gör om gör rätt

Idag är en sån där dag då allt är mitt fel.
Nej, jag vet att det inte är så, men det känns så.
Alltså ska jag ägna den här dagen åt att försöka göra något rätt. Jag återkommer om hur det går.

fukt

Höststormen drar in. Regnet sprayar ansiktet även under paraplyet.
Fukt. Överallt.

Och jag tror allvarligt talat inte att mina fötter någonsin luktat surare än när jag kom hem idag.

önskelista

Skickade just det här i ett mail till mina föräldrar:

Här kommer dotterns önskelista för 2006 års högtider:

1. en bra symaskin.
2. en okej espressomaskin (med mjölkskummar-ång-munstycke)
(konstpaus)
3. upplevelser
4. INGA SMÅ GREJER SOM SAMLAR DAMM
5. Hjälp med att bli av med lite mer små grejer som samlar damm.
6. omtanke. lugn. trygghet. ledighet. må bra. - om det går att slå in i paket
vet jag inte, men jag önskar mig det ändå.

värmd pannbiff

Projektet har flyttat ut i skolorna. Styrsö igår, Grevegårdsskolan i Tynnered idag. Skolans värld är en märklig dimension, parallell till verkligheten. Jag ser framtiden (ganska skrämmande visioner) samtidigt som jag gör en resa bakåt i tiden, till ett tidigare jag.

Maten i skolmatsalen smakar skolmat. Vad hade jag egentligen förväntat mig? Men allvarligt talat, vad är det för fel när pannbiff serveras uppvärmd med ris och krossade tomater? Eller förlåt, det var ju faktiskt chilipulver i tomatgeggan och då hette det salsa minsann.
Jag har efter två dagar i skolans värld insett att sjätte klass nog är barndomens sista utpost. Små vuxna och stora barn klättrar på varandra i kyffiga klassrum och är stundtals helt ljuvliga, stundtals smådjävlar med outsinlig energi.

Nu är jag trött. Lite mat och några upprepade maskor senare så kanske jag orkar ringa ytterligare ett samtal där det tutar upptaget... Varför svarar ingen i telefonerna på tisdagar?

jag har...

Jag har inte bloggat. Jag har jobbat. Jag har inte jobbat tillräckligt. Jag har stressat. Jag har inte stickat (så mycket). Jag har försökt. Jag har inte alltid lyckats. Jag har haft roligt. Jag har inte haft roligt alls. Jag har varit duktig. Jag har varit lat. Jag har planerat. Jag har blandat ihop och strulat till det. Jag har sträckt ut mig, tänjt mig, försökt räcka till...
...sen sist.
Jag räcker faktiskt inte till. Inte till allt. Till exempel inte till att blogga om alltihopa.

Tänk er en ballong – uppblåst till bristningsgränsen. En vattenballong, för ibland spricker den. I tårar. Jag måste göra något åt att jag känner så här så pass ofta. Och det är en tanke som ställer hela livet på huvudet.

Ska jag inte jobba så här kanske? Vad ska jag göra i stället? Vad skulle jag behöva? Vad är det som saknas?

Svaret blir oftast: Trygghet. Lugn.

I alla livets fyra kapitel saknas det trygghet. Lugn.

Hälsa: Jag har på ett mycket övertygande sätt blivit varse om hur sårbar jag är.
Boende: För trångt. För tillfälligt. Jag har inte råd att ändra det vilket leder till...
Ekonomi/ försörjning: Ju mer jag jobbar desto mer stressad blir jag. Ju mer stressad jag är desto sämre jobbar jag. Ju sämre jag jobbar desto sämre mår jag. Ju sämre jag mår desto... Ja, det går runt, runt.
Relationer: Kärleken vinglar omkring i hjärtat och undrar var den ska få höra hemma och känna sig trygg en dag. Vissa kramar betyder betydligt mer än andra, men jag är minst sagt ganska vilse även här. Vänner hinner jag knappt träffa, men det är i stunderna med vänner som jag är som lugnast just nu. Jag träffar er inte ofta, men ni anar nog inte hur viktiga ni är för mig!

