kvadrupelsuccé och OS-terapi

Det är ett märkligt OS, för jag litar inte längre på någonting. I stället för att vara imponerad av planeringen, organisationen, storslagenheten, så har jag börjat utgå från att kurvor är feldoserade, staket felplacerade, banor felbyggda, skrällvinnare dopade, teknik trasig, bildproducenter dumma i huvudet (Skidskyttet! Hallå? Kan vi få se när de skjuter?!)...

Men det är fortfarande OS. Fantastiska prestationer, imponerande människor, bragder, medaljer, spänning...

Jag älskar OS.

Det gör inte min sambo.

Han har ett uppfriskande nytt perspektiv till det mesta, om han kan förmå sig att vila ögonen på TVskärmen en minut när det är tävlingar. Mannen vet inte skillnaden på slalom och storslalom. Han vet inte vem Pernilla Wiberg är och kan fortfarande skratta åt kombinationen skidor och gevär, så vi hittar glatt på nya kombinationssporter. Puckelmilen, rodelcross, störtcurling...

Den här morgonen tittade jag på Adrian Schultheiss konståkningsåk - och grät. Att göra sitt livs åk på OS. Ladda i fyra år för att göra det! Jag grät lite till. Showen, temat, tvångströjan, musikvalet... Bättre än alla andra! Jag grät lite till. Aftonbladet uppfann ordet kvadrupelsuccé.

Min kusin konstaterade i sin facebookstatus igår att hon är helt ointresserad av sport, men gråter till prestationer i OS. Det är något speciellt det här med fyra års väntan mellan loppen.

Och Anja. Ja, jag grät. Jag grät när hon var på väg mot silver i störtlopp. Jag skrek när hon kraschade. Jag grät när pappa Pärson konstaterade att "Hon kunn ha schlag ihjäl se". Jag grät när hon kom till start dagen efter. Jag grät när hon skrek av smärta medan hon åkte. Jag grät när hon gick i mål. Jag grät när hon tog ledningen efter slalomen. Jag grät när det såg ut som om hon skulle sluta fyra. Jag jublade åt Vonn när hon körde ur... Sen hade jag lite dåligt samvete för det. Och sen grät jag igen. Åt bronset. Bragden.

Jag blir verkligen alldeles tagen av OS-prestationer.

Sedan måste jag erkänna att jag helt sonika stjäl deltagarnas känslostormar för att lätta på mina egna ventiler. Allt det där jag stänger in - i stress, i oro, i vardagens små fadäser... - det släpper jag ut när Ferry dansar på prispallen. Eller när Ejeborg imiterar Stenmark. Eller när Helena Jonsson gråter.

Jag gråter av OS, men det är nyttig gråt. Så alla ni ointresserade ska veta att OS kan fungera som terapi, om man låter alla känslor spelen innehåller komma tillräckligt nära.