Det duger.

Vuxen. Fyrtio plus. Då har man väl koll? Jag utgick ifrån att mina föräldrar hade koll. De kunde svara på allt när de var fyrtio plus och jag var tolv minus… Nu får jag både omöjliga och möjliga frågor från min son som tyder på att han har lika höga tankar om mig. Samtidigt är jag min egen begränsning i vartannat snubblande steg genom livet. Världen blir mer oförklarlig ju fler gånger den snurrar.  Relationer till såväl nära som bekanta utvärderas ständigt utifrån omväxlande strålande respektive obefintlig självkänsla. 

Noja. Jag tror ofta att det måste vara mig det beror på… när någon-vem-som-helst inte är sitt allra mest strålande. För att i nästa stund inse att hen är ju som jag. Otillräcklig för både sig själv och andra i detta nu. Hen behöver inte mitt självupptagna nojande, utan mitt stöd. Och så pendlar jag. Ena stunden är jag  liten, osäker och bekräftelsetörstande. I nästa är jag självsäker, kompetent, kunnig... Sen skäms jag över min litenhet igen. Komma här och komma? Klart jag ska! Jag är ju jag och menar väl och... 
Jag är en sån klippa ändå. I am an i-i-island… And a rock feels no pain. And an island never cries.

Nej så är det verkligen inte. Jag gråter och skrattar och stressar och bryr mig och fixar och förbereder och utför och reflekterar och jobbar och vilar och nojar och… duger.
Den vuxnaste känslan jag vet tar över mig i dagar då jag varit både högt och lågt, men för en stund landar. Vilar i att jag duger. Det är ett optimalt och vilande tillstånd.

Ett av de bästa livsråden jag fått är ”Låt dig va!”. Det är en så vilsam uppmaning att inte hålla på hela tiden. Motsatsen till att noja som är att peta och vända på varje tanke och händelse tills den betyder allt och inget på samma gång och du ligger sömnlös när du behövde sova och nu börjar du oroa dig för att orka med imorgon i stället och nojandet fortsätter i ett… nej. Låt mig va. Jag är vuxen. Jag duger. Och jag kommer att klara av både det ena och det andra, men kanske inte det tredje imorgon igen. Nu ska jag sova.