Jag fick en oväntad paus på 20 minuter i eftermiddags. På väg från ett jobb till ett annat insåg jag att jag hade tid över i en sån där dag som i övrigt gick i ett. Lunchen hade varit en snabb grill-macka i museets café. Tjugo minuter var en oväntad lyx.
Sådana pauser är märkliga, för jag tar mig ju ledigt om kvällarna, jag andas lugnt och jag jobbar inte ihjäl mig. Men det kändes som om jag skrapade fram en tredje siffra på en skraplott, bara att det stod 20 minuter i stället för 50 000 eller så. Högvinst var det i vilket fall som helst.
Så jag klev in på ett café och beställde en latte. På tjugo minuter hinner man dricka en latte i lugnt tempo samtidigt som man lägger upp 100 maskor i dubbel alpacka för ännu en mössa (dock inte pomatomus den här gången). Man hinner höra ett långt samtal om hur det går till när en vanlig förvirrad svensk i söt lockig frisyr ska resa utomlands, men har glömt att förnya passet. En historia som innehåller såväl komiska samtal med en mycket principfast kvinna vid polismyndigheten, som en komplett och mycket välberättad redogörelse för hur det känns att springa mellan Lorensberg och Stampen i hällregn.
Jag njöt verkligen till fullo av min tjugominuterspaus mellan museet och mötet idag.
Det är just den konsten att kunna ta vara på och njuta av de stunderna som gör att man håller sej fri från stress. En väldigt bra egenskap alltså. :) Det lät som en underbar fikastund dessutom!
SvaraRadera