1 advent

Jag har i flera år bloggat om vad advent betyder för mig. I år har vi pratat mycket om traditioner. Vilka vi har var för sig och vilka vi vill ge Alve. En av mina advents-traditioner blir nu hela familjens och vi rimmar tacksamhet till adventsljusen.

Första ljuset tände vi igår med orden:

Nu är första ljuset tänt
ett år då mycket nytt har hänt.
För tänk nu är vi tre,
så bra det blev med det! 

Tacksam nästan intill skamsenhet för hur bra jag har det med så mycket just nu. Jag tänker mycket på de som inte har vad vi har, både nära och inte alls nära. Samtiden skrämmer mig och jag känner det verkligen som om jag passar på att vara tacksam så mycket jag kan och hinner. 

Jag vill ha ett samhälle som...

Det började som en Facebook-status, men det blev för långt:

Jag tycker att jag sagt det länge. Att det vore intressantare att höra om det framtida samhälle man kämpar för, snarare än vad man kämpar mot och hur fel ens meningsmotståndare har. Och eftersom jag just nu kört fast i jobbet i ett grundläggande stycke om varför deltagande är viktigt så formulerar jag detta för att hålla skrivandet igång:

Jag vill ha ett samhälle där vi alla ses som lika värda - oavsett hårfärg, hudfärg, kärlekspreferenser eller medfödda könsdelar. Jag vill ha ett samhälle där alla får en chans till. Jag vill ha ett samhälle där valfrihet är valfritt. Där jag får ett okej elbolag även om jag inte orkar lägga tre timmar på att välja det bästa. Där lägsta nivån är värdig och acceptabel. Men också ett samhälle där det ska löna sig att satsa och vilja jobba upp sig, men där det inte är livsfarligt att misslyckas. Ett samhälle där det finns skyddsnät som gör att vi hjälps åt att ta hand om de som blir sjuka, drabbas av sorg eller som satsar så hårt att de går in i väggen. Jag vill ha ett samhälle där vi litar på varandra (till exempel så att sjukförsäkringen i första hand utformas för att hjälpa sjuka, inte för att sätta dit fuskare). Där varje människas initiativ och styrka har en chans att tas tillvara. Jag vill ha ett samhälle där man får vara eller bli svag utan att ramla utanför. Jag vill ha ett samhälle där arbete är något man utför för att det är värdefullt, för en själv eller för gemenskapen, (inte först och främst för att bli en kugge i ett ekorrhjul). Jag vill att utbildning ska löna sig, men jag vill också att fler sorters kunskap än den akademiska premieras. Jag vill ha ett samhälle där politik handlar om att företräda folket och att styra utvecklingen mot ideologiskt uppställda mål - inte om åtgärdspaket för att säkerställa status quo och pajkastning. Där svaga inte ställs mot svaga, utan där man lyfter blicken och ser till allas behov som lika viktiga.

Jag vill ha ett samhälle där vi tar tillbaka en del ord. Ett samhälle där ordet "vinst" inte betyder att plocka ut pengar, utan där "vinst" betyder att så många som möjligt fått det lite bättre. Där "bättre" inte betyder "mer pengar" eller "mer egendom" utan handlar om livskvalitet innanför planetens kapaciteter. Där rikedom handlar om att känna sig rik på livets möjligheter, inte på pengar och saker. Där status räknas i kärlek, inte materiella ting. Där våra medmänniskors överlevnad är viktigare än den egna köksrenoveringen...

Jag tror vi har fastnat i ett system där budgetens summeringsruta har blivit viktigare än hur vi mår och hur vi beter oss mot varandra. Min idealbild öppnar sig därför direkt för ekonomiska motargument. Det är därför jag har svårt att våga formulera den. För jag vet inte hur samhället jag kämpar för är finansierat inom nuvarande system. För att min politiska ståndpunkt förutsätter flera systemskiften. Allt jag vet är att det har gjorts förr och kan göras igen.

Jag tror nämligen på människans inneboende kraft. Jag tror på viljan att vara med och till nytta för andra. Jag tror på individen OCH jag tror på kollektivet. Jag tror på solidaritet. Men jag tror inte på rädsla och misstänkliggörande. Vi får inte bukt med hat genom att bara fördöma det, utan genom att visa upp alternativet solidaritet. Övervaknings-, åstramnings- och utslagningssamhället har visat hur fort det kan barka åt helvete nu. Marknadsekonomin har med all önskad tydlighet bevisat att den inte alls är självreglerande, eftersom jordens resurser går åt och fördelas ojämlikt och orättvist under tiden. Det räcker nu. Systemskifte tack. 

ROTOR 2.0

Ibland har man tur och råkar lära känna en Sara. Hon var hemma hos mig på en stick-fika och fick syn på sjalen Rotor, blev förälskad och ville genast sticka den. Hon fick även Rotors lilla historia (se nedan) berättad för sig... Nu har Sara stickat sin Rotor. Hon är nöjd OCH hon korrekturläste mönstret en gång till på det där sättet som jag bara inte orkat ta tag i...

Därför släpper jag nu ROTOR 2.0.

Det blir "bara" som en uppdatering av mönstret på Ravelry (och jag öppnar för försäljning där igen i och med detta), men för mig är det så mycket mer än en uppdatering som hänt.

