I en sal på lasarettet

"Så, tredje gången gillt", tänkte jag och åkte taxi till sjukhuset på söndagen. Jag kom hem idag. Läkaren tände tavlan med bokstäver och frågade om jag kunde läsa något. ”Var?” frågade jag. Jag såg inte ens tavlan.
Hon tittade, petade, droppade och lyste. Hon harklade sig, andades in för att säga något, sa ”hmm” och bad mig sedan sitta och vänta medan hon ringde nån överläkare.

När jag fick komma in igen använde hon alla de där orden man inte vill höra: allvarligt, aggressiv, värre... och så till sist ”Vi lägger in dig. Åtminstone några dagar.” Jag hade med mig plånbok, mobil och hemnycklar. Jag visades till ett rum som blev mitt dunkla hem i tre dagar.

Natt på sjukhus är inte så mycket en tid på dygnet som ett tillstånd. Ett mörkt mjukgrått tillstånd med mjuka, släpande fotsteg, mumlande röster som hörs genom väggar och på avdelning 205 på Mölndals Sjukhus råder en mjuk tystnad som ibland avbryts av ett skratt från sköterskeexpeditionen. Jag tog aldrig reda på vilken av sköterskorna som var så lättroad, men någon skrattade ibland ett skratt som fick mig att tänka på ett helt handbollslag i gummisulor som springer intervaller på gymnastiksalsgolvet. Det var ett trivsamt ljud, men märkligt.

Mitt rum var som sjukhusrum ska vara. Sterilt och naket med ett litet försök att liva upp i ett hörn. I mitt rum var försöket en blå fåtölj som var förvånansvärt bekväm, men som tjusig stol betraktat var den ganska misslyckad. Den såg mest ut som om 760-bussen mot Lindome saknade ett säte.

Jag fick besök. Mamma kom. Det är sånt mammor är extra bra på. Dyka upp och bry sig om. Det betyder trygghet och kärlek och var långt mer uppskattat än vad man lyckas förmedla i ett sterilt, naket rum med en blå stol.
Syster J kom med en kasse. Kassen visade sig innehålla ett helt skafferi av frukt, godis och omtanke. Eddie Izzard-prat i lånade i-pods är vad vi borde skicka till tredje världen i biståndspaketen! Det hjälper mot det mesta och är en sån omtänksam sak att låna ut att jag är alldeles, alldeles... tacksam.

Vännerna K, Jch och L kom och jag kände mig som en prinsessa. En trött prinsessa med ont i ögat för all del, men en omtyckt prinsessa med fina vänner. Och Spencer ringde och brydde sig om och sade rätt saker vid rätt tidpunkt och frågan är om vi inte blev lite nykära i allt sentimentalt ”No, you are!... No, you!”

Hur som helst så hjälpte alla dropparna. När jag igår morse blev jublande glad när jag såg 30 cm höga bokstäver på två meters avstånd, så var det nog bara jag och läkaren som förstod varför det var så fantastiskt. Men att på ett dygn gå från att vara från blind till att se ett jättestort M är faktiskt minst lika härligt som marängtårta!

Och idag ser jag ännu mer. Bokstäver. Dataskärmen. Klockslag på armbandsurets pyttelilla urtavla. Och nu är det dags för ännu en ögondroppe...

12 ggr dagligen

Det finns vissa ord som man helst inte vill höra en läkare säga. Ord som allvarlig, aggressiv, vi får hoppas att..., återbesök, en gång i timmen. Ja alltså de där sakerna som betyder allt annat än "sov på saken så mår du bättre imorgon".

Regnbågshinneinflammation och en pupill som fastnat i inflammationen. Aj. Det till och med låter ont, och då vet jag ändå hur illa det känns. Och så får jag inte använda linserna förrän i juli.

På apoteket tittade hon på mig med stora ögon - "Är det säkert att det ska stå 12 ggr om dagen? Det är kortison det här." Jodå, det stämde ju. Då lade hon huvudet på sned och sa "Aj... då måste du ha ont?" Jotack, det har jag.

i mörka vatten

Att duscha i totalt mörker var en spännande upplevelse. Det var ett sätt att förstå hur man faktiskt kan klara sig utan synsinnet. Med den rutin jag har av min duschkabin klarade jag mig faktiskt precís lika bra utan syn. Rutinen sitter i kroppen, inte i synen. Mina händer och min kropp kan varje flaska, varje kakelplatta, varje vinkel, temperaturgraderna på kranen, alla dofter...

Kanske är man inte så hjälplös som man ibland inbillar sig att man är.
Något att tänka på även när lyset är tänt.

ay ay eye

Kommer ni ihåg den där söta flickan med de stora blå ögonen?
Idag har hon semester och ersätts med ett vrak som ser världen genom ett öga och en värkande, bultande klump som en gång var ett öga.