Därför har jag inte bloggat. Nu bloggar jag.

Det här vill jag blogga om:

Titta vad fin den blev! Ja, den ville jag bara skryta om...

Och titta vad jag har fått!

Fantastiska "Stella" hade en skämtsam liten tävling i översättning från tyska på sin blog för en tid sedan. Jag vann. Och så skickar den fantastiska människan ett 100gramsnystan av det vackraste bruna sock-garn man kan tänka sig! Lycka! Och efter att jag köpt sock-garner från Ingrid idag så måste jag väl börja snegla på än fler sockmönster. Fastän jag först ska göra klart Baudelaire... och sticka en tröja, och sticka en annan tröja, och en halsduk och... Ja ni vet hur det är.

Sen var jag med om en bisarr upplevelse idag:
Jag satt i ett lärarrum på Styrsö-skolan. På ett bord låg en fin liten bok som hette ”Inspiration” som jag fick för mig att bläddra lite i. Det var en skrift om Rum För Lärande från Lokalförsörjningsförvaltningen (LFF) och Målarmästarna. En märklig skrift som jag borde ha hört talas om, men Målarmästarnas kommersiella intresse i boken gjorde den ganska meningslös eftersom den kom fram till att ny färg på väggarna löser alla problem. Den var med andra ord ganska dålig, tycker jag som jobbar en hel del med skolans miljö. Men så bläddrade jag till litteraturlistan... Och dröm om min förvåning när jag hittar Mitt Examensarbete angett som referenslittaratur! Jag har åtminstone gjort mig ett litet namn i min lilla bransch. En bekväm tanke när det stormar som bäst i självförtroende-hålet.

Några har mailat mig och saknat mig och brytt sig om mig, helt enkelt för att ni saknat mig här. TACK.

ärrbildning

Distriktsköterskan har varit märkbart irriterad på läkaren som opererade min fot på grund av att han kunde gjort mer för att det skulle läka snyggare. Idag kunde hon inte hålla tyst längre utan påpekade att ärret ju är fulare än det hade behövt vara...
Men ärrbildning tar minst ett år, så nu är det upp till mig.

Tejpa. Tejpa. Tejpa. Tejpa - i ett år. Hurra.
Men sen kan jag skryta med fina ärr. Eller så låter jag dem vara och har tuffa monsterfötter att skrämma små barn med...

morgontårar och missförståndsälgar

På bussen in till jobbet i morse satt en kvinna och grät.
Man märkte det inte om man inte såg henne i ögonen, men hon hamnade mitt emot mig och jag såg hennes tysta tårar. Hon mötte min blick och bad liksom om ursäkt för att hon störde. Störde mig med sin mänsklighet och sina känslor. Vad är det för konstigt liv vi lever om man måste be om ursäkt för tysta tårar?
Jag gav henne ett leende och försökte säga "Gråt du! Jag är också människa och förstår om du måste." Jag tror hon förstod. Hon log lite trött tillbaka och fortsatte sedan sin tysta gråt med blicken ut i den daggvåta och grå morgonen. Ja, morgonen liksom grät på samma sätt som hon.

På jobbet stod jag redo med sagor och inspiration för att möta barnen. Men det kom inga. Sagan dog i en pappershög som blev kvar i receptionen när jag sprang iväg för att jaga telefonnummer, lärare, tider och missförstånd. Jag fick tag i alltihop efter lite gillrande av fällor, lirkande och lockande. Missförståndet var stort som en älgtjur, men jag fällde det med första skottet och började reda ut snårskogen kring det. Nu får barnen komma en annan dag och jag behöver bara hitta inspirationen igen. Den blev rädd för det stora missförståndet och sprang och gömde sig...

Det är tur att man är flexibel som det heter.