stenhäll

Jag fick ull. En påse med merino och silke blandat och i en färgkombination som någon döpt till Stenhäll. Mycket passande namn. I ullen fanns alla grå, blå och gröna nyanser hos stenens yta och skuggor, men också lite gröngult som av lav. Jag har spunnit den ullen.

Det är första gången jag spinner den här blandningen och det var annorlunda. Man fick spinna långsamt och längre, taktfast men smygande.

Jag tvinnade det lite fortare och först tänkte jag att jag borde tvinnat annorlunda, hårdare... men nu är jag nöjd. Garnet är mjukt, mjukt, mjukt och följsamt. Och det är fortfarande en stenhäll, men med skiftningarna i så små fläckar liksom stenhäll mer på avstånd. Så ni får en liten stuga på bilderna... för perspektivets skull.

Tour de Fleece

I samband med Tour de France (cykeltävlingen) anordnas en utmaning med andra snurrande hjul - Tour de Fleece - en spinnutmaning. Jag är med för första gången. Man väljer själv hur stor utmaning man vill ge sig och jag börjar med att jag ska försöka spinna mer, men utan att skada min axel igen/ mer. Det kräver korta pass, bra sittställning och lite vilja.

För det andra ska jag spinna klart min rödlila BFL från Easyknits så att spinnrocken är redo för annat. Jag har spunnit ca 30 gram av de 100 jag har idag, och det tycker jag är en god start. Om inte annat för att de första grammen handlade om att komma ihåg hur jag gjorde. Jag och Rose har blängt lite på varann ett tag, för hon tyckte mycket bättre om första flätan ull. Det tog lite lirkande innan hon tyckte lika bra om den här omgången. Men nu spinner hon så fint så.

Min stora utmaning kommer sedan när BFL-flätan är slut. Det blir att försöka spinna den svarta, sträva Hebridean-fleecen jag köpte på Unravel. Jag vet inte hur svårt det kan vara, men eftersom jag inte vet så verkar det vara en bra utmaning att prova. Tanken är att den bara ska spinnas som en singel, men jag vet ännu inte vad den här ganska sträva fibern vill bli stickad till... Det återstår att se.

Så nu kör vi! Touren har startat! 

spinn-dejt

Jag spinner för att må bra.

Min mycket märkliga och lite undandragna vinter hittills har varit lite ensam, men välbehövlig. Idag kröp jag ut ur en del av skalet och bjöd in fina Sandy att komma och spinna med mig. Jag har övat på Navajo-tekniken (kedjetvinna) och jag har fått lite flyt på att spinna merino. 

Och vi har pratat och myst och varit så där nördiga som bara två garnnördar som stänger in sig i ett torp kan vara. Tack Sandy för en underbar dag!

jag vill, jag kan, jag vågar

Jag håller gärna kurser i saker jag behärskar. Inte för att jag vet mest eller är bäst, utan för att jag vet att jag är ganska bra på att förklara. Det är angreppssätt och pedagogik som gör att jag håller kurser. Hade det hängt på bara kunskapsmängd hade jag aldrig vågat ställa mig framför stickerskor som stickat i 40 år och påstå att jag hade nåt att komma med... Jag kanske kan lite annat, men framför allt kan jag det på annat sätt. 

Detta gör också att jag är en fullkomligt usel kurs-deltagare. Jag vill lära in saker på mitt sätt i min takt och blir både frustrerad och otålig över att anpassa mig till en grupp när jag experimenterar med nya kunskaper. Jag läser hellre en bok, ser på youtube-filmer och framför allt - experimenterar i ensamhet. Att sitta bredvid en vän som kan svara på frågor, eller klappa lugnande på mig när jag svär fungerar också, men jag kan verkligen inte lära in i grupp... Det är synd, för jag avundas ibland den pingpong-match av studsande kunskap som ibland pågår mellan mina kursdeltagare.

Jag sade länge att jag aldrig skulle spinna, men nu har jag gett upp. Jag kommer att bli helt galen av det här också, men än så länge är nu spinnandet vad stickningen länge har varit - vila, experiment, kravlöst. Det har börjat smyga sig in krav i min stickning, och jag försöker hålla isär kraven och garnet så gott det går. Men jag ser hur jag framöver kommer att behöva stunder vid en spinnrock, där målet inte alls är Det Perfekta Garnet, utan Den Perfekta Stunden. Jag är ute efter rytmen, ljudet, ny kunskap som liksom ramlar ner i maggropen... Så jag har beställt en spinnrock. Jag får den inte än på ett tag, så den blir något att längta efter och se fram emot i höst.

Så hur fastnade jag? Jo, jag bjöd hem Elin. På tu man hand fick hon berätta och tipsa om hur jag ska tänka och röra händerna. På tu man hand spann jag mina första mini-härvor på slända. Jag förstod principen för att flytta tvisten i ullen ut över tråden...
På en eftermiddag hände det jag visste skulle hända. Jag var fast och ville mer.


Men sländan avbryter mig. Sländan behöver stanna. Jag får inte in rytmen, händerna får inte in känslan riktigt. Det blir fint och det är roligt men sländan kräver tankepauser jag inte vill ha. Så i Fattigskogen kidnappade jag Sandy och stängde in mig med henne, fina Johanna och en spinnrock i ett rum. Jag trodde jag skulle svära mer. Jag trodde jag skulle svära. Men jag blev vän med den vackra spinnrocken. Det är en trevande vänskap, men jag ser så fram emot att få sitta själv, i tystnad och bara trampa och njuta och leta efter rytmen, känslan...

 Här är min första härva. Jag är alldeles omåttligt stolt.
 
(BFL från World of Wool)

Tusen tack till framför allt Elin och Sandy men även Annuska! Ni har alla hjälpt mig på ett helt ovärderligt vis att våga lära på mitt sätt och trevande börja peta på ett nytt hantverk.

Annuska hade roligt åt mig när garnlotteriet avgjordes i Fattigskogen, för naturligtvis tog jag chansen. Det kommer förstås att ta ett gäng ulltussar innan jag vågar köpa dyr fiber som jag inte vet om jag behärskar att göra till vackert garn... men när jag nu kunde vinna det!

Jag vann två påsar av fibershoppens fina grejer och dessutom en hel del finfint garn!