u-a-e

Jag jobbar med barn ibland och hjälper just nu en förskola-femteklass-skola (vad hände med låg- och mellanstadierna?) med deras skolgård. Ibland har jag världens roligaste jobb.

I en klass går en liten kille med CP som nog är det smartaste barn jag träffat i hans ålder. Hans krampande muskler gör det dock svårt att förstå vad han säger, då det lätt blir mest gutturala konsonanter och vokaler när han är som ivrigast. Som när han med sin gåstol jagade en jämnårig flicka runt gården skrattandes ”u-a-e, u-a-e!” Jag undrade vad de pysslade med. Barnen fnittrade och flickan fnittrade också och ropade att ”Nej, jag vill inte leka puss-jage!” Självklart. Underbara barn.

Lite senare skulle killen berätta om sina drömmar om skolgården för mig. Han berättade och berättade och jag undrade hur i hela friden det här skulle gå, för jag förstod verkligen ingenting i den minutlånga rad av vokaler jag hörde. Jag kände mig dum. Hans assistent stod lite i bakgrunden och såg koncentrerad ut. Efter en stund avbröt assistenten och föreslog att han kanske skulle sammanfatta lite:
”Du har alltså sett en klätterställning som ser ut som en träbåt som alla barn kan komma upp i…” Berättelsen om träbåten var ungefär lika lång som raden av vokaler jag just lyssnat till. Idén var lysande för den här skolgården och det lilla geniet såg nöjt ut.

Jag plockade upp min haka från linoleummattan och undrade vad som var mest imponerande: En sjuåring som har tänkt på ALLT eller hur samarbete mellan två människor ibland nästan blir en sorts symbios. Rätt personer på rätt platser är något som gör intryck på mig, och det här skolgårdsprojektet kommer att bli fantastiskt!