Det är roligt att följa med någon bakåt i tiden. På parkeringsplatsen och på väg in i området sade han de oundvikliga orden: "Vad litet allt är!" Ja, älskling, för dina minnen är från tiden du var en meter hög (då Putte satt i barnvagn) och du är 90cm längre nu.
Vi gick förbi ett mellanrum i radhusområdet där några träd och lite sly stod. "Lilleskogen var tätare då" sa Sambo. Här hade han i och för sig rätt. Han pekade på ett av träden som stått där, men som inte står där längre - Det är stubben efter den Stora Eken där de tuffa stora grabbarna hade en koja, som bara Tuffa Stora (större än liten Sambo) kunde komma upp i.
En del barndomsminnen är konstigare än andra. Jag har hört historien förr, men nu pekades platsen för dådet ut. Det var en gång när Sambo och hans lillebror fått fyrverkerier att leka med. "Var ska vi smälla dem då?" frågade de små pyromanerna. "Äsch, gå och spräng grannens kompost" skämtade deras far. Bröderna förstod inte att far skämtade, så de gick ut och sprängde grannens kompost. Ungefär här låg den.
Sen kom vi till den fruktade Trettonbacken. (Den ligger intill hus nummer 13 på gatan. Namnet är helt logiskt.) Här åktes det pulka och snowracer och barnen drömde om en skidlift ("Den var ju jättelång och brant ju!") Där, i den i och för sig ganska branta grässlänten, förstod jag i vilken skala Sambo såg området. Han må vara 190 cm nu. Det var han inte då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar