medalj

Min välförtjänade guldmedalj. Jag lyser av stolthet just nu. Yarnharlot nämnde mig i sin summering av OS. För er som inte stickar är det inte stort alls, men för mig är det Stort.

den är stor...

svepning

En första kik på min nya, fina Birch. Den är så stor att jag inte har en chans att ta bild på mig själv och hela sjalen utan hjälp. I stället har jag virat in mig ordentligt så ni får se hur lycklig den gör mig. Och så hoppas jag få hjälp med mer fotografering snart.

Färdig!

Ikväll klockan 21.44 drog jag igenom sista maskan i min Birch-sjal och drog åt.
Nu återstår två garnändar som ska fästas och sen ska den spännas upp för att bli så vacker den bara kan bli. (Foto dyker upp i helgen eller så)

Jag var faktiskt inte säker på att jag skulle ha tillräckligt med tid den här veckan, så det känns som om jag började spurta lite tidigt, men om jag nu har den utspänd och klar på söndag så är jag ju Verkligen i mål då!

Jag fattar faktiskt inte än att det är JAG som har gjort den här vackra saken som ligger i mitt knä.

Min stora, stora, stora, gigantiska, vackra Björk

hej svejs

1. Sportkommentatorer säger så mycket märkligt att jag skrattat högt minst en gång om dagen sedan förra fredagen (då OS började).
2. Varför har folk så svårt för att säga Schweiz? [schvejts] INTE [svejtsch]

Finland slog just USA i hockey-kvartsfinal och dagens kommentar lyder:

"Vi säger good bye to the ew ess ei (U.S.A)! Sverige sa hej svejs till svejtsch, och nu ska det bli spännande att se fortsättningen!"

Det blir ju inte bättre när man försöker att vara rolig och inte lyckas alls.

kändis

Jag var med i Aftonbladet idag. Apropå sticknings-OS. Men bara i Stockholms-upplagan! Det var väl himla fånigt att jag inte kunde få vara med, så att jag själv kunde få tag på den? Nåja, den ska bli skickad till mig så jag kan visa barnbarnen om 50 år. Typ.
Här kan man få se artikeln som pdf.

satisfaction

Jag vill berätta om en maska. I mitt mönster står det sl1, k2tog, psso. Det betyder att jag ska lägga över en maska på höger sticka, sticka två tillsammans och sedan lägga den första maskan över de två ihopstickade åt vänster. Detta blir spetsen på ett björklöv i mönstret och varje gång jag gör den här manövern så suckar jag lite lyckligt. Det är när den här maskan hamnar på rätt ställe som allt stämmer, som det syns hur fint det blir och som jag känner "Ett varv till! Ett varv till!". Sjalen heter Birch, men jag kallar den här endaste lilla maskan för "Satisfaction". :)

poetiskt

Alltså förlåt... Det är väldigt mycket olympiska spel i den här bloggen just nu. Jag lovar att det är tillfälligt. men jag har en sån där skönt ledig hemmahelg i sällskap med stickning och OS på TV. Ja, och så lite annat pyssel, men hur som helst. Just nu är det störtlopp och Stig Strand är en så ljuvlig expertkommentator. Bland mellantider och analyser så uttrycker han sig plötsligt som om han talar om en konstart, om filosofi eller rent av om livet självt. Tagna ur sina sammanhang i och för sig så följer här några Stig Strand-citat från dagens störtlopp:

"Han öppnar upp en aning och det kan straffa sig"
"Det kan tyckas vara småsaker, men det är de minsta grejerna som betyder mest... i längden"
"Han vet var han har sig och håller linjen fint. Inga omvägar."
"Han är så fin på snön"

Om man glömmer en stund att han pratar om störtlopp, så är det djupa filosofiska sanningar han är på spåren.

löv

Det blir verkligen så fint som jag hoppas. Och var åttonde varv får jag sticka maskan där man liksom drar åt spetsen på löven. Och varje gång drar jag lite efter andan: Det stämmer ju! Vad fint det blir!

skyttesnusk

Jag hade ingen aning om att skidskytte var en så snuskig sport. Jag sitter och samlar snuskigheter kommentatorerna hasplar ut sig:

"Han har gjort en strålande tävling rent skjutmässigt, men det går lite för långsamt för att vara en riktig fullträff"

"Han drog ju på sig två missar i andra ligg"

"Den här tävlingen innehåller två ligg, det vill säga två liggande skjut..."