Ögoninflammation som ska gå över av sig själv sa doktorn. Håll tummarna för att han har rätt...

mjukare värld

Jag fick ett mail från Mandy härom dagen. Ibland påminns jag om att jag har en personlighet som tydligen lyser igenom till mina vänner. Det känns bra.

När någon hittar en websida, tänker att "Den här skulle Lisa gilla!" och dessutom tar sig tid att skriva ett litet omtänksamt mail med adressen i... När jag dessutom gillar sidan minst så mycket som vännen föreställt mig att jag skulle; Då vet jag att jag låtit någon annan lära känna mig. Och att de tycker om mig.

Man ska inte underskatta komplimanger man får. Min tidigare taktik med att slå tillbaka komplimangerna till dem de kom från ("Nej du är bäst!") är jättedålig. Jag behöver ju komplimangerna, så varför inte ta vara på de jag får?

Hur som helst, det var den här jag fick av Mandy:
http://www.asofterworld.com/
Jag önskar det var jag som gjorde den här lilla fotoserien, men jag får vara glad åt att någon annan gör den i stället. Tack Mandy!

oväntat

Fredagen började som en riktigt dålig dag. Jag försov mig. Sedan två timmar workshop med textiltryck tillsammans med 23 mellanstadiebarn, där den gula färgen är slut och en liten kille lägger sin Lacoste-tröja i en färgklick... (Varför har en elvaåring Lacoste på sig förresten?) Sedan en stadsvandring där jag hade en baklastare, en grävskopa och en högtryckstvätt med kompressor att kämpa mot i gaturummets redan ganska hårda akustik. Jag hördes inte. Dessutom regnade det. Blöt och trött fick jag i alla fall äta en mysig, efterlängtad lunch med en god vän innan det var dags för nästa visning inne i museet. Gymnasieungdomar. I det här fallet negativa pessimister, lealösa slöfockar och svordomsframkallande attitydsproblemsungdomar. Missförstå mig rätt, jag gillar att ha visningar och jag gillar att jobba på museet, men maken till ointresserade, bortskämda kollin till tonåringar har jag faktiskt sällan träffat på.
Sedan stampade jag upp till verkstaden igen för att förbereda mig för att hålla samma visning igen, men denna gång på engelska för en grupp ryska studenter. I verkstan står en ljuvligt vacker blombukett med en lapp på: "Tack Lisa!" Det var chefen som ville ge nåt litet extra för mitt slit under de senaste två veckorna. Den kunde inte ha kommit lägligare.
De ryska studenterna var underbara. Intresserade, tacksamma, frågvisa, vänliga och positiva. Som en svalkande vind över mitt hetsiga humör. Och när visningen var slut så räcker de fram en liten gåva och en kille håller nästan ett litet tal, på ganska stapplande engelska, om hur värdefull min visning varit för dem. "You give us new positive perspective and is important for us for rest of our trip" Mycket oväntat och det rörde mig nästan till tårar.
Nere i receptionen satt en kollega som gav mig en stor kram. Hon vidarebefodrade en komplimang från någon till mig som värmde långt in i själen.
I helgen har jag levt på den positiva energi som dels Teitur-konserten gett mig, dels vänskap, oväntade blommor, uppskattning för vad jag gör samt ännu mer oväntade komplimanger kan ge mig.
Igår var jag på chokladprovning med en massa nya människor och några lite mindre nya människor. Oväntat och ljuvligt. Idag har jag stickat med trevliga människor i Botaniska Trädgården.
Att jag börjar umgås borde betyda att jag börjar leva lite mer. Man måste kanske bara göra några oväntade saker så kanske några oväntade saker också händer.

Om man bara läser det kursiverade så har jag det väldigt bra

teitur

När man hör en röst, som man känner så väl, samtidigt som man ser hans fingrar röra sig vant och skickligt över gitarrens strängar... Samtidigt som han blinkar åt trummisen. Samtidigt som violinisten ser lycklig ut. Samtidigt som ljuset går från blått till rött och samtidigt som du är bara där och då. I den tonen, det ackordet, den melodin.
När man hör hans röst i nya melodier man inte hört förut...
När man får den där lilla vibrerande känslan längst ner i maggropen när man hör de första ackorden till den där låten du hört så många gånger.... Du kan den utantill. Du har hört den om och om igen. Den betyder så många minnen och känslor. Men du har aldrig hört den så här. På riktigt.
När den lilla lyckokänslan i magen stiger som kolsyra i en läskflaska och får din andhämtning att liksom bubbla sprittande i lyckliga små suckar...

Då är du på en riktigt bra konsert.

