Victoria

Längst ut i väster, på öarna utanför Vancouver, ligger Victoria. En liten stad med en fantastiskt mysig liten stadskärna och med invånarna utspridda över öarna. Man tar färja eller flyg dit. Vi tog färjan, och det var precis som en Danmarksfärja och lika dyrt... Isolerat ställe, jag skämtar inte.

Här växte Spencer upp.

”Här är vårt gamla hus. Det ser litet ut. Vad mycket träd de tagit bort! Vad många nya hus de har byggt! [...] Här är nästa hus jag bodde i. Vad fint de har gjort! Vad stor tomten blivit sedan de tog bort det där trädet. [...] Här körde vi rally och här blev min bror tagen av polisen. Här brukade vi hänga och undra vad vi skulle hitta på härnäst...” Hans mun gick i ett, i ett medan vi åkte runt och tittade på hans ungdoms domäner. Mer exalterad guide får man leta efter. Det var åtta år sedan han var ”hemma” sist, och det märks att han saknat stället, även om det är dubbla känslor kring det.

Mycket var sig likt, men mycket hade också ändrats. Ibland stannade vi bara och Spencer sa ”Wow...”,och var sedan tyst i tio sekunder innan han kom ihåg att jag var där och förklarade att här var bara en åker sist, medan han pekade på ett shoppingkomplex av storlek medium. På ett ställe, där det alltid legat en restaurang, ute i skogen, hittade vi en vingård. Japp. En vingård. Den hade varit öppen i fem år nu och vi fick provsmaka lite och vips, så hade jag köpt en flaska vin! Det var gott. Jag tar med den hem. Någon lycklig vän kanske får smaka om jag bestämmer mig för att ha en hurra-jag-är-hemma-igen-middag.

Vi träffade Spencers ena bror med familj, men efter många om och men blev det aldrig av att träffa hans mamma. Det är långa och krångliga historier om en ganska trasig familj som jag inte tänker gå närmare in på.

Hur som helst har jag nu sett en stad som på många sätt känns som ett regnigt litet paradis på jorden. Vackert och dimmigt med skogsklädda berg och trevligt folk. På andra sätt kändes det som hålan som Gud glömde och som sedan växte sig större än de flesta hålor gör, och som dessutom lockar turister. Ett märkligt och väldigt isolerat ställe, som ändå känns långt mer levande och lockande än de flesta avsides avkrokar i världen. Tillräckligt mycket är trevligt, annorlunda och spännande för att man ska göra sig besväret att ta sig dit. Jag är glad att vi gjorde oss besväret, och Spencer verkar glad över att ha lyckats ta sig dit på besök igen.

Idag är det nyårsafton. Nästa år är inte här förrän 9 timmar efter nyåret i Sverige, så jag får vänta lite längre än er andra på 2006. Det blir en lugn tillställning där vi antingen går på en liten fest med vänner till Mandy och Zak, eller stannar hemma och äter middag och fnittrar ihop innan vi skålar in den nya 365-dagarsperioden.

År 2005 har varit ett händelserikt år. Jag hoppas att nästa år blir lika händelserikt, men kanske inte fullt så känslomässigt tumultartat...