koppelträning med mera

Tre gånger om dagen går Rolff i koppel. Ibland går det utmärkt. Ibland går det inte alls. Vi ska få hjälp med detta på kurs om ett tag, men tills dess stretar vi på med den kunskap vi har, och han har ju gjort enorma framsteg.
Men så var det det här med att han är en staff - nära länkad till den ökända pitbullen. Ofta när folk ser Rolff så ser de en liten pitbull, och därmed också alla de fördomar och förutfattade meningar som finns om rasen. Det kan bli mer än tröttsamt. Så nu tänker jag skriva av mig lite frustration här.

Den engelska staffordshire bullterriern togs fram för att döda råttor i gruvor. Stor käft, kraftiga käkar och låg muskulös kropp är idealiskt. Men visste du att även chihuahuan avlades fram just som råttdödare - men då i mexikanska hus, och under husgrunder? Jojomen.
Så gott som alla tamraser är framtagna av människan för ett specifikt ändamål. Det gör också ofta att liknande grupper människor skaffar liknande hundras, och beroende på vilken stereotyp ägaren är får man också en bild av rasen. Att en hund ofta på något sätt liknar sin ägare är ju inte bara nys...
Därför har det länge funnits minst en "negativ" ras, som media gärna skriver om, och som "fel" ägare kanske gärna skaffar. På 80-talet var det schäfern - den hemlöse drogmissbrukarens följeslagare. Men så upptäckte polisen vad bra schäfern var, så den höjdes i status. Sen kom rottweilern - "dödarhunden". Det finns till och med en skräckfilm om en mördande hund som heter "Rottweiler".

Och visst, Rottweilern har mycket kamp i sig, så det går alldeles utmärkt att träna en rottis till att vara en helt förfärlig vovve. Men det går också att ha en rottis som bästa vän. Och nu är det pitbullen som är den "farliga kamphunden".
(Rolff ligger just nu vid mina fötter och sover, och jag har himla svårt att se honom som skrämmande... )
Men okej, på samma sätt som schäfern tränas lättare att vakta än många andra hundar, är det lätt att trigga kampen i staffar, pitbulls och rottweilers, men vet ni vad? Vi jobbar stenhårt på att träna Bort de dragen hos Rolff! För alla ägare till "kamphundar" kampas inte med dem alls. Chockerande va?
Nu råkar vi ha en tonåring, som inte direkt är färdiglärd på hur man umgås med andra hanhundar utan att det blir dominanskamp på blodigt allvar helt plötsligt, men jag har koll på det och släpper honom inte i närheten av situationer jag inte kan kontrollera. Tro mig.
Så nu till dagens "Men va i helvete människa..."

Jag är ute och går med lagom exalterad, stressad vovve. Vovvven Rolff får syn på en Fet labradortik som stånkar sig uppför en backe med lika korpulent dam i släptåg bakom sig. Med puff och stön kommer de närmare. Rolff gillar att få hälsa på tikar, och det är jättebra träning för honom när andra hundar lär honom hundetikett, så på långt avstånd ropar jag till puffande damen: "Han är en lite ivrig tonåringskille den här, men kan han få hälsa på din tik?"
Damen stannar, ber sin hund att sitta, säger åt sin hund att sitta, ryter "SITT!" och tjocka hunden sätter sig. "Nja, din hund ser ju inte så vänlig ut!" svarar hon. Jag suckar inombords och svarar glatt att "Jo, alltså han är bara ivrig. Kan som sagt vara lite påflugen, men då kanske din hund kan säga åt honom att lugna ner sig? Det vore bra för honom."
Tanten suckar, tittar mig i ögonen och säger: "Men varför Skaffar du en sån hund! De är ju bara knäppa och våldsamma!"
Rolff sitter i det här läget snällt på rumpan som jag sagt åt honom, men sniffar förstås nyfiket och ivrigt åt tikens håll då hon står bara några meter ifrån honom. "Titta! Min hund vill ju inte alls hälsa på honom!" säger tanten och går förbi, medan hennes tik morrar åt den alldeles för ivrige tonåringen (Det skulle jag också gjort om en fjortis gläfste på Rolffs vis åt mig). "Vad bra då", svarar jag, "Då lärde han sig det!"

I efterhand kommer alla dräpande kommentarer jag kunde ha sagt nedramlande i huvudet. Kanske var det bra att jag höll mig vänlig och positiv för att inte ytterligare spä på tantens fördomar om min hund, men visst skulle jag ha frågat varför i hela fridens dagar hon av alla människor skaffar en ras som behöver mycket motion?

Apropå hundar och attityder så kan jag berätta en rolig historia till:
På åttiotalet genomförde tyska polisen en undersökning för att komma fram till vilken hundras som är mest lättränad på alla de kunskaper och egenskaper som passar en polishund. Resultatet blev Kungspudel, men det förstod ju vem som helst att polisen inte kunde visa sig på gatorna med pudlar... Fel attityd helt enkelt, och så valde man nummer två på listan i stället - schäfern.