Ikväll hörde jag Teitur spela på Storans scen. Den lilla lyckokänslan växte till ett lyckorus som jag tänker leva flera dagar i.

boogabag

Nu har jag en söt handväska:

Jag jobbar, sover och stickar. Har börjat försöka skaffa mig ett liv igen också. Jag är snart tillbaka... Snart.

kramp

Jag jobbar, sover och när jag tittar upp över ytan för att få luft så stickar jag några varv. Jag vill skriva. Jag vill umgås. Jag vill göra planer för framtiden och hjälpa livet framåt. Jag vill känna mig levande.
Men jag har skrivkramp. Levnadskramp.
Jag återkommer, för ett djupt andetag, inspiration och massor av ord om livet jag kommer att hitta under soffan när jag väl kommer mig för att städa också...

going commercial

Jag säljer prylar på cafepress! Det är shipping från USA, så ni kanske vill vänta tills jag hittar en europeisk cafepress-variant, men kolla! Jag har en egen shop!

galet

Jag gjorde en spetsstickad sjal i alpacka på tre dagar. Ja, hela påsken har jag suttit med jobb på laptopen och så har jag i varje paus plockat upp min petrol-blå alpaca-stickning... Ibland har jag i och för sig snarare tagit paus från stickandet för att jobba en stund. Det är i alla fall en Shetland Triangle från boken Wrap Style och den blev jättefin! Men det är svårt att fota sig själv på ryggen... Och hoprullad runt halsen ser man den ju inte, så ett bra foto får ni tyvärr vänta på.

Så länge får ni nöja er med en färg- och mönster-smygtitt på den utspända sjalen:

kartlagd

Jag fick ett tips om att man kunde placera sig på kartan... Bloggkartan. Så man hittar mig där - i Göteborg, trots att jag enligt postnumret bor i Mölndal. Men jag känner mig ju som göteborgare.

leenden

Vissa dagar behöver man leenden mer än andra dagar. Andra dagar kan även minnet av ett speciellt leende hjälpa. Idag har fyra personer i synnerhet lyst upp min dag. Tänk så mycket nåt så litet som ett leende kan betyda. Imorgon ska jag le mot minst tre främlingar, och ge minst en komplimang. Kanske räddar just jag någons dag.

Idag fick jag höra av en främling att jag har en fin sjal. Idag träffade jag en nära vän över en fika och påmindes om varför vi är nära vänner. Idag blev två personer tydligt extra glada när just jag dök upp. Sånt mår jag alldeles extra bra av.

påskägg

Mamma gav mig bästa påskägget nånsin! Och man blir inte tjock av sånt här godis heller!

Nu vill jag göra den, och den... och den och den... och den! Ja, det finns mycket fint i dessa!

love and hate

Okej, idén är stulen och kopierad. Härifrån. Men den är ju helt ljuvlig, så jag tog fram pensel och textilfärg och plagierade. Fast jag gjorde den spegelvänd...
Så här ser den ut om du möter mig:

Så här ser den ut om du ser min spegelbild:

Kärlek mot alla jag möter, men med en mörk hemlighet... Kanske är tröjan ett självporträtt? Hm...

strax innan väggen

Jag jobbar. Jag stickar för att slippa tänka på jobb. Sen tänker jag på jobb. Sen jobbar jag. Sen jobbar jag inte tillräckligt och mår kasst över det. Och sen stickar jag för att glömma att jag har ångest över att jag inte gör tillräckligt.

Så nej, jag har inte hört av mig. Varken till dig eller dig. Nej inte till dig heller förresten. Jag pratar med kollegor och sticktanter. Och några som finns på min msn-lista. Och så längtar jag efter en tid då jag vet att vad jag gör räcker för att försörja mig, och för att kunna sluta jobba klockan fem utan dåligt samvete varendaste dag.

Suck.

Jag hör av mig när mitt liv tittar fram ur sitt gömställe igen. För detta kan inte vara mitt liv. I så fall måste jag byta innan jag trillar av pinn. Nästa vecka åker jag till Glasgow. Det ska jag må bra av har jag bestämt.

flash the stash

Efter ännu mer inköp i helgen behövdes en snabb omsortering, så jag passade på att göra det till en flash-my-stash-fotografering. Jag kommer att använda detta inlägg som egen referens till vad jag har lika mycket som det är för er underhållnings skull. Här är min lilla skattgömma:

