onsdag 28 september 2005

perrong

x2000
Jag passerar en ung man som drar papperet av en bukett med röda rosor. Han ler förväntansfullt när han lyfter blicken. När jag så småningom stannar hamnar jag bredvid en mamma med en liten dotter, som ska fira sin födelsedag, kanske sin femte, i helgen. ”Visst då ska pappa vara med då mamma? Visst då ska han vara hemma hela helgen och på kalaset visst då?” tjattrar hon lyckligt och dansar kring sin mors ben. Jag och mamman utbyter ett leende. Vi står vid samma pelare och vänder blicken åt samma håll som alla andra. Kommer det inte snart?
En kille i kort militärjacka och väldigt smala stuprörsjeans som sitter långt ned på rumpan står och gungar i takt med vad det nu är han har i hörlurarna. Hans långa lugg guppar på hans näsa och handen med alla armbanden trummar mot låret. Blicken är långt borta i horisonten och ett leende försöker smyga sig fram över hans ansikte. Hela hans väsen utstrålar förväntan.

Det står fler människor med blicken i fjärran omkring oss. Alla slänger otåliga blickar på klockan som hänger över våra huvuden. Det känns som om den visat nitton och femton i evigheter nu.

Så ramlar minutvisaren ned till sexton minuter över sju, och precis i tid rullar det in till perrongen. Alla vi som stått och väntat blir översköljda av en våg av resenärer. Ljudet av rullväskor och fottramp är allt som hörs. Ja, och så födelsedagsbarnet bredvid mig när hon äntligen får syn på sin pappa. ”Pappa, pappa, pappa, pappa!” Han släpper sin rullväska bakom sig och hukar sig för att ta henne i famnen. Hon håller på att välta honom, men han fångar henne, reser sig och de snurrar runt och kramas. Jag hör inte vad den lilla säger längre, men munnen går i ett, i ett och jag gissar att det handlar om kalaset.

Alldeles intill mig möts två mörkhyade män som talar ett afrikanskt språk som klingar mjukt, melodiskt och obegripligt i mina öron, men glädjen går inte att missförstå. De tar först artigt i hand, men drar sen varandra till sig i en hjärtlig omfamning med ryggdunk. ”Så jävla kul att se dig kompis!”, liksom.

Mot mig kommer så en ung kvinna vars leende växer i takt med att hon kommer närmare. Hennes söta, bruna, broderade kappa börjar flaxa runt hennes ben när hon tar några springande steg för att försvinna in i armarna på mannen med rosbuketten. Kyssen är lång, innerlig och lycklig. De har verkligen saknat och längtat.

Pojken med stuprörsbyxorna är lika lycklig. Han har fått en rosahårig flicka i tyllkjol i famnen och deras kyss är minst lika förälskad, men verkar lite blötare än det första parets. Människor som passerar dem ler lite generat och tittar bort, för de unga tu ser ut som om de äter upp varandra. ”Suck face” är ett passande uttryck för att beskriva deras passion.

Så kommer hon då, mitt välkända ansikte i mängden, med capen jag köpte åt henne i Florens slängd över axeln – mamma. Vi kramas och ler och sen plockar vi upp samtalet vi aldrig avslutar. Jag berättar om barnen jag träffat på jobbet och hon berättar om sin nya lägenhet, och på ingen tid alls känns det som om hon redan varit här hur länge som helst.

En stressad man i rutig kavaj tränger sig förbi oss och rusar in på stationen, med sin mycket slitna rullväska slamrande bakom sig. Han ser trött och irriterad ut. Jag kommer på mig själv med att tycka synd om honom. Det känns som om han har missat något väsentligt, då han i sitt stressade tillstånd uppenbarligen missade magin. Magin som laddar hela centralstationen när ett tåg rullar in. All längtan som upplöses i intet när folk återser varandra, all glädje, alla möten. Med eller utan kyssar och rosenbuketter. Mammor, pappor, kollegor, vänner, barn och kärestor. Glädjen känns väldigt äkta på en tågperrong.

lördag 24 september 2005

inlevelse

Mitt företag har nu äntligen fått en fungerande egen hemsida.
Titta gärna in och berätta vad ni tycker.

www.inlevel.se

listigt

FÖR 10 ÅR SEN,
1. Var jag 16 år.
2. Var kär i Mattias som var kär i mig och som försökte fixa ihop mig med Petter.
3. Hade jag ganska nyss kommit hem från Frankrike.
4. Tyckte jag att latinläxa var roligt, men det vågade jag inte säga högt.

FÖR 5 ÅR SEN,
1. Tittade jag mycket rakt in i väggen.
2. Hade jag tappat bort mig själv.
3. Försökte jag rita ett dagis.
4. Bodde jag utan varmvatten i Gårda.

FÖR 3 ÅR SEN,
1. Var jag i New York en vecka.
2. Hade jag klättrat upp ur det värsta hålet.
3. Var jag tillsammans med Hans.
(Han städade inte lägenheten men räddade mitt liv minst fyra gånger)
4. Skrev jag tre lunardagböcker på ett helt år.

