morgontårar och missförståndsälgar

På bussen in till jobbet i morse satt en kvinna och grät.
Man märkte det inte om man inte såg henne i ögonen, men hon hamnade mitt emot mig och jag såg hennes tysta tårar. Hon mötte min blick och bad liksom om ursäkt för att hon störde. Störde mig med sin mänsklighet och sina känslor. Vad är det för konstigt liv vi lever om man måste be om ursäkt för tysta tårar?
Jag gav henne ett leende och försökte säga "Gråt du! Jag är också människa och förstår om du måste." Jag tror hon förstod. Hon log lite trött tillbaka och fortsatte sedan sin tysta gråt med blicken ut i den daggvåta och grå morgonen. Ja, morgonen liksom grät på samma sätt som hon.

På jobbet stod jag redo med sagor och inspiration för att möta barnen. Men det kom inga. Sagan dog i en pappershög som blev kvar i receptionen när jag sprang iväg för att jaga telefonnummer, lärare, tider och missförstånd. Jag fick tag i alltihop efter lite gillrande av fällor, lirkande och lockande. Missförståndet var stort som en älgtjur, men jag fällde det med första skottet och började reda ut snårskogen kring det. Nu får barnen komma en annan dag och jag behöver bara hitta inspirationen igen. Den blev rädd för det stora missförståndet och sprang och gömde sig...

Det är tur att man är flexibel som det heter.