änglar

Varje år bor han hos mig en vecka. En liten kusin och en gudson som blir större, modigare och klokare för varje år. Jag är in till döden trött, men det är det värt för att se hans ögon lysa efter alla äventyr vi hittar på. Liseberg, äventyrsbad , pyssel och upptäcktsfärder i Göteborg.

Han vill ha och han tjatar, han vill inte och han gnäller, och visst tar det på krafterna ibland, men mest är han en ängel. Han ler och han säger tack. Han kramas och skrattar. Han åker karusell, åker rutschkana och hoppar från kanten. Äventyr, upptäcktsfärder och kärlek i en hel vecka. Åh, vad jag älskar denne lille pärla!

Idag sitter vi på tåget norrut. Ängeln ska hem och jag också på sätt och vis. Ett snabbt besök i gamla hemstaden, men inte på det sätt jag hade hoppats mitt nästa besök skulle vara. Jag har inte mycket tid i Härnösand och den tid jag har ska jag använda till att gå igenom de av farmors saker som står hos pappa. Välja, välja bort, minnas och antagligen och förhoppningsvis känna en massa. Sedan på torsdag ska vi ha begravning för lilla farmor. Då tror jag att en del lossnar. På gott och ont. Jag längtar på sätt och vis efter just känslor, vilka de än må vara...

Det är ju så, när livet serverar för mycket på en gång, att man liksom inte hinner med. Och mina sådana avstängningsmekanismer är alldeles för effektiva att jag känner inte alls när det känns som mest. Jag måste hitta ett sätt att bearbeta det, för jag saknar faktiskt känslostormarna.

En uppmaning till er som känner mig: Känn mig! Berätta för mig vad jag gör och varför. Självinsikterna sitter just nu i logiken och inte i maggropen och jag behöver hjälp med den. Det känns för mycket – så det känns inte alls.