Katherine Howard

Jag har gett mig ut på ett stickäventyr. Ett äventyr jag drömt om och planerat för, lite som man gör inför en "STOR resa som kanske inte blir av ändå..." ända tills man står där med biljetterna i handen och börjar känna resfeber. Så känns mitt stickäventyr.

Jag fick boken Tudor Roses i julklapp. Önskar jag hade sparat mammas julklappsrim för att blogga det, för det var bra! Mamma, minns du?

Bara boken är en skatt. Vacker. Inspirerande. Välskriven, välstickad och välfotograferad. Och så är den fylld av de mest avancerade stickprojekt jag någonsin sett. Och jag har gett mig på min dröm bland dem - Katherine Howard.

Jag provade en hel del för att hamna rätt i stickfasthet, sticktjocklek och garn. Jag stickar löst och mina mått ligger precis mellan två storlekar i boken, så det jag till slut landade i känns fortfarande lite som en chansning, men fint blir det.

Jag har fått gå ner till stickor 2mm, och jag stickar med Järbos Gästrike 2trådigt i mörkgrått och mellangrått. (Jag som trodde jag skulle sticka i Visjögarn... men det blev lite för tjockt.) De röda kanterna är ett tvåtrådigt garn från Ateljé Norrgården. Jag tycker det blir vansinnigt fint.

Jag började med en än ljusare grå, men kontrasten blev för stor och jag är så glad att jag rev upp en bit och gjorde om. Nu blir det finfint. Man börjar koftan med ryggstycket nedifrån, och jag har precis börjat med den mönstrade, rutiga delen på livet. Jag gör två modifikationer: Jag struntar i muscherna och jag gör rutmönstret i bara två, inte tre nyanser.

Så vad är det som är så svårt? Nja, svårt vet jag inte, men klurigt och detaljrikt, så man får tänka både en och två gånger. Alla moment som går vertikalt genom stickningen har ett egen nystan, eller liten bobbin, så i den randiga flätdelen längst ned hade jag 22 garn igång samtidigt. Det ser lite kaotiskt ut där jag sitter i min stickning ibland, men det handlar bara om att vara konsekvent i sitt lilla garnnyste-sorterar-system så går det finfint! Och jag har vansinnigt roligt när jag kommer till ro med den här.

Men det är ingen stickning man reser med och just nu händer det saker på jobbet och hemma springer ett svartvitt yrväder omkring, så just nu sitter jag och saknar Katherine lite och hoppas att jag får umgås med henne lite mer i helgen som kommer.

Alla foton i inlägget är mobilbilder som legat på instagram. Där kan man följa det här stickäventyret lite också, blandat med lite andra stickningar och djurbilder.