I helgen som gick hade jag besök. Det var ”fel” kanadensare som hälsade på. Det var Kanadensaren med stort K:s bäste vän. När han åkte hem hade han också blivit min nära vän, och besöket hade inte kunnat vara mer rätt. Han är vis, och han är generös med sin visdom.
Han jobbar i Norge just nu och passade på att åka ner för Västkusten för att träffa mig. Jag är outsägligt tacksam för att han gjorde det. Vi klev upp klockan 10 på morgonen på lördagen och vi pratade om livet, om mat, om relationer och om allt i ett av de bästa samtal jag någonsin haft till klockan fyra morgonen därpå. Ett arton timmar långt samtal. När jag vinkade av honom vid tåget på söndagen var jag vimmelkantig. Aldrig har jag haft så många tankar att bearbeta samtidigt. Särskilt som varje tanke verkade ställa det jag trott hittills på sin spets.
Jag kan inte ens börja sammanfatta och förklara allt vi sade och allt jag sedan tänkte, men jag har rest lång väg inom mig den här veckan. Det har varit underbart och fruktansvärt. Jag har gråtit för mig själv. Jag har skrikit i tvättstugans torkrum. Jag har tänkt, skrivit, raderat och tänkt. Framför allt var det häftigt att radera text den här gången. Jag använde bokstäverna på papperet för att komma från punkt A till punkt B, och när jag väl var framme behövde jag inte resan längre så jag kunde vila fingret på delete-knappen och se raderna försvinna från skärmen. Det var en renande känsla.
Lite så har också tankarna fungerat. En hel del av de tankar jag har tänkt hittills behövs inte längre. Backspace. Många timmars tankar, många timmar väldigt nära mig själv bara försvann. Det känns som duschen efter ett dopp i en insjö. Man är ganska ren efter badet i sjön, men det är först i duschen man inser hur mycket skit man egentligen behövde skrubba bort.
Hans besök var en renande kalldusch som jag är så tacksam för. Nu känner jag mig lite bättre, och jag fick en nära vän på köpet. Mer kan jag nog inte säga, revolutionen pågår fortfarande i mig och angående ”min” kanadensare så vet jag bättre vilken roll jag har nu. Det gör det lättare att släppa taget ibland, och det gör det lättare att veta när jag kan hjälpa, känna efter, leva. Nu styr jag bara mig igen.
Jag vaknade med en textrad i huvudet en gång för någon månad sen utan att veta vad den betydde. ”Det var du som var på riktigt, inte jag”. Nu kan jag kanske skriva en låttext omkring den, för jag tror jag har listat ut mer av vad den betyder.
På tal om ingenting så har jag bytt parkeringsplats, så om ni kommer och hälsar på med bil är det numera plats 43 som är min. Välkomna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar