Jag har varit i Vancouver. Det finns många anledningar att älska Vancouver. Ett – det är inte platt (Calgary gör mig galen genom att vara just platt). Två – Casa de Gelato. Tre – Hottie Twig. Fyra – Mandy och Zak förstås. Här följer den ganska långa historien om min kärlek till Vancouver samt om äventyret som jag kallar Hemresan (Eller kanske är det hemresan som jag kallar Äventyret).
Mandy och Zak bor i ett gulligt litet hus tillsammans med katten Roxy, en hel del garn och stickböcker samt en massa kärlek. Det de här två människorna har tillsammans är vad vi alla letar efter. Man trivs i deras sällskap per default.
Första dagen i Vancouver åkte jag och Spencer iväg på lite sightseeing själva. Spencer kan staden ganska bra även om det var länge sedan han var där sist. Han tog mig till the Cleveland Dam och reservoaren... Precis här utspelar sig den första lilla historien i boken Life After God som han gav mig och som jag älskar. Jag har sällan andats så klar luft. Fötterna har sällan känts så lätta som här. Jag kan inte beskriva det riktigt, men gräsplätten med utsikten över reservoaren var helt enkelt en plats där jag trivdes.
Mest har vi umgåtts alla fyra, Vi har suttit i det mysiga lilla huset och tittat på film. Vi har ätit god mat i mysiga restauranger. Och så tog de oss till Casa Gelato. Det är något så märkligt som en kinesisk italiensk glassfabrik. Serveringen säljer tvåhundraarton olika smaker. Nej, jag skämtar inte! Det finns faktiskt 218 smaker att välja på. En del är mest konstiga, men många var, trots märkliga kombinationer, himmelskt goda. Vad sägs om mojito-sorbet eller basilika-pernod-glass? Jag åt champagne-jordgubbs-sorbet och blåbärscheesecake-glass. Det fanns ingefära-citron och chili-choklad, muskotnöt och curry. Vi var där två gånger, men eftersom man får smaka innan man väljer vilka två sorter man vill ha i sin strut, så har jag säkert provat trettio sorters glass snarare än de fyra jag betalade för. Det här var verkligen glass-himlen och jag skulle kunna åka tillbaka till Vancouver bara för glassen.
Nyårsafton är också Spencers födelsedag. Det var en lång dag som började med att vi tog oss hem från Victoria, där vi varit ett dygn, och slutade med att fyra vänner spelade sällskapsspel, skålade i champagne och kramades i ett mysigt litet hus i Vancouver. En lugn tillställning alltså. Det var meningen att vi skulle på någon fest, men jag vet inte riktigt vad som hände med den. Den verkar inte ha blivit av alls i alla fall. Men jag hade ett bra nyår. Det bådar gott för 2006.
Sista dagen i Vancouver tog Mandy med mig på shopping. Hon hade redan nämnt några affärer vi skulle till. Först två på Main Street och sedan skulle vi downtown till några till... Vi kom aldrig downtown. I den första affären hon tog mig till, Smoking Lily, köpte jag en kjol för lite för mycket pengar, men den var en sån där... måste-ha. Ni vet hur det är ibland... eller hur? Sedan klev vi in i butiken Twig and Hottie som låg mitt over gatan. Där stannade vi tills jag hade provat nästan allt som kunde tänkas passa. Båda de här butikerna säljer unika grejer av lokala designers, så det är lite extra roligt när man hittar något som blir bara ens eget. Jag tror vi var i den lilla butiken i två timmar och jag gick därifrån med en tröja, en sjal/cape-mojäng och en väska. Jag var nära att köpa ett par fantastiska örhängen också, men plånboken och samvetet lyckades säga ifrån. Det ska bli intressant att se hur min packning för hemresan ser ut...
Den sista kvällen i Vancouver blev också den bästa. Mandy hade bjudit hem två sticknings-väninnor plus pojkvänner och Spencers kompis Warren var i stan så han kom över han också. Plötsligt var vi ett glatt gäng på nio personer som åt middag och skrattade och stickade ihop. Eller nja, pojkarna stickade inte så mycket, men jag fick hjälp med min tröja som jag håller på att uppfinna efter hand, och med en väninna som Mandy så kan det inte bli fel. Jag tror min tröja kommer bli fabulötastisk. Jag lovar att posera för kameran med den när den är färdig.
Hur som helst var det en fantastisk kväll som kanske slutade lite för sent med tanke på att vi skulle köra 110 mil hem till Calgary dagen därpå, vilket kanske hade konsekvensen att vi sov lite för länge, vilket kanske bidrog till att vi kom iväg lite sent, vilket förde med sig att vår hemresa blev allt annat än tråkig. Jag kallar den Äventyret. (Här följer en ny historia som du kan vänta med att läsa till imorgon om du tycker att du läst tillräckligt redan...)
ÄventyretFörlåt mamma, det är inte meningen att skrämmas, men historien måste berättas. Den är för bra och har gett mig för många minnen för livet för att jag ska kunna låta bli att skriva om den. Vår bilresa mellan Vancouver och Calgary tog sammanlagt 17 timmar. Här är historien om varför:
Vi kom iväg vid tolvtiden. När kassörskan i affären där vi köpte rese-matsäck sade ”good afternoon” till oss, eftersom klockan var fem över tolv, så panikade jag redan då över att vi inte kört i dagsljus i fyra timmar redan. Sedan tog det en hel del kartläsning och cirka en halvtimme för oss att leta oss genom Vancouver till highway 1 där vi svängde höger och började resan österut.