"Drabbas du av nåt problem under ett skjut så finns en funktionär som kan 'hjälpa dig att komma till skott' så att säga"

"Tysken har en bom, men har i båda liggen stått för ett strålande skytte"

Är det verkligen BARA jag som har snuskig fantasi kring det här?

startskottet

Nu är vi igång!

OS-start

Idag börjar OS, och även en liten ferkel som jag tänker börja kämpa! Fast med min OS-stickning då förstås...

cuppajo

Alltså... Nu är jag väl officiellt galen. Idag har jag på en nästan tom dataskärm, där jag då och då fått ner några rader om en stadsvandring jag ska skicka en "brainstorm" om senast imorgon kväll. Det har inte stormat alls i min hjärna idag. Nåja, det är i alla fall en liten lista med prydligt avskrivna anteckningar och lite kommentarer. Och så har jag suttit och planerat en lektion jag ska göra om ett par veckor. Men allt det pågick i den där hjärnan där det idag var stiltje. Under tiden har mina händer trollat fram den här de senaste två timmarna:

Jag tror jag vet var min hjärnaktivitet gick åt, men jag lovar - det var inte meningen.Jag ville jobba. Faktiskt. Hur som helst så kommer den här lilla take-away-mugg-hållaren av att jag försökte sticka Magknits variant som heter Java. Men jag stickar för löst, så deras kopphållare blev en skålhållare. Dumt. Så då hittade jag på en kopp att ha runt koppen.

just nu

Har lagt till en ny liten feature i sidomenyn: Just nu.
Det passade ju bra nu med Knitting Olympics, men där kan det i framtiden ligga ett par rader om vad jag gör på jobbet, eller en bild på nåt halvfärdigt stickprojekt eller så... Det är tanken i alla fall.

team Sweden

Knitting Olympics har ett Team Sweden anmält med den här knappen:



Låt oss samla oss och sticka för kung och fosterland nu!
Jag testar mönstret i Birch så jag är redo när facklan tänds på fredag...

kaffe

*många långa fula ord i rad*
Kaffebryggaren fick fnatt. Eller rättare sagt: Jag klantade mig. Jag hade inte ställt dit kannan ordentligt, så i stället för att brygga kaffe åt mig, så bryggde den kaffe rätt ut på köksbänken. Sex koppar kaffe in under mina kokböcker. Så idiotiskt dumt!
Så här sitter jag och svär, och har nu närmare en hel hushållspappersrulle full med kaffe nedtryckt i soptunnan, och en liten kokbokssamling med ett brunt skimmer över nedre halvan av varje blad...

konstverk

Jag ska ställas ut på Moderna Museet. Ja, inte hela jag, men lite av mig i alla fall. I morse satt jag och pratade kärleksfullt i en mikrofon i ungefär 20 minuter för att vara del av Linda Tedsdotters ljud- och ljusskulptur som ska vara med i Modernas nya utställning "Modernautställningen" . Linda gör små minimalistiska ljuslådor där du sticker in huvudet och får ljusterapi, samtidigt som en kärleksfull röst talar om för dig hur bra, vacker, underbar du är i hörlurar. Jag är en av rösterna. På engelska.

Så där satt jag i en ljudisolerad låda inne på Valands konstskola och pratade kärlek med en mikrofon, som om jag talade till min själs älskade. Eller som om jag pratade med mamma. Eller en god vän. Dock utan särskilt specifika drag. "Vackra ögon" och "fantastisk personlighet" kan liksom alla ha, utan att man specificerar ögonfärg eller särskilda drag i den där personligheten. Det gick tydligen bra för mig. Linda var jättenöjd när vi lyssnade på vad jag sagt. Det var märkligt förresten, att sitta där och lyssna på min röst, som på engelska talade om kärlek, utan namn. Bara jag visste vem och vad jag talade om i de olika delarna av kärlek. En del är ren och skär beundran för människor jag har omkring mig. Annat var gammal kärlek. Annat var nya känslor som dök upp medan jag pratade med mikrofonen.

