hemma

Till slut sitter jag med en dator i knät, en halvtimme att ”slå ihjäl” och en massa bloggande som aldrig blir gjort.

Det har varit en händelserik tid. Jag har presenterat småbitar ur veckor som kan vara de mest innehållsrika någonsin hittills, och när jag har haft bloggtid har jag ägnat mig åt utmaningen (So You Think You Can Knit) för att få tänka på annat en stund. Men nu mina vänner är det er, och mitt eget livs tur.

Vi börjar bo in oss, i ett torp som fortfarande känns magiskt, otroligt… ja, overkligt. Men det är på riktigt. Det sprakar i kaminer och kakelugn mest hela tiden. Nästan varje dag kan vi sätta upp en hylla till, lägga ytterligare saker på sin plats. Nu i kväll har jag satt upp några tavlor äntligen.

Det saknas hyllplan i garderoben, och mycket ligger fortfarande i väskor och säckar. Hyllor till lite här och var ska köpas, målas och sättas upp innan den, den och den lådan kan packas upp. Men mycket står där det ska. Mitt alldeles egna kontor och hobbyrum börjar ta form. Jag väntar bara på att den perfekta lilla loppisfynd-fåtöljen ska hitta mig, så blir ytterligare ett hörn helt färdigt. Men, i stället för att jag beskriver alltihopa i ord, så får ni fortsätta vänta på bilder, tills det känns mer färdigt…Eller så får ni komma och hälsa på!

Jag kunde med min nya fina dators kamera ta en bild på restgarnskorgen, på hobbybordet, i mitt rum.

Men jag ska leta reda på batteriladdaren till kameran, göra färdigt här och där, och sen, ska ni se, blir det bilder.

På tomten bor en rådjursfamilj. De står där nästan varje kväll och betar ute på vårt gärde. I går kväll skrämde jag och en av killingarna nästan livet ur varann, när jag klev ut på trappen och killingen stod cirka tre meter bort. När vi svängde upp på vår avtagsväg häromdagen slog en uggla ut vingarna och tog till flykten alldeles till vänster om bilen. Idag såg jag och hunden en hare. Vi har satt upp ett fågelbord (en miniatyr av vår lada nästan) och fyllt med frön och nötter, i hopp om att få stå i köksfönstret och kika på småfåglar. Det blir till att skaffa en fågelatlas – men talltita har vi redan identifierat.

Idag tog jag bussen till pendeln till bussen hem. Det var en lugn resa, som gick förbi andra människors drömtorp, plockade upp skolbarn och stannade här och där... Busschauffören kände väl till vår lilla busskur, som egentligen inte är någon officiell hållplats, så jag blev avsläppt nere på vägen, alldeles intill huset.

"Hej herr busschaufför! Känner du till den lilla rödmålade busskuren alldeles efter hållplatsen bortanför den lilla sjön? Där skulle jag vilja kliva av?"

"Jamen då ordnar vi det! Välkommen på Bussen!"

Det här är en märklig text, för även om ord följer på ord så känns det som om jag inte säger någonting. För hur beskriver man torpet, utan att det bara handlar om rödmålade väggar och vita knutar, fönster, dörrar, möbler, tavlor, rådjur, bussar, ting… när det är känslan av hur detta är Hemma jag vill förmedla.

Vår plats på jorden.
Vi bor här.
Hemma.