Visa Lisa

Järntorget luktar korvstroganoff och kvällsluften kan släcka törst. Fruset våta, huttrande grå figurer tittar längtansfullt upp mot digitaltavlan som visar att vi får värma oss om "nu" i 760:ans bussvärme. "Nu" dröjer.
Mannen bredvid mig bär hörlurar över mössan och är noga med att stå under tak. Det vore synd om hans audiobok skulle avbrytas i ett sprakande elfel, om Göteborgs januariväder skulle krypa in i hans dyra märkeslurar. Rösten i hans öron mumlar så vi andra hör. Ett mumlande ljud vi är vana vid nu. Mumlet man hör i någon annans mobiltelefon låter likadant.
När bussen väl bromsar in trängs vi vid dörren. Blip, blip, blip, blööööpklickblö-ööp, blip, blilipp. Västtrafiks olika plastkort, stämpelkort, periodkort låter olika i sina respektive apparater. Om man blundar blir det en melodi som kostar mellan 7 och 10 kronor per kupong. En och en sätter vi oss närmast fönstren. Tystnaden bryts av en högt ropande barnröst. Inget barn syns till. "MAMMA DET RINGER FAKTISKT OCH NU SKA DU SVARA I TELEFOOOONEN!" En rodnande kvinna svarar ett viskande "Ja, hallå?" i telefonen med den mycket personliga ringsignalen. Samtalet handlar om en middag som blivit försenad, tonåring som inte kommit hem och en arbetsdag som blivit alldeles för lång. Jag lyssnar inte, men hör ändå. Främlingars vardag kryper sig nära i halva konversationer man inte kan värja sig mot i en ångande buss. Värmen är påslagen och under några av sätena bränns resenärernas vader av kokande element. Det finns inga mellanting i januarivädret. Överjävligt eller hoppfullt. Det är de två lägen som finns.

När jag väl kliver av på min hållplats står jag stilla ett tag och smälter intrycken medan fukten kryper för nära. Om man låtsas att man ska skriva om resan i sin blog när man kommer hem, finns det mycket att lägga märke till bara mellan Järntorget och hemma.