God Juli!

För andra året firar jag och maken Juliafton. I år hamnade det dessutom på rätt datum, eftersom vi fick idén en bit in i juli i fjol...

Det är nämligen så att både jag och maken har våra födelsedagar mitt i kallaste vintern och vi behövde helt enkelt en anledning till att fira och ha kalas mitt i sommaren. Då föddes idén om att fira juli. Så nu gör vi det.

Juliafton är alltså kvällen innan juli, alltså sista juni. Imorgon är julidagen och den andra juli är såklart annandag juli... Enkelt och logiskt. Hur firar vi då? Tja, vi vet inte riktigt än. Vi säger "God Juli!" och ger varandra varsin liten juliklapp. I fjol försökte vi göra nån sorts somrig variant på julmat, men sill och potatis blev bara midsomrigt. Men is-glögg-drinkarna var goda!

I år hamnade juliafton på en vardagsmåndag då semestern inte börjar förrän om en vecka, så vi valde att fira med att behöva göra minimalt med måsten, så i år blev det pizza. Så småningom har vi nog kommit på vad den traditionella maten ska vara. Det här är vår påhittade högtid och därför kan vi hitta på traditionerna lite eftersom. Idag hängde vi upp lite julikulor i en gran. Det blev fint och skojigt!
God juli på er allihopa!

Ett svårt inlägg om oändlig glädje

Det mest efterlängtade av små troll är på väg! Vi ska få en ny liten Bomble i familjen lagom till nyår. Jag är gravid. Det är nytt och konstigt och fantastiskt och det är klart jag vill ropa det lyckligt över hela världen, visa upp det, fira det…

Men jag klarar inte riktigt att fira i blogg, på Facebook, på Instagram... För jag vet hur det drabbar. Jag är så klart överlycklig, stolt och förundrad över vårt mirakel och att min kropp plötsligt vet hur den ska göra, och i vilken ordning, för att bygga en helt ny människa! Jag hoppas att jag verkligen hinner med att försöka uppleva och ta in vad som händer på vägen. Men det dåliga samvetet hos den jag nyss var, som sörjde och längtade, finns kvar. Jag vill inte glädja mig på andras bekostnad. Jag vill inte slänga ultraljudsbilder på den som inte vill se.

I flera år nu har längtan efter ett barn varit ständigt närvarande för mig. Det är inget som jag har pratat med många om och ofrivillig barnlöshet är inget man gärna pratar om alls när man är mitt i det. Men jag ska försöka skriva några rader om hur den här längtan känns. Inte för att ni ska tycka synd om mig, inte heller för att döma andra, utan för att jag vill att fler ska förstå längtan… och skammen.

Om jag gått en promenad i staden så har jag efteråt kunnat svara på hur många putande magar och barnvagnar jag mött, även om jag inte medvetet räknat. Jag har försökt hålla leendet på plats i varje ”Grattis!” när andra berättat om kommande bebisar, för att sedan, så fort jag kunnat, har stängt en dörr om mig och gråtit. Jag har verkligen försökt att hitta den där glädjen för andra i maggropen, men allt jag hittat har varit avund, missunnsamhet… och dåligt samvete för att jag känner så.

Ja, mycket har handlat om dåligt samvete, för tankar och känslor som legat alltför nära. Sorg. Avund. Inte den glädje som ska finnas… Ska finnas? Hur i hela friden? När hela kroppen skriker orättvisa? Nej, när man själv längtar så är det riktigt svårt att hitta glädjen för andra, hur mycket man än vill. Och ingen har dömt mig för den missunnsamheten värre än jag själv. Den här sortens längtan hittade en hel del mörker i mig.  Bitterhet kan vara det mest destruktiva som finns och i längtan, misslyckanden, hopp och förtvivlan så har mycket kraft gått åt till att försöka acceptera utan att låta just bitterhet ta över.

Jag trivs på sociala medier. Jag gillar att se vänner och bekanta berätta om sin vardag på Facebook eller visa sina vyer på Instagram. Men i längtan efter barn är sociala medier ett minfält att navigera. Ultraljudsbilder och hurrarop. Knall-lila uppdateringar från ”gravidappen” med beräknad ankomst. ”Titta på min mage!”-bilder... Och visst förstår jag de som gläder sig, mer än åt något annat åt detta livets allra största. Men jag har suttit där och klickat ”göm inlägg” och gråtit av skam för att jag inte har kunnat glädja mig. Jag har bara varit avundsjuk. Det är den enda känslan som får plats där just då. .

Jag kommer att blogga om stickade barnkläder. Och att vara gravid är nu en del av min vardag, så visst kommer det att nämnas. Men jag tror inte att jag kommer att blogga och uppdatera om graviditeten i sig. Det kan jag glädjas åt i verkliga verkligheten. Utanför internet. 

