farmor

I förra veckan fyllde min lilla farmor nittio år. Ja, jag får säga att hon är liten, för hon var nog 150 cm lång som längst, och hon är än mindre nu. Hon är liten. Och vacker.
Inför firandet av den stora dagen hade hon varit hos frissan, och man frågade henne hur hon ville se ut. ”Som en ung flicka” svarade farmor. Jag kan för min inre syn se det luriga leendet hon ler när hon kläcker ur sig såna där saker.
Även om min vackra lilla farmor ibland är lite dimmig i minnet numera, så har hon kvar sin humor och sin glimt i ögat.

Vi åt en ljuvlig middag på en vacker 1700tals-herrgård på stora dagen, och farmor var riktigt pigg. Ibland var farmor den farmor som jag minns så väl. Vi höll varann i handen och hon glittrade ibland mer än den glittriga, violetta sjalen jag stickat åt henne som låg om hennes axlar.

När jag var liten var besöken hos farmor och farfar fantastiska äventyr. Det finns många minnen från det där huset i Surahammar. Jag gömde mig i TV-skåpet. Jag sov i soffan i syrummet. Kalvsylta var gott ena året och jätteäckligt nästa. Saften smakade både hallon och citron. I tre-årsåldern bodde jag hos farmor en gång när det skulle bakas bröd, eller kanske det var bullar.
-Men först måste vi gå och handla, sa farmor, för vi behöver jäst.
-Men jag är ju gäst!, sa jag. Den historien dyker upp nästan varje gång vi ses fortfarande.
Och på farmors vind fanns pappas gamla leksaker och getingar. Och stegen till vinden drog man ner ur taket i badrummet, och pinnen man drog med hängde i handduksskåpet. Det var spännande! Och i trädgården kastade jag och farfar en boll över friggeboden, och farmor plockade hallon och moreller. Sen fick vi morell-soppa till efterrätt och jag var stor flicka när jag kunde spotta ut kärnorna själv. Kärnorna spottade man ut i glaset som man nyss druckit päronsoda ur...

Nu när jag väl börjar skriva några av dem så rasar minnena över mig. Små och stora. Många spår från farmor och farfar finns i mitt hem nu, och jag tänker på dem så mycket oftare än jag hör av mig till lilla farmor. Det är dumt. För min lilla farmor glittrar fortfarande. När hon fick frågan om hon ville ha lite läppstift för att vara fin på födelsedagen så tittade hon sig i spegeln och sa: ”Nej, jag har redan så naturligt vackra läppar”. Och det har min lilla farmor. Vackra, tunna läppar som ler samma leende som när jag blandade ihop jästen, om än lite tröttare. Men min lilla farmor har ju glittrat i nittio år nu och det tar på krafterna förstås.