små vuxna

Jag har berättat att jag hade introduktion igår för ett gäng högstadieelever på Karl Johansskolan här i Göteborg. Det var roligt. Och skrämmande.

Alltför väl känner jag fortfarande igen mig i skolans värld. Det är lätt att identifiera sig med de halvvuxna barnen, som inte vet om de ska förvänta sig allt eller inget nu när det erbjöds möjligheter utanför schemat. Jag tror de tog det säkra före det osäkra och valde ingenting.

De ska alltså få göra projekt för att förbättre sin utemiljö. I princip kan de önska sig Vad Som Helst på sin skolgård. Den första idén jag hörde någon yttra igår var en kille som sa ”En bättre lampa till basketplanen”. Det är en liten önskan vad gäller en basketplan som är den Enda aktivitet som finns på denna skolgård. Det är också en mycket blygsam önskan för en basketplan som tydligen översvämmas av kloakvatten varje gång det regnar. Mitt jobb är alltså för en gångs skull att få ungdomar att önska sig mer, och inte mindre. Det är roligt samtidigt som jag är rädd att släppa dem så fria att de i slutändan blir besvikna, hur stor förändringen än blir.

Till nästa träff har jag tänkt bombardera dem med galnare idéer än lite belysning och hoppas att de vågar ta i när de väl börjar rita. Jag har lagt upp några få av de runt 70 bilderna på olika markbeläggning, klättergrejs, utemöblemang, grafitti, skating, belysning etc jag har tänkt visa HÄR.

Skulle inte ni vilja ha ritat om er skolgård när ni gick på högstadiet med några av de här bilderna i bakhuvudet?

Jag vet att flera av er som läser det här har bättre erfarenheter av högstadieungdomar än jag (lärarmyggan särskilt utpekad), men jag måste få skriva om några av mina nästan skrämmande upplevelser av hur dubbel deras värld verkar vara. Visst minns jag hur man slets mellan vuxenvärld och barndom när man ena sekunden var för liten för att bestämma själv och i nästa var tillräckligt stor för att klara av allt själv. Allt gör man ”på låtsas” och verkligheten är ett ord man skrämmer dem med på samma sätt som man skrämmer mindre barn med monster i garderoben. Undra på att de är skeptiska när jag kommer och påstår att deras idéer kan bli ”på riktigt” helt plötsligt!

Igår satt två killar bredvid varandra och gav mig smakprov på pubertetens identitetskris.

Den förste: - Man kanske skulle kunna ha mer slitstarka liksom utemöbler? Som inte slås sönder eller möglar? Det är synd att man i princip måste göra allt på skolan i sten för att det ska hålla och inte bli saboterat inom en vecka.
Den andre: - Ett växthus till SO:n är ju en vacker dröm men skulle antagligen bara resultera i stenkastningsturneringar.
Den förste igen: - Ja, man kunde önska att de kunde hitta nåt annat att lägga sin energi på…
Här följde ett mycket vuxet samtal om hur man kan förhindra skadegörelse genom att få just de som ägnar sig åt det att bli delaktiga i projekten. Om de hjälper till att bygga växthuset är chansen mindre att de kastar sönder det osv… Fler elever hakade på i diskussionen och de två som startade den började väl tröttna eller nåt. Deras nästa meningsutbyte löd:

- AJ! Vad slåss du för??!! *slår tillbaka – hårdare*
- AJJ vafan?! Jag Skämtade ju bara! Du slåss ju på RIKTIGT vafan! *slåss igen*
- NU JÄVLAR!
Slut på orden som byts mot läten och slag.

Jag frågade om det är den här energin de skulle vilja lägga på att bygga om sin skolgård, för i så fall finns det ju gott om energi och mycket kommer att hända… eller?
Killarna skrattar och den ene byter tonläge igen: ”Det kanske vore en idé att hänga upp lite boxningssäckar ändå?” (En lös idé vi redan hade diskuterat).

Verkar deras roller lite splittrade? Jag har sällan känt mig så glad över att ha kommit så långt med mig själv som jag har, så långt ifrån den tiden. Men lite avundsjuk är jag på dem för chansen de får att göra ett sånt här projekt… på riktigt.

kräkas

Jag är en sån där människa som inte kräks. Att kräkas är det värsta som finns och det ska mycket till innan jag tillåter min kropp att kasta ut nåt genom munnen. Jag mår lite illa bara av att skriva det här. Jag har kräkts sammanlagt sju gånger sedan jag var 11 år. Tre av de gångerna var igår.

Jag frös så jag skakade i en timme under tre täcken och en filt. Jag svettades. Jag var yr. Och så kräktes jag. I min värld är man jä-hättesjuk när man kräks.

Jag var jä-hättesjuk igår.

Matförgiftning, sa mamma. Tack gode Gud för det, eftersom det betydde att jag blev frisk så fort. Jag trodde jag skulle vara sjuk idag och det hade varit katastrof. Jag är inte sjuk idag. Bara lite matt.

Idag hade jag introduktion med eleverna i mitt första stora skolprojekt, där elever från Karl Johansskolan ska hjälpa till att planera deras nya skolgård. Det hade varit fel dag i karriären att ligga hemma och kräkas på kort sagt.

Det gick bra. Jag kan det jag gör. Det känns som om nåt nytt började idag.

Och bokrean började idag. Imorgon ska det nog shoppas lite böcker.

kärt återseende

Klart jag hoppades, men jag vågade inte tro att det skulle bli så snart.

Eddie kommer till Götet igen och jag har en plats (TACK J för bokningen!).
Den här gången är det en större och bättre lokal, nufflan kommer att vara hemma och nätvännen E kanske kommer så jag får se henne på riktigt äntligen. Som om ”Eddie i stan” kunde bli bättre?

Idag är det den 21 februari. Den 15 mars står han på Lorensbergsteaterns scen.
Nedräkningen har börjat.

(Bilden är inte den bästa som tagits på mig, men jag och Eddie är på samma bild så den är ändå underbar.)

ingenting

Jag vann inget på lotten tyvärr.
Nästa gång kanske.

valentine

inuti står det:
I’ll Show You Mine If You’ll Show Me Yours

Egentligen vill jag inte bry mig om Alla Hjärtans Dag.
Det är en påhittad helg och handlar mer om pengar än om romantik. Men...

När det landar ett kort från Kanada på min dörrmatta med perfekt tajming och perfekt innehåll kan jag inte göra annat än att le med hela ansiktet hela dagen. Ja, jag grät lite också, men glädjetårar förstås.
Inuti kortet låg en lott och en sån där loppa man vek på lågstadiet för att avgöra sin framtid. Under varje flik hittade jag våra små interna skämt och ännu fler leenden.
Om jag vinner en massa pengar på lotten så säljer jag det här till Hollywood.

Ibland känns det väldigt omöjligt, men saken är den att det känns. Och då glömmer man lätt bort omöjligt.

Egentligen vill jag inte bry mig om Alla Hjärtans Dag, men det gör jag. Åtminstone när jag får ett kort och ler så här.