gråt och klagan

Grannens äldsta dotter säger blygt "Hej" när man möter henne i trappan. Det är allt jag någonsin hört henne säga. Grannens yngsta dotter har aldrig sagt någonting. Hon börjar gråta vid åsynen av mig. Hon börjar även gråta när hon får syn på sin syster, sin frukost, en krukväxt, blå skjortor, blomflugor och vardagsrumsmattan. Minst. Det är i alla fall vad jag kan utläsa från vad jag hör från deras lägenhet. Hur orkar de? Hon gråter -jämt-. Nu hör till saken att hon var väldigt tyst som spädbarn. Nu är hon kanske två år snart och det är de senaste två månaderna som hon har gråtit -jämt-. De verkar vara söta och bra föräldrar. Ungen är gullig. Jag tycker synd om... men idag tycker jag bara att föräldrarna ska sätta henne i baksätet på bilen och köra iväg tills hon tystnar, för nu har hon gråtit i två timmar till och från. Jag undrar om de tar illa upp om jag knackar på med en flaska barn-alvedon i näven och undrar om de behöver hjälp?
Grannen som bor ovanpå har en flickvän som sjunger. Högt. Det stör mig också, kanske delvis för att det har gjort mig medveten om hur mycket mina grannar har hört mig under åren jag har bott här. Jag sjunger. Högt. I duschen. Ofta. Men jag sjunger förhoppningsvis lite renare. Och så siktar jag på porslinet när jag kissar. Det gör inte min granne. Jag har hört varenda droppe han kissat ur sig sedan han flyttade in. Dessutom har de sex högljutt. She's a screamer.
Nämnde jag grannarna mittemot med pianot och den lilla terriern som skäller oavbrutet?

Dagar då jag är arg på livet och dessutom har huvudvärk tänker jag att jag verkligen borde bo ute på vischan. Där skulle jag hojta så hela skogen hörde, men kräva att skogen var tyst tillbaka.

Nu började hon gråta igen...