Dödskogen

När jag nu ändå håller på att tipsa om saker så kan jag även skvallra om att jag och Sambo fastnat i Deadwood - en western-serie. Men det är inte bara pang-pang.

Till att börja med är Deadwood en mycket märklig övning i det engelska språket...
Dels är det en orgie i svordomar och könsord, dels är det de mest invecklat formulerade dialoger du någonsin hört!
Sedan är det väl en märklig skildring av människans natur - ett guldgrävarläger med två saloons, där rykten och information, horor, sprit och spel är de största handelsvarorna. Det är ingen vacker bild av människan man får, men det är på något sätt ändå vackra personskildringar.

Precis som med boken jag just tipsade om är det inte våldet eller hemskheterna som får mig att vilja se "bara ett avsnitt till" hela tiden - det är människorna jag lär känna på vägen.

ni-na-ni-na-ni-nah-nah...

boi-oi-oing:

dagens boktips:

Men jag ska inte tipsa om en bok om Fanny och Morfar som i klippet - men visst har ni saknat det där introt?

Jag läser bra böcker, och bra böcker gör mig glad. Den senaste trilogin, där jag nu är halvvägs in i sista delen, har jag slukat, och det var lite oväntat. Blodiga slag, blanka vapen, tortyr och fruktansvärda ting, i en påhittad hård värld borde inte vara min kopp te. Och den kanske inte är allas favorit, men jag är fast.

Joe Abercrombie har skrivit trilogin The First Law. Bok ett heter The Blade Itself, bok två Before They Are Hanged och nummer tre heter the Last Argument of Kings. Spring och köp!

För det är inte de blodiga slagen eller den lilla magi som en och annan ynka trollkarl slänger ur sig som är bokens behållning - det är personerna, språket, vändningarna och hur historien hela tiden berättas i mellanrummet mellan olika levnadsöden.
Språket ändrar karaktär beroende på vem eller vad det handlar om. Det är som om tonen i språket är trilogins egen filmmusik. Man känner av i varenda komma när det börjar bli spännande. Ingen är god eller ond - alla har vi våra mörka sidor...

Det är nog inte böcker för vem som helst, men tycker ni att omslaget är snyggt, och vill lära känna påhittat folk i påhittade länder så har ni en hel skara nya vänner (och ovänner) att träffa på i de här böckerna.

Förresten - visste ni att det var den här låten som nynnades i signaturen till det klassiska Boktipset?

host

Det låter som om jag bara klagar, men en del går ju faktiskt framåt också.
Jag tror nånstans att det kommer att lösa sig med allting, och att våga tro det gör stor skillnad mot för sist det sket sig.

Just nu hostar jag mest.

Klockan är snart två på natten och jag sitter uppe för det är allt jag kan. Lägger jag mig ner kan jag inte kontrollera hostreflexen. Sen hostar jag tills det gör ont.
Senaste taktiken är alltså att vänta ut total utmattning, sittande. Igår natt sov jag sittande i soffan. I natt är mamma på besök så soffan är upptagen. Ergo - nattligt bloggande.

Sambo har tyckt synd om och brytt sig om idag så att han får stor guldstjärna i kanten. I kylen ligger en chokladkaka och väntar på att jag ska bli någotsånär slemfri. Tack älskling.

Imorgon ska jag vara frisk nog att bli glad av att vännerna E och E har lovat att ta hand om mig med lite lyx. Ni är guld. Snacka om tajming liksom.

Sen har jag, när jag legat vaken och hostat, kommit på en ny stickidé... Den här kan bli riktigt Bra, så håll tummarna.

gåtan

Vad är det som blir större ju mer man tar bort?
Svar: ett hål

Den här veckan påminns jag om gammal sorg, blandar den med ny sorg och fortsätter bygga på i ett hål av oro som gnager i maggropen. Även små saker som dyker upp naggar i kanten på det befintliga hålet, och även småsorger påminner om avgrunden.

Det är lite jobbigt nu. Jag sitter lite fast. Hur gärna jag än skulle vilja så kan jag inte betala hyran i ryggdunkar och komplimanger. Hur mycket de än berättar för mig hur bra jag är, räcker det inte för att överleva när plånboken är tom.
Jag letar trygghet. Det känns som om det är nära. Det känns som om jag vet vad jag är värd, vilket bara gör det än mer frustrerande att just nu inte få nåt för mödan.

Samtidigt rusar världen omkring mig. Många som lever livet som allra mest intensivt, medan det känns som om jag bara ligger i dragläge och väntar på att få släppa på bromsen...
Vänner blir föräldrar, vänner skaffar hus, vänner har fått nytt jobb...
Och det är jobbigt att ha sån bergochdalbana i maggropen, för det har varit så mycket glädje på sistone, men för andras skull. Andras glädje, egen sorg. Och det är klart att det är jobbigt i längden.

Men några bitar har ju fallit på plats trots allt, och jag kan ta spjärn i en trygghet som saknades förra gången världen höll på att rämna. Kanske är det just därför jag verkligen tror att det kommer att ordna sig, även om jag just nu har lite svårt att se hur.

Ett steg i taget, eller hur?

duktig

Så. Nu har jag Äntligen täppt till det lilla, lilla slarvfelet i diagrammet till Vikingúr Vantúr. Dessutom har jag skickat iväg fyra viktiga mail, svarat på en viktig fråga och lagt upp det senaste lilla, lilla projektet på Ravelry.
Frågan är om jag är så på gång idag att jag kanske sätter mig och målar lite?
Det skulle jag må bra av.
Men först - plocka ur diskmaskinen.