räknare

Jag har lagt till en räknare i sidomenyn. Ni verkar vara fler som läser än som kommenterar, och eftersom jag inte vill tvinga nån att kommentera (men kommentera gärna!), så var det här ett sätt att få reda på ungefär hur många ni är. Jag blev lite nyfiken när jag fick ett mail från en trogen läsare jag inte hade en aning om vem det var... Det var så roligt att jag vill ta reda på om det finns fler.

när Han kom hem

Den 30 juni var inringad i min almanacka. Äntligen skulle vi ses.

Det kändes väldigt märkligt, för det kändes mer än någonsin och inte alls på samma gång.
Bättre än så kan jag inte beskriva det. Jag stod liksom bredvid och tittade på, men var mer närvarande än någonsin...

Om ni någonsin har varit i Stena Lines Danmarksterminal i Göteborg, så vet ni att arkitekten som ritat den är sadist. Vare sig man ska åka eller om man kommer, så måste man passera hela terminalen i en glaskorridor innan man kommer till båten respektive kommer ut i terminalen. Därför är både möten och avsked tortyr i denna terminal.

Jag fick syn på honom i glasgången innan han såg mig. Han hade ryggen mot mig och pratade med ett par med barnvagn. Kvinnan i paret nickade mot mig och sade något till Spencer (”Is that her?”). Han vände sig om.

Sen fick han gå där i glasgången och vi tittade på varandra i en minut innan han försvann bakom en vägg för att till slut hitta ut i terminalen och fram till mig. Det var första gången vi sågs på riktigt, men det var inte alls så det kändes. Han kom hem.

Vi höll om varann, kysstes och gick omslingrade, skrattandes, fnissandes och pussandes till bussen som tog oss hem till mig. Vi släppte egentligen aldrig riktigt taget om varann under de två veckor han var här. Vi sade stora ord. Vi skrattade, pratade, lagade mat, såg oss omkring, stannade hemma, höll om varann... Jag har aldrig känt så mycket så fort. Så trygg. Så hemma. Det är som om det är honom jag har letat efter. Och ändå inte.

“Is this what It feels like, you think?”, sa han. “Maybe”, sa jag.

Jag väntar fortfarande på att jag ska förstå vad det är jag skriver här. Det känns som om jag berättar för er om en film jag såg nån gång. En film där Han möter Henne och hur det trots en massa trubbel slutar med att de kysser varann i toppen av något torn (Lisebergstornet i det här fallet) och man går ut från bion med en sån där ”...och så levde de lyckliga...”-scen och stråkmusik bakom sig. Men så kommer jag ihåg att filmen inte slutar där. Den handlar om mig och den börjar nu. Vart ska jag ta vägen?

Till att börja med ska jag till Kanada över jul och nyår, sen får vi se. Men om det är är It –maybe – så måste jag faktiskt ta reda på mer. Nu ska jag bara försöka överleva och leva de närmaste 5 månaderna utan Honom.

tomt

Jag ska försöka berätta en massa snart, men just nu känns det bara tomt.
Det är en saga värd att berättas. Men inte riktigt än.

Han åkte igår och orden handlar just nu mest om saknad. Inte om andra känslor och roliga minnen som jag ju vill berätta om. För det kändes precis så där rätt som jag inte vågat hoppas, och det är precis så krångligt som jag redan berättat, och just därför orkar jag inte skriva det nu. Inte riktigt än.

Jag har börjat kunna le och berätta lite, så orden är nog snart här. Men inte riktigt än.

Tack för omtänksamhet och försiktigt frågvisa mail. Men fråga inte hur jag mår är ni snälla. Inte just nu. Inte riktigt än.

Jag mår inte alls. Det är tomt.