Frågan är om inte jag mådde lika bra av min kärlek som de museibesökare som kommer att höra min röst i en av lådorna...

Utställningen börjar på Moderna den 18 februari och håller på till i maj, så gå dit och får er serverade lite kärlek. Kanske är den från mig.
Men mest är den från Linda.

introducing

Sture!

Det här lilla projektet gick ruskigt fort. Han behöver inte vara färdigstickad än på en vecka eller så, då han är en beställd present till min vän J, men han skulle bestämt vara med i bloggen före alla andra projekt... Innan jag ens hunnit ge bort honom! Förlåt J, men han tvingade mig! Han sa att jag inte fick sticka nåt annat förrän han fått ben. Och titta! Två ben har han. Färdig och glad.

Han är stickad enligt Kate, ett mönster från Knitty och jag tror aldrig jag kommer att vara så trogen ett mönster igen. Det enda jag bytt är färgerna. Vänta! Sture! Vart ska du? Blev du sur? Vad nu...

Oj, jag glömde säga... Jag ändrade ju en sak till i mönstret också. Sture är pojke och Kate är ju ett flicknamn (Fast i ärlighetens namn är det ingen skillnad. Ingen extra vadd eller så i grenen, men säg inget till Sture). Så, är du nöjd nu Sture, när jag berättat för alla hur macho pojkig du är? Så... Här är han alltså! Den fantastiske: Sture!

farmor

I förra veckan fyllde min lilla farmor nittio år. Ja, jag får säga att hon är liten, för hon var nog 150 cm lång som längst, och hon är än mindre nu. Hon är liten. Och vacker.
Inför firandet av den stora dagen hade hon varit hos frissan, och man frågade henne hur hon ville se ut. ”Som en ung flicka” svarade farmor. Jag kan för min inre syn se det luriga leendet hon ler när hon kläcker ur sig såna där saker.
Även om min vackra lilla farmor ibland är lite dimmig i minnet numera, så har hon kvar sin humor och sin glimt i ögat.

Vi åt en ljuvlig middag på en vacker 1700tals-herrgård på stora dagen, och farmor var riktigt pigg. Ibland var farmor den farmor som jag minns så väl. Vi höll varann i handen och hon glittrade ibland mer än den glittriga, violetta sjalen jag stickat åt henne som låg om hennes axlar.

När jag var liten var besöken hos farmor och farfar fantastiska äventyr. Det finns många minnen från det där huset i Surahammar. Jag gömde mig i TV-skåpet. Jag sov i soffan i syrummet. Kalvsylta var gott ena året och jätteäckligt nästa. Saften smakade både hallon och citron. I tre-årsåldern bodde jag hos farmor en gång när det skulle bakas bröd, eller kanske det var bullar.
-Men först måste vi gå och handla, sa farmor, för vi behöver jäst.
-Men jag är ju gäst!, sa jag. Den historien dyker upp nästan varje gång vi ses fortfarande.
Och på farmors vind fanns pappas gamla leksaker och getingar. Och stegen till vinden drog man ner ur taket i badrummet, och pinnen man drog med hängde i handduksskåpet. Det var spännande! Och i trädgården kastade jag och farfar en boll över friggeboden, och farmor plockade hallon och moreller. Sen fick vi morell-soppa till efterrätt och jag var stor flicka när jag kunde spotta ut kärnorna själv. Kärnorna spottade man ut i glaset som man nyss druckit päronsoda ur...