ROTOR startade i en formidé jag fått, efter att ha sett en bult på Bärebergs skrot, med fyrkantigt hål i mitten. Sedan blandades den inspirationen med min fascination för maskans vändbarhet, hur avig och rät är samma sak sedd från olika håll...

Sjalen släpptes på garnevent nere i Höganäs ihop med Lenas Garn och man kunde köpa kit och allt kändes Fantastiskt precis vid släppet. Men det var hektiskt precis innan. Min teststickerska hade upptäckt att garnkvaliteten jag använt och som specialfärgats till kiten hade ändrat antal meter/ härva sedan jag stickade upp min. Hon fick slut på garn (!). Då sjalen växer inifrån och ut och varje ökningsvarv behövs för att räcka till spetsen, så var det ett pyssel att räkna ner den en storlek. Eller, en halv storlek räknade jag egentligen ner den - en halv mönsterrapport. Och det var nära på eventet...

I brådskan gjorde jag ett räknefel. Förståeligt kanske, så även om erratan kändes bitter, så kunde jag svälja det.

Men något litet fel hängde kvar. Tre vänner som stickat den har uttryckt detta lilla fel på olika sätt och jag har, med annat som hänt i livet, inte lyckats ta mig in i mönstret igen. Inte så noggrant som behövts för att hitta förbättringen. Och Rotor, som jag egentligen var så stolt över, skavde lite i hjärtat.

Under tiden har andra lyckats sticka den och fått den så fin, så fin, så jag visste ju att felet måste vara litet. Till slut träffades alltså Rotor och Sara och jag kan återigen vara riktigt glad åt allt det BRA i mönstret! En kvadrat som blir en rund cape-aktig sjal. Vändbara mittmaskor som ser ut som ett trolleritrick, tills man förstår deras enkla finess. Och aviga och räta sidor som spelar mot varandra och gör sjalen vändbar, vridbar, lika fin från båda sidor...

TACK Sara, för fenomenal korrekturläsning och hur vi tillsammans kunde lista ut hur vi kunde göra mönstret mer lättläst.

För det är den stora skillnaden. Små små ändringar som helt enkelt förbättrar läsbarheten. Och så fann hon det lilla, lilla felet. Ett omslag som fanns i diagrammet hade hoppat ur texten. I den nya versionen överlappar inte diagram och text varandra på samma sätt där och omslaget är på plats där det ska, både i sjal och mönster.

Så jag hoppas fler ska våga sig på att sticka ROTOR 2.0 (och ni som redan har mönstret får alltså uppdatering via Ravelry automatiskt.) för den är värd att fler upptäcker dess små finesser...

Jag kommer att försöka uppdatera min instagram de närmaste dagarna med lite bilder på min Rotor, lite för att försöka förmedla detaljer jag är nöjd med. Har du stickat, eller vill du sticka Rotor, så får du jättegärna tagga den med #visalisasrotor

Stickhelg på Stegeborg

Jag har varit på stickevent igen. Äntligen! Jag fick ta med mig barnet, för vi behöver varandra fortfarande. Men det kändes ändå som att komma bort en stund. En paus. En tankepaus.

Jag hade förutom Alve med mig Jessica och Sara i bilen. Roadtrip med trevliga människor är verkligen ett eget sorts nöje. Tack för mysig resa hörni!

Det var Manduzana som ordnade stickhelg på Stegeborgsgården. Det är hennes första event som arrangör och jag måste säga att jag är imponerad. Det var precis det stickevent jag saknat. Lagom stort (ca 20 pers), lagom mycket schemalagt (typ ingenting förutom två frivilliga workshops. Jag höll dubbelstickning och Dödergök flerfärgsstickning.) och i rätt prisklass. Enkelt men lyxigt. Jag kommer verkligen försöka få vara med igen om hon gör om det!

Särskilt som Alve ibland blev lite överväldigad av alla ljuvliga stickerskor och intryck, så vi fick gå undan och hänga på rummet ibland bara han och jag. Nästa gång skulle det såklart vara roligt att sticka ihop med stickvänner på lördagskvällen, i stället för ihop med övertrött/sovande bebis... Det har samtidigt varit mysigt. En bebishelg, med garn liksom.

Jag satt där med stickning i händerna och lyssnade på när andra smidde planer och hade idéer och bara vilade i min stickning. Fantastiskt skönt. Ni som träffat mig förstår vad jag menar när jag beskriver det som något ovanligt. Jag brukar (brukade) vara en av dem som alltid ville ha nya idéer på gång. Eller, jag är nog sån nu också, men jag har bytt skala. Det är viktigare att må bra och att det blir bra, än att det blir alls.

Något som verkligen kommer att bli bra är planerna som smiddes. Det är inte upp till mig att släppa andras nyheter, men håll utkik kring Manduzana, för hon är på gång med nåt nytt och spännande!

EDIT: Manduzana och Dödergök har nu avslöjat sina planer och jag vill hojta: Ni Vill Vara Med I Deras Kommande Sockklubb! Jisses vad bar det kommer bli! 

TACK alla ni som var med på Stegeborg! Jag hoppas vi ses där igen, för den här helgen vill jag göra om. Igen. Och igen. 

(Jag stickar på StormStinas tröja ur Sagornas Stickbok. Jag gör den i ett lite tunnare ull-tweed-garn.)