1. Tindra pälsgarn 75g (efter att jag använt ett halvt nystan till min lurviga barbapapa... som fortfarande saknar ögon)
2. Regia 100g (Jag tror det blir långvantar. Eller första paret sockar. Någonsin.)
3. Alpacka Garnstudio 150g petrolblå, 50 g svart (det saknas två blå nystan på bilden)
4. indiecita laceweight alpacka (sjalar... sjalar... )
5. Araucania Nature Wool 250 g grönt (har redan vantar och mössa i detta underbara garn. Mera!)
6. indiecita alpacka 50g av vardera turkos och svart (Sån där bonus som kan bli vad som helst)
7. Karisma och Alpacka från Garnstudio i beige (används just nu till Tubey och måste fyllas på)
8. Hedängens entrådiga ull. 100g vardera av fyra färger (bara tre är med på bilden. Lila tulpan håller på att bli en smygmaskekant på en cape.)
9. colinette tagliatelle-bandgarn. 100g (Vad ska det bli av denna skönhet? Någon som har något tips?)
10. Araucania Nature Wool 200g i brunt (ska nog bli en liten capelet)
11. Paris Garnstudio 50 g (Jag gjorde bara en misslyckad provlapp)
12. Marks och Katten sockgarn 200g brunt (reafynd! Jag vet inte vad det ska bli men det är fantastiskt mjukt och stretchigt.)
13. DoRedo 210g i två färger. (Blir en present)
14. Classic Cashsoft 4ply 100g (ett Rowan-garn som jag ska testa ett mönster i... Blir det bra behöver jag mer)
15. Estnisk ull. 250g (nyinköpt på Marias Garn – ska bli en present till att börja med, men det här kan nog räcka till mer än så)
16. röd ombré 100 g (Luscious. Delicious. What will it be?)
17. Hjerte sockgarn 50g (Ett fyndat sockgarn som jag bara blev kär i)
18. Rowan Kidsilk Haze 100g svart och ca 30g lila (blir nog nån sjal en dag)
19. orange-gul tunn alpacka från Kanada 50 g (gåva från Mandy. Jag funderar ofta på vad den här mjuka skatten ska bli. Det är ju inte mina färger!)
20. svarta fårets entrådiga ull 200g (är menad för att jag ska lära mig sticka top down raglan. Det räcker till halva åtminstone.)
21. koigu 50 g grön (även denna en gåva. Denna så värdefull, mjuk och ljuvlig att jag försöker välja noga för dess öde)
22. pälsgarn 200g grönt från Östergötlands Ullspinneri (blir nog mer än en sjal)
23. Visjögarn oliv 300 g (ska bli en kort kofta)

...och så ligger det ett nystan vit mohair där också. Det blir nog lite detaljer på nåt eller så. Och så har jag inte fotat allt restgarn. Nej.
För att bara ha stickat sedan i augusti så vågar jag nog påstå att jag redan blivit fullfjädrad ull-fetishist, garn-nörd och alpacka-supporter.

SPIKE

Söta mamma fick sin julklapp till slut. Vackra Spike är färdig! Förutom biten i mitten där man ska plocka upp hela sjalen, och början där man ska lägga upp 350 maskor var den himla rolig att göra! Jag visste redan att Mandy var ett geni, men Spike är verkligen genialiskt konstruerad! Och den blev så bra! Att jag har gjort den själv är faktiskt den bästa delen av alltihopa.
Mamma sa att hon redan längtar till nästa gång hon ska på teater med väninnan B. "Hon kommer att bli så avundsjuk!" strålade mamma. Jag tror det betyder att hon tycker om den...


Förvandlingen Spike går igenom när man spänner ut den är verkligen... magisk.

....och så blev den lång. Jättelång.

jag, ljus och kärlek

Jag var på Moderna Museet idag och hörde mig själv tala kärleksfullt i en ljudinstallation som står utställd där. Det var en märklig känsla. Min röst. Mina ord.
Jag såg andra som satte på sig hörlurarna och hörde mig tala om kärlek, beundran, uppskattning. Jag vet vem orden handlade om. Jag vet vad jag kände när jag sade dem. Men det kändes annorlunda att höra dem. På museum. I ett konstverk. Förresten var Linda Tedsdotters ljud- och ljusskulptur som bl a min röst är med i bäst på hela utställningen. Den, och så en videoinstallation som jämförde "vi och dom" som var genialisk. Men annars blev det så rörigt. Svårt att ta till sig. Video och ljud är populärt, men med många i samma utställning är det svårt att uppfatta en i taget. Uppskatta en i taget. I Lindas skulptur fick jag vara i fred från all rörighet. Där var bara jag, ljuset och kärleken. Ibland min kärlek. Ibland någon annans.
Och en tjej som klev ut ur lådan med min röst i log stort. Det leendet mår jag fortfarande bra av.

email

Ämne: I'm going to be a father
Från: Spencer
Till: Lisa

A Canadian goose has laid an egg on my balcony and has taken up residence

------
Ja, han är ganska underbar...