Nu när jag väl börjar skriva några av dem så rasar minnena över mig. Små och stora. Många spår från farmor och farfar finns i mitt hem nu, och jag tänker på dem så mycket oftare än jag hör av mig till lilla farmor. Det är dumt. För min lilla farmor glittrar fortfarande. När hon fick frågan om hon ville ha lite läppstift för att vara fin på födelsedagen så tittade hon sig i spegeln och sa: ”Nej, jag har redan så naturligt vackra läppar”. Och det har min lilla farmor. Vackra, tunna läppar som ler samma leende som när jag blandade ihop jästen, om än lite tröttare. Men min lilla farmor har ju glittrat i nittio år nu och det tar på krafterna förstås.

karta

Alltså jag gillar ju inte sånt här "kom och var med och klicka här och det är inget kedjebrev fast nästan men jag kräver nästan ingenting"-grejer. Men den här kartan där man ser hur långt ifrån eller hur nära ens vänner/ läsare/ stickningskollegor och de som vill vara med är ju riktigt rolig. Så kom och var med på min vänkarta!

tag

Mia har "taggat" mig, vilket tydligen är det nya nätordet för att "be någon göra kedje-mojängen som skickas runt i bloggarna just nu". Jag hade helt missat det tills hon påpekade det i listmojängen jag gjorde i engelska bloggen nyss. Förlåt Mia. Jag har helt enkelt varit kass på att läsa bloggarna i min lista som inte bloglines ville ta emot som prenumeration. Hur som helst. Frågan lyder: Varför stickar du? Och man ska ge fyra svar. Hm... Det här blir intressant.

1. Jag började sticka i augusti. Ja, alltså bara ett halvår sedan. Inspirationen kom från Kanada och Mandy. Hon är inspirerande som person och jag antar att jag ville vara som hon... Nej, allvarligt talat så ville jag ju kunna, och en eftermiddag verkade det slå slint helt. Jag satt och surfade på knitty och insåg att jag faktiskt kunde tyda koden (läsa mönstren). Sakta men säkert dechiffrerade jag mönstret för Cosy. Jag testade på en lapp med gammalt rosa garn som låg i en låda med prylar (numera min skattkista) som jag fått från farmor. Det blev ett mönster och jag jublade. Så reste jag mig ur soffan och åkte in till stan och köpte garn. Fel sorts garn. Jag visste inte hur man matchade garn med mönster, så min Cosy blev ingen sjal. Det blev en ullfilt med fjädermönster. Det finns en massa fel i den, men jag är tokigt stolt över den.
2. Jag måste inte lyckas med stickning. I hela mitt liv har jag haft höga krav på mig själv vad gäller... ja allt. Men jag och syslöjdsfröken gillade inte varann tror jag och det var där jag gjorde fel, inte kunde och var en medelmåtta. Alltså har jag alltid sagt att jag inte kan sy och sticka. Jag kan fortfarande inte sy (för jag har inte provat om jag kan och vill lära mig). Så när jag väl tog upp stickorna var det tillåtet att misslyckas. Det gjorde att jag vågade mig på saker som egentligen var för svåra. Det gav mig en frihet i något skapande. Min kreativitet är annars lika kravbelagd som allt annat. Av mig själv.
3. Jag kan själv. Jag älskar att bevisa det. Särskilt för mig själv.
4. Det är som terapi. Ingen stress. Inga krav. Kräver koncentration och närvaro, vilket gör att jag kopplar bort annat som stressar mig. Nu är det inte bara en hobby, utan ett behov.

candy

Det står just nu två män i mitt kök och passar in min nya kyl och frys i hålet de just gjort i inredningen genom att köra ut mitt gamla. Det nya heter Candy, och det passar precist. Förutom glipan vid taket ovanför överskåpet. Jag ska bara sätta upp det där gallret där... och sen listen. Köpa vitt silikon och fixa kanten... Jo, just det. Om det inte görs den här veckan kommer det inte att bli gjort. Alls. Är jag rädd.

Och så satte han ett streck med bläckpennan på sidan av överskåpet. Hipp, happ, streck. Jag hann inte ens fatta vad han gjorde, för nåt så dumt gör man väl inte? Jodå, en liten markering bara, så man ser hur mycket man behöver höja... Så höjde han, och där satt bläck-strecket. Mitt i det vita. Fullt synligt. Utåt. Stort. Vaffö dådå?

Nåja, Candy har flyttat in och hon fungerar. Halleluja. Det kan jag ju vara tacksam för en stund först kanske. Innan jag börjar irritera mig på glipan, bläckstrecket och de blöta hjulspåren genom lägenheten (efter vagnen Candy kom på).