FÖR 1 ÅR SEN,
1. Presenterade jag mitt exjobb
2. Mådde jag så mycket bättre
3. Drömde jag redan om Kanada (Tiden går obehagligt fort nu)
4. Hade jag fått några vänner till jag verkligen tror på i mitt liv

FÖR 1 MÅNAD SEN,
1. Jobbade jag lite på Röhsska
2. Pratade jag ut med min far
3. Hade jag min senaste ångestattack - men det gick över
(Wah! I den meningen fanns tidigare en hemsk särskrivning. Den skäms jag för.)
4. Tog jag sats inför höstens jobb

IGÅR,
1. Underhöll jag en fjärdeklass med föräldrar med möbelexperiment på Gustav Adolfs Torg
(Ja, jag har världens roligaste och konstigaste jobb ibland)
2. Stickade jag på min kofta
3. Borde jag ha skrivit klart en grej jag har dåligt samvete för
4. Skickade jag en faktura så jag snart får lite pengar

IDAG,
1. Har jag haft två lektioner på Röhsska med världens goaste ungar
2. Har jag skrivit lite på den där grejen jag har dåligt samvete för
3. Berättade mamma att hon får lägenheten och ska flytta dit (YAY! Den var fin!)
4. Stickar jag på min kofta

IMORGON,
1. Ska jag skriva färdigt den där grejen jag har dåligt samvete för
2. Ska jag sova mer än jag fått de senaste veckorna
3. Är jag ledig i stort sett
4. Ska jag upprätta en ny kalender för min är borta. Det är lite krisartat faktiskt.

onsdag 21 september 2005

filifjonktomtar

Jag har örhängen formade som små stolar. Ett av barnen på muséet uppmärksammade dem idag:

-Ååh va söta! Får jag titta?

Jag böjer mig fram och låter henne titta på de små stolarna. Killen bredvid henne säger:

- Men de är för små att sitta på. Om man sitter på dem får du ont i huvudet.

Jag skrattar men får nästan skrattet i halsen och måste börja om när han fortsätter:

- De är så små att bara filifjonktomtarna får sitta på dem.

Filifjonktomtar?

- Ja, förklarade han, de finns i alla sagovärldar. Så det så.

tisdag 20 september 2005

master

...of architecture
kommer det att stå på examensbeviset som kommer i posten om några veckor.

Idag fick jag Äntligen till sista mötet med sista professorn om de sista usla poängen.

Jag är Klar på Chalmers.

Även om jag kallat mig arkitekt i ett år nu, efter presentationen av mitt examensarbete, är det en otrolig känsla att faktiskt ha klarat av alltihopa. Varendaste liten sketen poäng är min. Plus några extra för lite extrakurser här och var.

Master of architecture at your service.

lördag 17 september 2005

hus

Hade material-lektion på muséet idag. Pekade på museibyggnaden av tegel och frågade klassen:

-Ser ni vilket material muséet är gjort av?

En kille räckte ivrigt upp handen och svarade:

-Hus!

Muséet är gjort av hus. Smaka på det. Det är ju genialt.

tisdag 13 september 2005

off

unplugged
Jag har stängt av. Inte allt, men mycket – för att orka. Egentligen vet jag inte exakt vad det är som tar på krafterna på det här sättet, men jag känner mig urlakad, uttänjd. Om man lägger ihop allt så kanske det inte är så konstigt, men jag önskar jag kunde hitta tillbaka till det där nuet, där jag kan leva som en löpknut på en röd garn-snodd. Här och nu, men längs en röd tråd.

Kanada? Jag vet inte. Han är trasig och jag känner mig hjälplös. Pappa? Jag vet inte. Han tror allt är bra nu och jag anser att det borde vara nu allt jobbet började, så vi står väl och stampar på samma ställe igen nu då (Nej, den här meningen förstod inte alla. Det är meningen.) Jobbet? Jodå, jag älskar det, men just nu är det väldigt mycket och huvudet har inte hängt med i allt. Det mesta är det bästa som finns. Stadsvandringar med barn, där någon blir Gustav II Adolf i fjäderhatt och får grunda Göteborg. Materialexperiment i Röhsska museets verkstad, där en liten gullunge idag pep av lycka när hans bro av papper höll för att lägga en mobiltelefon på. Men så är jag också inblandad i ett jätteprojekt där jag inte känner att jag räcker till. Och sånt äter, gnager, tär på mig..

Så jag har börjat sticka. Hela tiden. (Just nu stickar jag den här!) Jag jobbar, stickar eller läser. Jag träffar knappt folk och jag hör ingen musik. Jag äter dåligt och sover dåligt. Men när jag jobbar med barnen eller stickar så mår jag bra. Jag tror att det lättar en aning efter den här veckan.

Men varför gnäller jag egentligen? Det finns mycket som är bra också! Förutom barnen på jobbet så har jag bland annat fått det Fantastiska hedersuppdraget att sitta i en jury till ett exjobb på Chalmers som handlar om barn och arkitektur. Det känns jättekul och jag är fantastiskt smickrad!

Egentligen ville jag skriva om hur roligt det är att sticka, hur underbara människor jag jobbar med, hur bra jag mår överlag egentligen, och hur mycket jag tänker på er alla utan att jag varken skriver, ringer, hör av mig, umgås, fikar, mailar, läser eller vad just du och jag nu brukar ha för kontakt. Jag är off. Det har massor med orsaker, men jag kan lova att det inte handlar om dig, eller mig heller för den delen. Det handlar nog bara om att jag levt lite för hastigt ett tag och behövde dra ned på tempot lite. Jag är nog snart tillbaka. Tills dess stickar jag. En avig och en rät.

Jag har skrivit en del i min engelska blog på sista tiden. På engelska får man lite distans. Då blir det bättre än när man nästan tvingar sig att skriva en uppdatering på svenska. En uppdatering som dessutom låter rätt gnällig, när allt jag ville säga var ”Jag kommer strax. Jag är bara lite mindre närvarande ett tag”.

måndag 5 september 2005

knappar

Nu finns det knappar i sidomenyn som man kan använda för att länka till den här sidan. Varsågoda!