Jag tycker det låter så trevligt att jag har ett band. Vi har bara repat tre gånger hittills, men vi har jätteroligt ihop och det ska nog låta riktigt bra en dag. Vår gitarrist är en av mina nära vänner, men de övriga två har jag mest pratat musik med hittills, så igår var vi ute på en lära-känna-varandra-lite-bättre-kväll. Vi hade hur skoj som helst och vår basist lärde mig ett nytt och mycket användbart uttryck: Kärlekskamel.
En kärlekskamel lagrar kärlek inom sig på samma sätt som kameler lagrar vatten. Dock utan kärlekspuckel. En kärlekskamel kan på det här viset hämta kraft och energi från en komplimang han eller hon fick för länge sedan. Kärlekskamelen kan trösta sig med lagrad kärlek, samtidigt som den hastigt gör sig av med allt negativt, för vad ska man med det till?
De senaste åren har jag varit något av en kärlekshaj - jag jagar upp kärleken och attackerar den och sliter den i stycken. Sedan påstår jag att jag har njutit av den, men på det här sättet jagar jag ju positivitet på flykten. Det är i stället negativitet som jag faktiskt sväljer och verkar leva av. Undra på att jag är knäpp.
Jag har bestämt mig för att försöka bryta mönstret.
Jag vill vara en kärlekskamel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar