Jag fick frågan härom veckan. Jag svarade annorlunda den här gången. Jag bestämde mig för att faktiskt svara. Det ledde till att jag formulerade en del, även för mig själv. Här är ett försök att skriva ner mitt svar:
”Först får jag förklara vad jag menar med tro. Sen får vi diskutera vad vi menar med Gud. Sen kan du förstå mitt svar.
Att tro är att inte veta. Och eftersom jag inte vet allt är det självklart att jag tror.
Själva ordet tro betyder ju att något är osäkert, och kommer du med otvivelaktiga bevis på att det jag tror inte kan stämma, så kanske jag får ändra mig. Men å andra sidan betyder det också att man inte kan tro fel. Så länge man säger ’Jag tror…’ och inte ’Jag vet…’ så kan det inte vara fel. Någonsin.
Jag tror på att tro. Jag tror att människan har ett behov av att tro på svar till de frågor vi inte kan veta svaren på. Vilka är vi egentligen? Varifrån kommer jorden? Vad är liv? Vi besvarar det med mer lättbegripliga svar. Tro. Tills vi vet. En del av frågorna tror jag alltid kommer att vara obesvarade. Alltså: Jag tror på att tro.
Nu kommer vi till definitionen av Gud. Jag kallar allt det där jag inte kan förklara för Gud, i brist på bättre namn. För Gud får gärna folk att tänka sig en vithårig gubbe bland molnen.
Livets kraft, vad nu den är, existensens essens, vad nu den är, meningen med livet, vad nu det är, går nog inte att sammanfattas med en vithårig gubbe.
På samma sätt som vi får lära oss om vita blodkroppar som ”kroppens små soldater som slåss mot bacillerna” i biologin i skolan, så blir Gud lätt till en person, med känslor, uttryck och handlingar, fastän vi nog anar att det antagligen inte är riktigt så det funkar.
Jag tror på Gud, men jag tror inte att det betyder det du tror. Jag struntar i om han heter Jahvé (Yhwh, Yahwhe, stavning valfri), Allah eller Robert Lind. Jag vet ingenting om honom, men jag tror en hel massa. Men jag tror inte att han är Jesus pappa, och inte att han är en vithårig gubbe bland molnen.
Jesus förresten, har funnits. Men han var politiker. Inte Guds son. Tror jag. Han sade saker ingen annan vågade eller ens trodde i en tid då hans åsikter var revolutionära. Han gick inte att förklara, så han blev till religion. Jag tror att han, Aung San Suu Kyi, Desmond Tutu och andra människorättskämpar är av samma virke, men alla blir inte en världsreligions främste profet. Kanske beror det på när i historien de dyker upp?
Alla människor är lika värda. Älska din nästa såsom dig själv. Det är inte religion för mig. Det är hyfs, uppfostran och i viss mån politik. Men jag tror på det.
Daniel Lemma sade i en intervju att frågan 'Tror du på Gud?' är lika dum, och samtidigt lika självklar som 'Tror du på bra musik?' – svaret är otvivelaktigt ’ja’, men både frågan och svaret betyder olika saker för varje person som frågar och svarar.
Terry Pratchett uttryckte det som att hittills har vetenskapen lyckats förklara att: '…it started with Nothing, and then Nothing exploded'.
Tror du på Gud?
Jag tycker frågan är felformulerad"
Tack Lisa! Jag blir alltid berörd av att läsa dina texter. Tänkte skriva glad, men det passade inte, försökte med lugn, hoppfull...
SvaraRaderaKram
Tja, själv tror jag inte på någon sorts gud alls; inga energier; ingen gaia; inget gemensamt medvetande och varken pantheoner eller allsmäktiga gudomar. Han Lemma kunde göra gott i att inte döma andra efter sig själv.
SvaraRaderaBra musik tror jag däremot obetingat på. :)
Jag när förvisso föga religiositet, och inget eget gudsbegrepp, men tror att den kristna läran är missförstådd i sin översättning, och att den "tro" den pratar om inte är intellektets, utan tilltron; tilliten, att falla handlöst mot någon eller något man förutsätter ska finnas där för en -- och fångas upp och landa mjukt, som (i alla fall) kristen tro handlar om, och att frågan mycket riktigt tar miste på de nyanserna.
SvaraRaderaFör egen del tror jag att jag söker utlopp för det där behovet genom mellanmänskliga relationer i stället för i en abstrakt internaliserad gudsbild; skäggig, personifierad eller inte. Det är väl, som du skriver, litet frågan om vilka frågor och tankar vi känner oss otillräckliga inför som individer.
Intellektuell tro ser jag mer som att ha hypoteser man är beredd att överge, i kombination med ett mått nyfikenhet, i vad mån man aktivt söker efter att förädla dem: hitta svårvältligare hypoteser, och nya frågor. Där tycker jag att det är rätt okej att rycka på axlarna och erkänna att man inte vet, utan att behöva täppa igen alla hålen med trosföreställningar.
Hej hopp,
SvaraRaderaJag har ett svar en fundering i sedvanlig stil ;-) - läs the God delusion av R Dawkins. Fick mig å 'städa'.......å jag är bara halvvägs......Du kan få låna den om Du vill....