Ett svårt inlägg om oändlig glädje

Det mest efterlängtade av små troll är på väg! Vi ska få en ny liten Bomble i familjen lagom till nyår. Jag är gravid. Det är nytt och konstigt och fantastiskt och det är klart jag vill ropa det lyckligt över hela världen, visa upp det, fira det…

Men jag klarar inte riktigt att fira i blogg, på Facebook, på Instagram... För jag vet hur det drabbar. Jag är så klart överlycklig, stolt och förundrad över vårt mirakel och att min kropp plötsligt vet hur den ska göra, och i vilken ordning, för att bygga en helt ny människa! Jag hoppas att jag verkligen hinner med att försöka uppleva och ta in vad som händer på vägen. Men det dåliga samvetet hos den jag nyss var, som sörjde och längtade, finns kvar. Jag vill inte glädja mig på andras bekostnad. Jag vill inte slänga ultraljudsbilder på den som inte vill se.

I flera år nu har längtan efter ett barn varit ständigt närvarande för mig. Det är inget som jag har pratat med många om och ofrivillig barnlöshet är inget man gärna pratar om alls när man är mitt i det. Men jag ska försöka skriva några rader om hur den här längtan känns. Inte för att ni ska tycka synd om mig, inte heller för att döma andra, utan för att jag vill att fler ska förstå längtan… och skammen.

Om jag gått en promenad i staden så har jag efteråt kunnat svara på hur många putande magar och barnvagnar jag mött, även om jag inte medvetet räknat. Jag har försökt hålla leendet på plats i varje ”Grattis!” när andra berättat om kommande bebisar, för att sedan, så fort jag kunnat, har stängt en dörr om mig och gråtit. Jag har verkligen försökt att hitta den där glädjen för andra i maggropen, men allt jag hittat har varit avund, missunnsamhet… och dåligt samvete för att jag känner så.

Ja, mycket har handlat om dåligt samvete, för tankar och känslor som legat alltför nära. Sorg. Avund. Inte den glädje som ska finnas… Ska finnas? Hur i hela friden? När hela kroppen skriker orättvisa? Nej, när man själv längtar så är det riktigt svårt att hitta glädjen för andra, hur mycket man än vill. Och ingen har dömt mig för den missunnsamheten värre än jag själv. Den här sortens längtan hittade en hel del mörker i mig.  Bitterhet kan vara det mest destruktiva som finns och i längtan, misslyckanden, hopp och förtvivlan så har mycket kraft gått åt till att försöka acceptera utan att låta just bitterhet ta över.

Jag trivs på sociala medier. Jag gillar att se vänner och bekanta berätta om sin vardag på Facebook eller visa sina vyer på Instagram. Men i längtan efter barn är sociala medier ett minfält att navigera. Ultraljudsbilder och hurrarop. Knall-lila uppdateringar från ”gravidappen” med beräknad ankomst. ”Titta på min mage!”-bilder... Och visst förstår jag de som gläder sig, mer än åt något annat åt detta livets allra största. Men jag har suttit där och klickat ”göm inlägg” och gråtit av skam för att jag inte har kunnat glädja mig. Jag har bara varit avundsjuk. Det är den enda känslan som får plats där just då. .

Jag kommer att blogga om stickade barnkläder. Och att vara gravid är nu en del av min vardag, så visst kommer det att nämnas. Men jag tror inte att jag kommer att blogga och uppdatera om graviditeten i sig. Det kan jag glädjas åt i verkliga verkligheten. Utanför internet. 

Så det här blogginlägget är märkligt dubbelt. Det berättar de största nyheter jag någonsin haft, samtidigt som det berättar att det är svårt att berätta. För jag vet fler som längtar. Och jag vill glädjas utan att trampa dem på tårna. Och jag kan glädjas och fira utan bilder och uppdateringar på internet. Jag vill säga att jag längtar åt dem också. Och jag hoppas att de också får sina mirakel en dag. För det är du som längtar värd. Det var jag värd och jag gläder mig nu till att få träffa denna efterlängtade lilla människa om några månader.