figurer

En hel vecka har jag gått har jag sett nästan sagofigurer omkring mig. Allt och alla jag sett omkring mig har blivit klädda i ord, men jag har inte lyckats få ut dem här. Men jag har antecknat små korn av vardag här och var, så här kommer tre figurer som korsat min väg i veckan som gått:

- Mannen mitt emot mig på pendeln har snuva, men har glömt att ta med sig näsdukar. Alla märker det, men han gör allt för att dölja sin förkylning. Han letar förgäves, febrilt, men försiktigt i alla fickor i den mörkgröna jackan efter en räddande pappersbit. Det är en jacka med många fickor, och han hinner hoppas många gånger innan han ger upp och snörvlar till. Jag önskar jag kunde hjälpa honom, men jag har inte heller några mjuka papperslappar med mig. Stackarn. När tåget bromsar in i Aspedalen har han lärt sig tajma sina snörvlingar med tågets bromsar. Till slut har han krupit ihop med blicken i knät, korslagda armar och det ena benet uppdraget på det andra så långt hans smala kropp kan. Han är en spenslig, snörvlande knut i sitt säte. När vi väl kliver av på Centralstationen ser jag honom rusa till korvkiosken för att be om en servett. Han var verkligen snytnödig.

- Hon vill inte synas, men står ju alltid i centrum. I klarröd kappa, grön tröja, lila kjol och färgglatt randiga strumpbyxor står hon verkligen ut i mängden av höstruskigt gråklädda människor längs gatan. Hon väntar på någon och trampar nervöst på stället. Förbipasserandes blickar dras till henne lika självklart som blommor mot ljuset. Hennes långa, svarta halsduk bryter av dramatiskt mot alla bjärta färger och i hennes naturligt blonda hår sitter två stora, gröna hårspännen. Hennes ögon är hårt sminkade med rosa ögonskugga över en skarp, svart eyeliner. Men trots att läpparna är läppglans-glansiga i en glad, jätterosa färg, pekar mungiporna nedåt och de blålila, trötta påsarna under ögonen matchar inte hennes färgglada och uppseendeväckande yttre. Hennes inre är tydligt mindre sprudlande än hennes klädsel. Hon döljer det väl i glada färger, men ögonen är ledsna. Jag tänker att det inte är så lätt att vara den som alltid syns, när man så tydligt inte vill synas.

- En äldre kvinna ska kliva av fyrans spårvagn vid Drottningtorget. Vi står på kö vid sidan av dörrarna och väntar för att få kliva på medan kvinnan tar sig ned. Hon erbjuds hjälp av en mörkhyad man med dreads och trasiga skor som tar lätt i kvinnans armbåge och frågar om han får stödja henne ner. "Nej tack", säger damen, "Det var snällt av dig, men den dag jag inte kan ta mig av vagnen själv är jag rädd att jag ger upp ser du, så jag klättrar gärna själv!". Alla omkring skrattar vänligt till, och det är med beundran vi ser damen hänga i ledstången och klättra baklänges nedför trappan, ett långsamt steg i taget. En annan dam, något yngre, böjer sig fram ur vagnen och ropar nedför trappan med hög röst: "Ring när du är hemma mamma så jag vet att allt gick bra!". Då ser jag att de är lika varandra. Den äldre kvinnan viftar avvisande till sin dotter. "Har jag klarat att ta mig hem själv i 96 år klarar jag det nog idag också" säger hon skrockande och börjar gå längs trottoaren. Alla vi som står och väntar tar ett steg åt sidan för att ge henne plats, och alla liksom drar efter andan. Nittiosex. Jag ser hur alla tittar efter henne och liksom kommer av sig i vardagens vanliga brådska. Sekunder senare har vi alla ramlat ombord på vagnen i en enda klunga fötter som plötsligt har bråttom igen. Vagnen skramlar iväg.