När jag var liten gick en TV-serie där en blond pojke jagade en pianist vid namn Yrla över sanddynorna och där de tuffa tjejerna övade dansrutiner på skolgården. I TV-serien fanns en pojke som var en bästa vän, men som inte dög som mer än bästa vän då han var snäll och inte cool. Han hade en fransk mamma. Jag blev kär i honom. Kär i Ebbas bästa vän Philip.
Serien var såklart Ebba & Didrik och det var nog det första drama som riktigt drabbade mig. Barnfilmer i all ära, men de fokuserar oftast på händelser och inte på känslor. Ebba och Didrik kändes som en vuxen TVserie, men för barn. Och jag blev kär i Philip.
Många år senare skrev jag texter för Chalmers studenttidning Tofsen och vi kom på idén att göra såna där "Vad hände sen?"-reportage. Jag letade upp min kärlek Philip från Ebba & Didrik. Han hette Malik Bendjelloul och vi träffades i en knapp timme på ett café i Stockholm. Han jobbade på Barracuda produktion och levde sin dröm. Han hade historier att berätta och han visste vilket medium han ville berätta dem i. Vi pratade om rollkaraktären Philip och om Malik och Philip hade något gemensamt. Det trodde han att de hade. "Philip var lika snäll som jag" sa han och jag tror han hade rätt. Det var bara en knapp timme och jag var då mer intresserad av att jag kände igen Philip i den vuxne Malik, men allt eftersom han syntes och hördes mer, i Kobra och sen som filmskapare... Jag var inte förvånad att det var just han som gjorde en Oscars-belönad dokumentär. Brinner man för att berätta och sedan får berätta på sitt sätt, då blir det ofta en bra berättelse.
En kärlek i barndomen framför TVn och en kort intervju för 10 år sedan. Jag kände inte Malik Bendjelloul, men han berörde mig. Först som Philip som var snäll och sen som en varm och generös, kreativ människa som bjöd på sin tid för att en studenttidning skulle få en sida nostalgi.
Idag läser jag att Malik hastigt gått bort. Trettiosex år gammal. Det drabbade mig. Som om Philip hade dött i TV-serien - då när jag var liten och förälskad. Så drabbade det mig. Jag vet att jag var kär i en fiktiv figur, på samma sätt som jag vet att Malik inte stod mig nära personligen. Men det är sorgetårar från hjärtat jag gråter. Världen har förlorat inte bara den varme, generöse Malik, utan också alla berättelser han inte hann berätta.
Serien var såklart Ebba & Didrik och det var nog det första drama som riktigt drabbade mig. Barnfilmer i all ära, men de fokuserar oftast på händelser och inte på känslor. Ebba och Didrik kändes som en vuxen TVserie, men för barn. Och jag blev kär i Philip.
Många år senare skrev jag texter för Chalmers studenttidning Tofsen och vi kom på idén att göra såna där "Vad hände sen?"-reportage. Jag letade upp min kärlek Philip från Ebba & Didrik. Han hette Malik Bendjelloul och vi träffades i en knapp timme på ett café i Stockholm. Han jobbade på Barracuda produktion och levde sin dröm. Han hade historier att berätta och han visste vilket medium han ville berätta dem i. Vi pratade om rollkaraktären Philip och om Malik och Philip hade något gemensamt. Det trodde han att de hade. "Philip var lika snäll som jag" sa han och jag tror han hade rätt. Det var bara en knapp timme och jag var då mer intresserad av att jag kände igen Philip i den vuxne Malik, men allt eftersom han syntes och hördes mer, i Kobra och sen som filmskapare... Jag var inte förvånad att det var just han som gjorde en Oscars-belönad dokumentär. Brinner man för att berätta och sedan får berätta på sitt sätt, då blir det ofta en bra berättelse.
En kärlek i barndomen framför TVn och en kort intervju för 10 år sedan. Jag kände inte Malik Bendjelloul, men han berörde mig. Först som Philip som var snäll och sen som en varm och generös, kreativ människa som bjöd på sin tid för att en studenttidning skulle få en sida nostalgi.
Idag läser jag att Malik hastigt gått bort. Trettiosex år gammal. Det drabbade mig. Som om Philip hade dött i TV-serien - då när jag var liten och förälskad. Så drabbade det mig. Jag vet att jag var kär i en fiktiv figur, på samma sätt som jag vet att Malik inte stod mig nära personligen. Men det är sorgetårar från hjärtat jag gråter. Världen har förlorat inte bara den varme, generöse Malik, utan också alla berättelser han inte hann berätta.
Så fint skrivet! Så känner jag också. (Hittade hit från Elisabet)
SvaraRaderaTack!
RaderaDet är i sanning outsägligt sorgligt! Så fint du skriver, Lisa.
SvaraRaderaJag var också kär i Philip! Sorgligt är vad det är....
SvaraRaderaSå fint skrivet om Malik! Tänk att det kan göra så ont när människor en inte känner går bort, men på något sätt har dom lyckats pricka det där innersta i en ändå.
SvaraRadera