Så det här blogginlägget är märkligt dubbelt. Det berättar de största nyheter jag någonsin haft, samtidigt som det berättar att det är svårt att berätta. För jag vet fler som längtar. Och jag vill glädjas utan att trampa dem på tårna. Och jag kan glädjas och fira utan bilder och uppdateringar på internet. Jag vill säga att jag längtar åt dem också. Och jag hoppas att de också får sina mirakel en dag. För det är du som längtar värd. Det var jag värd och jag gläder mig nu till att få träffa denna efterlängtade lilla människa om några månader.

Nu börjar det...

Kvällar vid eldgropen. Middagar i trädgården. Abborrfiske i sjöarna omkring oss. Hundar rullande på gräsmattan. Potatis ur eget land. Lata stunder i hängmattan. Trallen kring badtunnan ska fixas. Hönshus planeras. Fåglar på besök i dammen. Kokkaffe över öppen eld. En stund med spaden i näven. Tre sorters pioner som blommar. Jordgubbar med mjölk. Vänner på besök. Läsa en bok liggandes på en filt. Testa tältet inför semestern. Blommande kaprifol. Måla utemöbler färdigt. Skrapa ett fönster. Morgonkaffet på trappan. Katt i knät. Kvällssol genom ekarna. Kvällssol på falurött torp. Svart älskad katt spinnande kring benen. Nakna tår i gräset. Häpna åt frodig vinranka. Förena nytta med nöje med röjsågen. Njuta.

På bilden ses förberedelserna för gårdagens middag. 

Jag jobbar i två veckor till, men sommarlivet på torpet har redan börjat och jag älskar sommaren här. Mitt hem är mitt sommarparadis. Kan det bli bättre än så? 

WWKIPD 2014

Vilken härlig dag vi fick i Bältesspännarparken igår!  Det allra bästa är ju att sticka tillsammans!

Det var inbjudet till sticknick i parken klockan 13 och vi började lite innan 13 i en tapper liten skara i den gassande solen. Sen droppade det in fler och fler hela eftermiddagen!

Och strax efter två kom en STOR drös folk som hade stickat på en spårvagn fram till dess, eftersom vi hade lyckats samordna Världsstickardagen med Stickspår (Hur rolig är inte den idén, va?)

Det satt stickerskor högt...

...och lågt.

I sol och skugga. Jag kom hem alldeles stickspirerad igår, solbränd och leende. Dessutom hade jag tagit med mig två projekt som behövde knappar isydda, för det tråkigaste som finns är att sy i knappar. Nu blev det gjort, så jag kom hem med två Färdiga stickprojekt också! Hurra!

TACK alla som kom och förgyllde sticknicken med ert garn, era skratt och er inspiration!

London

Vi åkte till London.
Det var en presentresa till Tobbe, så han började besöket med att beundra Nelson och hans lejon på Trafalgar Square.

Vi hann mycket med tanke på att vi bara var där en helg. Jag älskar Londons tunnelbana som gör många delar av den stora staden liksom mindre... och man hinner mycket på kort tid!

Vi hade nästan en heldag inne i Churchill's War Cabinet... Ett fantastiskt museum som lyckades bjuda på mängder av information och en modern museiupplevelse, samtidigt som det verkligen kändes att vi var "där på riktigt" i rummen där det verkligen hände. Vi tittade in i det hemliga rummet där Churchill hade direkt telefonlinje till amerikanske presidenten. Skrubben var kamoflerad till att vara hans personliga toalett... Och kartrummen där man följde krigets skeenden i realtid via många telefonlinjer och tusentals nålar på kartor var helt fascinerande! Det är Tobbe som är nörden, men jag tyckte verkligen om det här museet.

Däremot har jag en känsla av att det är lättare att shoppa kläder ihop med mig än ihop med Tobbe. I alla fall om det handlar om militärt överskott. Fyrtiofem minuter i EN pytteliten butik? Jag vet inte om jag någonsin shoppat i en enda klädbutik så länge. Men på Greenwich market hittade vi en vintage-butik som hade grejer till oss båda. Militära jackor till Tobbe och...

...vintage stickbok från 1946 till mig! Men... fem sekunder senare ville jag gråta. "Display only". Den här var inte till salu.

Tur då att den lilla loppmarknads-antik-marknaden utanför också var öppen och att Tobbe hittade den här där. Den var till salu och jag köpte den illa kvickt!

Den är från 1939 och är en kär souvenir från resan!

Och så kunde jag inte motstå Harry Potter-godis när jag hittade det, trots att det var lite fånigt dyrt.

