I slutet av maj hade jag lite ont i ögat. Det blev värre i en vecka tills allt jag såg med vänsterögat var mjölkvitt. Jag blev inlagd i fyra dagar och man tog åtta rör med blod ur min arm och skickade till laboratoriet. Det visade sig så småningom att min ögoninflammation var en indikation på Bechterews sjukdom. En reumatisk sjukdom i korsryggen. Jag är på många sätt glad att ha fått en diagnos, men det märks att jag fick mig en törn. En av alla dessa ”...men det händer inte mig” hände just mig. Det ligger mycket mer i det här som skaver i mitt huvud. Jag har fortfarande inte lyckats formulera det.
Mitt i detta somnade min älskade lilla farmor in. Hon var nittio år och hon somnade stilla. Efter att ha varit medvetslös länge nog för att vi skulle hinna säga hejdå, så somnade hon stilla och hade aldrig ont. Jag är tacksam för det. Men jag har ont.
Så dök det upp en liten blodblåsa på mitt vänstra ringfinger. Den sprack och läkte – till en ny blåsa, som sprack och läkte – till en ny blåsa... Och för varje gång blev kratern större och blåsan läbbigare att se på. När jag till slut hamnade hos rätt läkare på rätt ställe efter att ha skickats runt bland institutionerna i fyra dagar så plockade man bort en infektion stor som en gul ärta från sidan av mitt finger. Den här ärtan är egentligen värd ett eget bloginlägg, för många skämt och fyndiga formuleringar har formulerats kring Eugene George (som äckel-alien-mojängen i mitt finger kom att döpas till). Nu är han i alla fall vräkt, och hans tidigare bostad i ringfingret bränd. Allt som återstår är en svart sårskorpa. Här måste dock
en anekdot berättas:
Den kanske galne läkaren som brände såret på mitt finger för att försegla det yttrade den mest osmakliga kommentar jag någonsin hört, men det är så absurdt att jag faktiskt skrattar åt det ändå. Cynikern i mig mår tydligen bättre än jag trodde. Han hade bränt mitt finger en stund, men var tvungen att lämna rummet och komma tillbaka en sväng. Det luktade illa i rummet. Men man får ändå inte säga vad han sade när han kom tillbaka:
-Usch, det luktar som Auschwitz här inne!
Så får man för i svordom inte säga!
Jag bär ständigt runt på mitt klargula frikort inom sjukvården eftersom jag fortfarande har minst ett läkarbesök i veckan. Åtminstone ett par veckor till. Och den 24 augusti ska jag operera högerfoten.
Nu vill jag säga tack. Här kommer en hel hög med tack:
Tack till E och J som förstår på avstånd och visar vad vänskap är genom att helt enkelt låta mig veta vad de förstår. De formulerade många tankar som jag inte ens formulerat för mig själv. J skrev saker jag grät och lärde mig av. E ringde och fanns där. Många självinsikter har kommit tack vare deras sätt att förstå saker jag inte kunde se själv. Jag har lärt mig mycket på sistone.
Tack till J och K som kommit mig ännu närmare sedan jag fått förklara för dem att jag börjar förstå vad det innebär att kunna visa sig svag, be om hjälp, kanske till och med gråta. De kom ännu närmare genom att redan ha förstått och genom att sitta kvar och hålla även svaga Lisa i handen. Jag älskar er.
Tack till T som dök upp som en ny bekantskap, och som genom att just förstå kom väldigt nära väldigt snabbt. Nattliga promenader och väldigt långa samtal har lärt mig mycket, både om de spel alla människor spelar och lite om de spel som andra människor spelar. Mycket om självbilder och självillusioner. Mycket om mig. Mycket om mycket.
Tack till alla andra vänner som hört av sig och undrat hur det är med mig. Tack för mail som saknat mitt bloggande (att någon saknar mina ord betydde mer än jag hade trott!) Tack till stick-vänner som man kan prata garn och mönster med i stället för att älta sin egen hälsa hela tiden.
Tack.
Jag har upptäckt många saker den senaste månaden och här är en väldigt förkortad version av de största livsvisdomar som slagit mig hårdast:
1. Jag har alltid byggt höga skyddsmurar, men alla som står mig nära har alltid kunnat genomskåda dem. Bara jag är naiv nog att tro att jag alltid kan vara stark.
2. Mina vänner är fantastiska och finns faktiskt kvar även om jag inte är glad, fnittrig och underhållande hela tiden.
3. Jag är jävligt irriterande enerverande när jag desperat försöker vara glad, fnittrig och underhållande hela tiden.
4. Det finns många fler som mår lika dåligt som jag.
5. Även om det finns många fler som mår lika dåligt som jag så har jag rätt att må dåligt.
6. Man kan be om hjälp.
7. När jag känner för mycket så känner jag fortfarande inte alls. Mina skyddsmurar fungerar alltså mest på mig själv. Det är högst opraktiskt och gör att kriserna sipprar ut i gråt vid dåligt valda tillfällen, ilska mot oförtjänt utskällda medmänniskor...
8. Jag ska nog be om lite hjälp för att få ordning på det där i nummer sju.
Jag ska försöka berätta mer om nuet, men det kanske dyker upp nån liten intetsägande anekdot från min omvärld, eller en bild, eller en stickning då och då emellan livskriserna i bloggen framöver också...
