strax innan väggen

Jag jobbar. Jag stickar för att slippa tänka på jobb. Sen tänker jag på jobb. Sen jobbar jag. Sen jobbar jag inte tillräckligt och mår kasst över det. Och sen stickar jag för att glömma att jag har ångest över att jag inte gör tillräckligt.

Så nej, jag har inte hört av mig. Varken till dig eller dig. Nej inte till dig heller förresten. Jag pratar med kollegor och sticktanter. Och några som finns på min msn-lista. Och så längtar jag efter en tid då jag vet att vad jag gör räcker för att försörja mig, och för att kunna sluta jobba klockan fem utan dåligt samvete varendaste dag.

Suck.

Jag hör av mig när mitt liv tittar fram ur sitt gömställe igen. För detta kan inte vara mitt liv. I så fall måste jag byta innan jag trillar av pinn. Nästa vecka åker jag till Glasgow. Det ska jag må bra av har jag bestämt.