Vi bodde hos Jon, Roy och taxen Sweep och dessa ljuvliga värdar tog oss till favoritplatser och favoritpubar hela lördag och söndag! Jon tog den här bilden på oss:

Delar av söndagen var vi i Camden. Här hade jag kunnat förköpa mig på vintage väskor! Oj så mycket fint... och fult. Camden är verkligen en hel stadsdel full med småpryttlar av alla de slag.

Pojkarna skrattade en del åt mitt Harry Potter-prat, så de tog mig till King's Cross och Platform 9 3/4... som är en butik. Ja, jag älskar böckerna, men att stå i kö för att hålla i en halv bagagevagn som ser ut som om den åker genom en vägg är inte min grej. Alls. Här fanns mer av godiset, men också allt annat man kan tänka sig i Harry Potter-souvenir-väg och precis som i Camden fanns det fina... och gräsligt fula.

Vi var snabbt klara över att både jag och Tobbe trivs i London. Dessutom hade vi världens gulligaste värdar, som också genast började prata om "next time you visit"... Så vi kommer tillbaka.
Jag lovar att vi kommer tillbaka Sweep!

(Nämen? Inga garnbutiker? Nepp. Inga garnbutiker. Men en hel del garnprat med Jon såklart...) 

dramatik och fantastiska internet!

Jag håller på med ett bloginlägg om London-resan, men först måste jag få berätta om igår och några av de oroligaste timmarna nånsin.

Rolff går lös här hemma. På somrarna står ytterdörren ofta öppen och Rolff varierar mellan små turer runt tomten, komma och sova intill mig, sola tills han nästan får värmeslag... Men han är alltid i närheten. Inte igår.

Igår lockade något iväg Rolff på äventyr. Det kan ha varit ett rådjur eller en räv, men plötsligt var Rolff inte i närheten. Jag ropade och ropade. Klockan var strax efter 10. Så mycket litar jag på den här vovven att jag var helt säker på att han skulle vara tillbaka inom en kvart. Han har jagat räv ett par gånger förut och han går hem så fort han börjar tröttna... men minuterna gick.

Kl 12 var jag tvungen att åka iväg på ett läkarbesök och det gnagde och gnagde i mig att jag inte visste var min magiska kompis Rolff var nånstans. Strax efter 11 tror jag det var som jag lade ut en efterlysning i gruppen "Tollered" på Facebook. Det är en öppen grupp och både bybor och vänner delade efterlysningen. Jag fick tips på sidor för efterlysningar av hundar och många var väldigt snabbt engagerade i att få hem Rolff.


Det blev eftermiddag. Vänner ringde och frågade hur det gick. Grannar jag inte känner smsade och lovade hålla utkik. Andra grannar hjälpte till att leta. Plötsligt dök det upp flera sms, facebook-meddelanden och två tfnsamtal nästan samtidigt. Polisen i Alingsås hade lagt upp en bild på en upphittad hund på sin Facebooksida och kunde det möjligen vara Rolff. Det var det! Upphittad ca 4 km härifrån!

(Titta så ynklig han såg ut när han satt i finkan hos polisen! Busiga rymmarhund!)

Kolla texten i polisens inlägg. Sjutton minuter efter att de lagt ut bilden ringde jag. Är det nåt sociala medier har effektiviserat så är det nog jakten på förrymda husdjur! Jag är helt överväldigad över all hjälp, välvilja och engagemang jag fick från medmänniskor jag inte ens känner! Tack igen - alla!

Klockan var 16 innan jag väl fick Rolff i famnen igen. När jag väl hade honom i bilen och stängde förardörren om mig så släppte hela dagens oro. Jag storgrät. Hulkandes. Tårarna sprutandes. Samtidigt skrattade jag. Total känslostorm. Och Rolff verkade förstå och pussade ömsom tröstande, ömsom jättelyckligt sprallig. Folk som gick förbi måste ha trott att det satt en kvinna och blev uppäten av en pitbull i den där bilen... Men det var bara ett pusskalas.

Rolff har sovit i min famn i natt och idag har han inte vikt från min sida. Alls. Jag tror att även han var glad att bli hittad så han fick komma hem igen. Älskade Rolff, gör aldrig om det där!

Det är tyst...

Nejdå, jag har inte glömt att jag har en blog. Jag har bara umgåtts väldigt mycket med mig själv inne i mitt eget huvud på sistone, men inte kommit fram till så mycket. Så jag har inte haft så mycket att berätta.

Men egentligen har jag ju varit med om saker och stickat saker och röstat i EU-val och husdjuren är söta och trädgården blommar... så det är klart jag borde blogga! Och jag har ett par inlägg på lut. De kommer!

Men i morgon ska jag och maken åka på efterlängtad långhelg till London. Den hoppas jag blogga nåt fint om när vi kommer hem.
Tudelu så länge!