Jag vill ha ett samhälle som...

Det började som en Facebook-status, men det blev för långt:

Jag tycker att jag sagt det länge. Att det vore intressantare att höra om det framtida samhälle man kämpar för, snarare än vad man kämpar mot och hur fel ens meningsmotståndare har. Och eftersom jag just nu kört fast i jobbet i ett grundläggande stycke om varför deltagande är viktigt så formulerar jag detta för att hålla skrivandet igång:

Jag vill ha ett samhälle där vi alla ses som lika värda - oavsett hårfärg, hudfärg, kärlekspreferenser eller medfödda könsdelar. Jag vill ha ett samhälle där alla får en chans till. Jag vill ha ett samhälle där valfrihet är valfritt. Där jag får ett okej elbolag även om jag inte orkar lägga tre timmar på att välja det bästa. Där lägsta nivån är värdig och acceptabel. Men också ett samhälle där det ska löna sig att satsa och vilja jobba upp sig, men där det inte är livsfarligt att misslyckas. Ett samhälle där det finns skyddsnät som gör att vi hjälps åt att ta hand om de som blir sjuka, drabbas av sorg eller som satsar så hårt att de går in i väggen. Jag vill ha ett samhälle där vi litar på varandra (till exempel så att sjukförsäkringen i första hand utformas för att hjälpa sjuka, inte för att sätta dit fuskare). Där varje människas initiativ och styrka har en chans att tas tillvara. Jag vill ha ett samhälle där man får vara eller bli svag utan att ramla utanför. Jag vill ha ett samhälle där arbete är något man utför för att det är värdefullt, för en själv eller för gemenskapen, (inte först och främst för att bli en kugge i ett ekorrhjul). Jag vill att utbildning ska löna sig, men jag vill också att fler sorters kunskap än den akademiska premieras. Jag vill ha ett samhälle där politik handlar om att företräda folket och att styra utvecklingen mot ideologiskt uppställda mål - inte om åtgärdspaket för att säkerställa status quo och pajkastning. Där svaga inte ställs mot svaga, utan där man lyfter blicken och ser till allas behov som lika viktiga.

Jag vill ha ett samhälle där vi tar tillbaka en del ord. Ett samhälle där ordet "vinst" inte betyder att plocka ut pengar, utan där "vinst" betyder att så många som möjligt fått det lite bättre. Där "bättre" inte betyder "mer pengar" eller "mer egendom" utan handlar om livskvalitet innanför planetens kapaciteter. Där rikedom handlar om att känna sig rik på livets möjligheter, inte på pengar och saker. Där status räknas i kärlek, inte materiella ting. Där våra medmänniskors överlevnad är viktigare än den egna köksrenoveringen...

Jag tror vi har fastnat i ett system där budgetens summeringsruta har blivit viktigare än hur vi mår och hur vi beter oss mot varandra. Min idealbild öppnar sig därför direkt för ekonomiska motargument. Det är därför jag har svårt att våga formulera den. För jag vet inte hur samhället jag kämpar för är finansierat inom nuvarande system. För att min politiska ståndpunkt förutsätter flera systemskiften. Allt jag vet är att det har gjorts förr och kan göras igen.

Jag tror nämligen på människans inneboende kraft. Jag tror på viljan att vara med och till nytta för andra. Jag tror på individen OCH jag tror på kollektivet. Jag tror på solidaritet. Men jag tror inte på rädsla och misstänkliggörande. Vi får inte bukt med hat genom att bara fördöma det, utan genom att visa upp alternativet solidaritet. Övervaknings-, åstramnings- och utslagningssamhället har visat hur fort det kan barka åt helvete nu. Marknadsekonomin har med all önskad tydlighet bevisat att den inte alls är självreglerande, eftersom jordens resurser går åt och fördelas ojämlikt och orättvist under tiden. Det räcker nu. Systemskifte tack.