Spencer satt vid ratten första etappen. Dagsljus. Klart väder. Torr vägbana. Stor motorväg. Gissa vad som hände då? Jajemän. Där stod polisen med lasersikte och mätte för många kilometer i timmen när vi körde förbi. Det var precis som i filmerna. De körde efter oss och blinkade med sirener tills vi snällt stannade vid kanten. Då klev farbror polis fram och lutade sig nästan in genom fönstret. ”Licence and registration please sir, you were goin’ a bit fast there sir.” ”Yes sir. Certainly sir.” ”I’ll be right back sir.” ”Yes sir.” Det började bra. Fortkörningsböter efter en halvtimmes körning.
Klockan halv sex på eftermiddagen frågade Spencer om det inte vore bra om jag körde en bit så jag slapp de svåraste bergspassen mitt i natten. Bra idé. Jag tog ratten. Vi hade kört en fjärdedel av vägen. Sju och tjugofem visade klockan när jag bromsade in bakom en bilkö och stannade. Det var en långtradare som hade vält femhundra meter längre fram och spillt ut lasten över vägen. Det tog drygt två timmar för dem att städa upp och där satt vi fast. Kanske för att vi redan var en halvtimme från all sorts civilisation, men ändå. Klockan var närmare tio när trafiken flöt igen.
Dessa bilder togs med två timmars mellanrumVi beslutade att jag skulle köra till nästa stopp. Sen skulle Spencer ta över igen.
Plötsligt skriker han i passagerarsätet. Jag var nära att köra av vägen för jag belv så rädd. ”Vad är det? Hjärtattack? Vad gör du?” Han kved att det var ryggen. Något hade smällt till och han kunde varken sitta eller ligga eller sträcka eller slappna av. Så han kved den närmaste halvtimmen eller så medan jag letade efter någonstans att stanna. Så ödslig är vägen. Det finns Ingenting längs större delen av den. Inte ens reflexpinnar. Man kör i mörker. Becksvart mörker.
Som en vårdkase lyste de varma ljusen i ett litet truckstop ute i ingenstans. Vi köpte kaffe och smärtstillande och försökte lista ut vad som hänt. Spencers latissimus dorsi (stora liggande ryggmuskeln) hade en förhårdnad i sig. Som en bula. Som om den fått en smäll inifrån. Ingen av oss har läkarutbildning så planen var länge att åka de 20 milen som återstod till närmaste sjukhus. Man får en ganska skev bild av avstånd i det här landet.
Efter ytterligare några kilometer kändes det dock bättre i hans rygg och han lyckades somna. Men det där förarbytet vi hade planerat blev inte av. Så nu satt jag där igen. I Roger’s Pass, som anses vara den besvärligaste biten, och såg tjugo meter framför mig. Snöstorm avlöste dimma, som avlöste regn som avlöste hagel. Natten var svartare än special agent Dale Coopers kaffe. Efter den här resan klarar jag vad som helst bakom en ratt. Spencer vaknade efter en stund och höll mig sällskap, men kved då och då av att det högg lite i ryggen igen.Klockan halv två på morgonen nådde vi Golden. Här kunde Spencer ta över sade han. Ryggen kändes bättre och jag kunde helt enkelt inte köra mer.
Vi stannade på Husky Diner och åt lite nattamat innan vi skulle fortsätta. Vid samma diner stannade också en Greyhound som körde Kanadas samlade hillbillie-befolkning från ena sidan kontinenten till den andra. Förlåt, men människorna som klev ut ur den där bussen såg ut att vara av ett eget släkte. Bland dem fanns drottningbiet bland alla märkliga och underliga exemplar av människosläktet. Hon satte sig vid bordet bredvid vårt och jag kunde inte annat än att titta i taket för att inte stirra.
Rödfärgat våfflat hår på en kvinna som såg ut som 65 men som antagligen inte var mer än 50. Blåfärgad, långhårig fuskpälsjacka över ett par skitiga, grå joggingbyxor och snowjoggingskor i blekgult. När hon vände sig såg jag ett lika smutsigt, rosa underklädeslinne i bomull som knappt täckte brösten. Hon hade blå ögonskugga upp till ögonbrynen och lila läppar och hennes ansiktsuttryck liknade en blodhunds. Allt hängde nedåt. Mungiporna, blicken, huden. Hon var så sliten. Hon var så trasig. Hon var så absurd. Och så tuggade hon med öppen mun så att maten nästan ramlade ut, och det såg ut att vara av trötthet hon gjorde det. Jag kunde inte bestämma mig för om jag tyckte synd om, var äcklad eller bara fascinerad av denna människas uppenbarligen tragiska livsöde.
Hur som helst så tog Spencer över ratten. Jag somnade som en stock i passagerarsätet men endast ett par timmar senare petade Spencer på mig. Vi var framme. Eftersom Calgary och Vancouver dessutom ligger i olika tidszoner var klockan inte 5.15 utan 6.15 när vi bar in väskorna i lägenheten. Nu har jag sovit ytterligare några timmar. Spencer är bättre i ryggen och minnena från Vancouver och resan hem handlar inte i första hand om mörker och snöstorm, utan om vänner, en underbar stad och ett äventyr jag är glad att ha fått uppleva.
