Han är här.

Alve.

Han heter Alve. Vår son. Mitt barn.
Det är helt otroligt och ofattbart att kunna skriva så. Vi har längtat länge. Och nu är han här. Undrar om kroppen någonsin kommer ikapp den känslan så att den verkligen landar?

Beräknad till den första januari, så kom han den första januari. En Bomble kommer på utsatt tid? I alla fall den här. Vi lever i bebisbubblan och försöker hitta rutiner och system för sysslorna i torpet nu när vi är tre. Det är lugna dagar och tur är det, för jag har en del ork att försöka ta igen.

Amma. Byta blöja. Jollra lite. Stirra ner i det lilla sovande ansiktet och försöka förstå att han är på riktigt. Amma. Byta blöja. Jollra lite. Stirra ner i det lilla sovande ansiktet och försöka förstå att han är på riktigt. Amma. Byta blöja. Jollra lite. Stirra ner i det lilla sovande ansiktet och försöka förstå att han är på riktigt. Ungefär så ser mina dagar ut.

Djuren har accepterat hans ankomst och är fantastiskt gulligt försiktiga med honom. Det känns väldigt tryggt. Den lilla torp-flocken känns harmonisk.

Och att se Tobbe med Alve i famnen kanske är det allra häftigaste av allt. Känslorna blir liksom ännu större av att se dem speglade i Tobbes ansikte. Och orden som har blivit våra - Vårt barn, pappa, mamma, familj - liksom kittlar i munnen varje gång vi använder dem. Jag är upp över öronen nyförälskad i min man samtidigt som jag har mer ny kärlek i kroppen än någonsin förut. Det får inte alltid plats och hormoner, känslor och tårar svämmar över ganska ofta.

Det är verkligen enormt stora känslor åt alla håll och egentligen finns så många ord som behöver skrivas för att jag ska minnas och ta vara på den här första tiden. Men de flesta av de orden skriver jag med en penna i en bok i stället för i bloggen...

Älskade, efterlängtade Alve. Välkommen.