Där är någon annans liv!

Varför är det sånt liv om "Här är ditt liv!"? Aftonbladet verkar upprörda över att man gör ett TV-program som inte avslöjar skandaler, så man gör programmet i sig till en skandal.

Jag hade faktiskt inte reflekterat över att det var tre gubbar i rad i de första programmen - kanske för att jag räknade med att det skulle komma tanter senare. Kanske för att jag insåg att det krävs en del logistik för att kunna kidnappa en svensk kändis en lördag kväll, och att programmen ligger i den ordning det var möjligt att ordna kanske? För mig är det inte jämställdhet när man måste kämpa in tanterna i listan - För mig är det jämställt när det inte spelar någon roll längre. Så är min föreställning om världen mer jämställd än Aftonbladets då?

Och nästa "skandal" om att Oldsberg är för trubbig som intervjuare? Att han inte ställer de "vassa" frågorna? Det diskuterades väl mest ang Svennis, som man inte diskuterade Casanova-fasoner med (Tack och lov! Det hade blivit outhärdligt obekvämt!), och ang Stina Dabrowski som är intervjuare själv och därför hade gjort på ett annat sätt. Måste personligt innebära obehagligt avslöjande numera?

Hörde två damer diskutera programmet på bussen förra veckan. "Såg du hur glad han blev när Kofi kom in?", "Ja, det var väl en överraskning!", "Och nog för att jag får vrida upp volymen på TVn, men de pratar ju så man förstår tack och lov!", "Ja, äntligen!"...och så vidare.
Det är ett må-bra-program, prime time lördag kväll. Jag tycker att underhållningen kan vara att få lära känna lite fler sidor hos folkkäa svenskar, och att få se dem bli glada. Man kan titta och le, och fundera på vilka man skulle vilja träffa i ens eget "Här är ditt liv!".

Må bra-TV passar helt enkelt inte i skandalpressen...