knuten av varje paket med rött lack. Men igår lyckades jag droppa en stor droppe lack på fingret och idag har jag en brännblåsa som för tankarna till bubbelplast. Den är perfekt droppformad och det är svårt att låta bli att pilla på den. Aj.

Vår familj rimmar på alla presenter också. Det blev skojigt rim-komponerande igår till kusiner som ska få kylskåpspoesi. Jag slängde upp en näve av mina magnetord på bordet. Sedan letade jag reda på ett par ord som rimmade och satte dem sist i raderna. Resten av versen består av ord jag valde på måfå och skrev på etiketten. Mystiskt, men tjusigt.

tysta smyga trygg mot mystisk
blott trots över är elektriskt

Men den versen rimmade jag igår. Innan jag öppnade boken idag (Douglas Coupland: Hey Nostradamus – jag läste äntligen ut den och den var underbar!) så rimmade jag ju till mitt adventsljus.

Jag funderade en stund på fenomenet att fira advent, att fira tiden innan ankomsten, att fira att man längtar på ett sätt. Att ha något att se fram emot är viktigt i mitt liv, men julen har jag slutat se fram emot på det sättet. Jag firar gärna den pyssliga och mysiga tiden innan jul, men julen själv är alltför nära förknippad med känslomässig stress att jag gärna skjuter den på framtiden ett tag till. Mitt rim idag handlade därför om längtan:




Ett ljus för att längta till
för förhoppning och för tro
på en julhelg som jag vill
fira i lugn och ro

kärlekskamel

Jag var ute och tog en öl med bandet igår.

Jag tycker det låter så trevligt att jag har ett band. Vi har bara repat tre gånger hittills, men vi har jätteroligt ihop och det ska nog låta riktigt bra en dag. Vår gitarrist är en av mina nära vänner, men de övriga två har jag mest pratat musik med hittills, så igår var vi ute på en lära-känna-varandra-lite-bättre-kväll. Vi hade hur skoj som helst och vår basist lärde mig ett nytt och mycket användbart uttryck: Kärlekskamel.



En kärlekskamel lagrar kärlek inom sig på samma sätt som kameler lagrar vatten. Dock utan kärlekspuckel. En kärlekskamel kan på det här viset hämta kraft och energi från en komplimang han eller hon fick för länge sedan. Kärlekskamelen kan trösta sig med lagrad kärlek, samtidigt som den hastigt gör sig av med allt negativt, för vad ska man med det till?

De senaste åren har jag varit något av en kärlekshaj - jag jagar upp kärleken och attackerar den och sliter den i stycken. Sedan påstår jag att jag har njutit av den, men på det här sättet jagar jag ju positivitet på flykten. Det är i stället negativitet som jag faktiskt sväljer och verkar leva av. Undra på att jag är knäpp.
Jag har bestämt mig för att försöka bryta mönstret.

Jag vill vara en kärlekskamel.

blog på svenska

Jag har blivit en blogger. Och det verkar vara en bestående åkomma för nu har det blivit bloggande åt alla håll. Jag har en ganska stadig läsekrets på lunarstorm, men jag har också flera vänner utanför lunar som har uttryckt intresse av att få läsa... Så i mina försök att tillfredställa hela världen, samt mitt glupande stora nätbehov så blir det här en blog som dubblerar lunar-dbns texter, samtidigt som det är en systerblog till www.visalisa.blogspot.com; min blog på engelska. Håll till godo mina vänner! Blog, blog på er!